odöd med jönson

hopplöshetens gåva – ”gåva” – bärs fram eller bort; leva av annat

annat än detta gives icke
ett förmenande mer eller mindre

: livdikt död begär det livdikt begär
alltså, inte utan eller med begär, pröva att leva men bara en gång nej

men livdikt begär-som-som, liv begär icke liv [dödliv vore det], alltså

inte så illa
med
illas lilla
förnöjas
i odöd och


avförnöjligas av: livdikt död begär det livdikt begär,
alltså

beställ denna odöd monomant [samma pizza år efter år], gå med din [namne] som i en kartong, i en [allé], hundra meter bort, gå […]

inte där, istället bland […] sneglande ditåt, uppöver, ingalunda, inga men, inte bara, av:


I texten text
av Livdikt, J. J.

 

odöd med jönson

givetvis är det vad d säger så snart han har boken i händerna i stugan: ”pengar, ha! det är det första jag ser: ”jag måste få in pengar”, givetvis, och du skulle bara veta (för du har tydligen undsluppit recensionerna), veta hur boken har blivit läst mot de återkommande raderna om pengar, pengar, pengar

och jag tänker att jönson spelar en (slags) charad med vår läsning av verket (Marginalia) eller charad är inget bra begrepp för det här men det spelar ingen roll, det viktiga, som jag ser det, är att han har skapat en möjlighet till icke-läsningar av de återkommande raderna om pengar, pengar, pengar

jag tror inte att man ska läsa dem, egentligen; jag tror att läsaren ”erbjuds” en möjlighet att göra något annat, som det att kisa, eller kila med ett finger över varje rad ja eller spotta i väggen eller ja raderna om pengar, pengar, pengar

ja, så tror jag

ja, som metaforen ”brus”, generiskt; det ”erbjuds” att forslas med i bruset raderna om pengar, pengar, pengar

som faktiskt brus, fast läsnings ansvars raderna om igen