Hejdå lilla mamma!

En julimorgon gör vi oss klara för att ta tåget till min mammas stuga, eller, till hans farmor, för att komma så semantiskt nära verkligheten som möjligt.

Silas förstår både att vi ska ta tåget, att vi blir borta över natten (det märks på hur han packar sina grejer i väskan), samt att hans mamma inte ska med.

Den sista delen, att Stina, hans mamma, ska vara kvar i Malmö märks på sättet som han tar avsked från henne. När han har packat det han tycker ska med vill han upp i vagnen. Väl i vagnen hör jag honom ropa Hejdå lilla mamma, om och om igen.

När jag kikar ut från köket ser jag honom vinka till de två små teckningar som Stina har satt upp på väggen. Det är hon som har målat, vilket Silas vet. På vägen bort från henne blir teckningarna ”mamma”. Jag tycker att det är fascinerande att tänka på hur målandet skrivs ihop med Stina, likaväl som att våra konstartefakter skrivs ihop med betydelsen av avsked. Hur mycket tecken det finns i rummen.

Jag skriver en del till mitt barn. Jag skriver somligt genom mitt barn. Ibland känns det som att jag skriver med mitt barn (om han får teckna med en penna på samma papper). Både Stina och jag vill gärna göra honom medskapande i låtar (om det egna lilla livet) som vi skapar.

Det där morgonminnet gäckar mig. Hur han vinkar och lyssnar till sig själv när han ropar: Hejdå lilla mamma. Detta att tänka på hur skapandet – kanske, troligen – kommer att förknippas med hans tidiga år; lagras i minnet, bli till ved, för senare tider …