Redan i den första texten, en text ur Prag, Kafka, på vita metallstolar framför en bokhandel eller ett café, blottas något om relationen till fadern. Fingertoppen stryker längs såret, ögat minns Brevet till fadern. Som skulle skrivas, som skulle skickas. Men till en kusin: Käre Marie… redan i den första texten finns det angett hur historien har skonat männen: det är ju Claus. Och så tar texten raskt sin vändning och bildar punkten där brevet upplöses i vatten, släktstädning. Att sitta krökt eller sträckt och läsa en död författares brev till sin far. Prag, alltså? Nej. Att redan i den första texten lösas från min avundsjuka inför denna bok och istället ge plats för den läsglädje jag inte vågat ta ut på förhand pga avund över upplägget, idén, ja blott namnet på verket räckte (ju). Att låta allt sådant falla till marken för det är ingen bok jag sörjer att inte själv ha skrivit. Det här är läsning som ger en skrivstöd. Av det här kan det bli stunder som föregår stunder som stunder gör och det var, den första gången med boken, stöd en tidig förmiddag sent i maj då boken hämtades på Stadsbibliotekets reservationshylla (efter att tidigare ha lämnats som inköpsförslag). Sedan, nu, hemma igen, läsa den andra texten, inte utsträckt, men kanske…