Förra helgen skrev jag ett spontant mejl till en författare jag beundrar. Detta efter att ha sett ett utrop, ett kallande från hennes håll: ”Vad går du och grunnar på?” Även Alva Dahl grunnade på hur man återgår till att skriva – kontinuerligt skapar sig en återkastande yta istället för att bruka – istället för att förbruka sig på – sociala medier. Som ett sätt att börja skriva närmare den egna världen (där bloggen kan vara en yta värd namnet), bad hon om att får höra vad folk grunnar på. För att få grunna vidare, med, på.

Jag skrev ett lite väl speglande mejl. Ville bejaka det dialogiska i frågan om hur man – vi – kommer igång igen med bloggandet (eller annat namn, beroende på din plats), och kanske än mer, ville grunna på frågan om varför det meningsfulla brister. Hur svårt kan det vara att återgå.

Denna söndagsförmiddag med fönstret på glänt till fåglar, kall luft och ett ljus som tränger genom molnmassorna i centrala Malmö, vill jag skriva och publicera något här. I andan och i praktiken andas fram en förändring.

Jag sitter med boken Sedan kan allting hända av poeten Anna Greta Wide i knät. I början av veckan var jag förbi stadsbiblioteket och lånade hem den igen. Och igen skriver jag med fog, då denna bok ligger på topp 3 för mina mest omlånade. Den här gången lånade jag mer målmedvetet än vanligt; jag hade bestämt mig för närläsning i en bokcirkel. Tillsammans med henne som en gång fick mig att börja läsa Wide ska jag läsa Wide på nytt. Två dikter var får vi välja.

Det är kanske för mycket med två var. När vi läste När jag var snö av Ingela Strandberg blev det att vi samtalade länge om en enda dikt i boken. Kanske väljer vi nu två var för att väl framme i samtalet veta vilken vi vill samtala om. Hur som helst. Det var ljuvt att benämna två böcker jag älskar och att göra det här.

Här kommer en dikt av Anna Greta Wide, att grunna och leva vidare på:

”Det finns bara en flod, den som går till havet.

Det finns bara ett hav, det heter Gud.

Det finns en million uttorkningar,
uppdämningar, serpentiner, bifurkationer,
stinkande deltatrakter. Kalla dem vad du vill:
dåliga anlag, kitsliga omständigheter,
hämningar, rädslor, dödssynder, varför inte?

Men det finns bara en synd, det heter igenslamning.
Och det finns bara en nåd, den heter rening.
Och ingenting är hopplöst, så länge vattnet är i rörelse,
snabbt eller långsamt, på djupet eller på ytan.”