Bidrag till Dungens Fyra Sidor #4

För den som vill skicka in en dikt till det fjärde numret av dungens diktzine finns följande anslag:

Texten stod att läsa i nummer 3.

Ett medskapande läsande, av dikt i tidigare nummer. Ja, vad ber jag om här; detta val av impuls kan såklart innebära att det kommer att ta längre tid att få in tre gästbidrag. Men vad vet man, nej.

Min förhoppnings horisont ligger iaf ungefär här: att göra nummer 4 i månadsskiftet maj-juni.

Är du ny med Dungens Fyra Sidor och vill läsa mer om vad detta diktzine är för något:

Om det senaste numret, om släppet av nummer två, och av det första. Och här började det en gång i tiden, den 9 juni, 2020.

Inför nummer 4 är allt – i övrigt – som vanligt: tänk på att din (vår) dikt ska skrivas 40 gånger på en skrivmaskin, och i A5 stående; den kan alltså inte vara för lång eller för bred.

Vad gäller att få ja eller nej: det hela delas, oavsett, ut med värme.

Här är en bild med de tre nummer som har sett världens ljus, fast i den edition som kallas simulacra, dvs. en andra upplaga som görs med kopiering. Förstaupplagorna är slut, simulacror finns.

Välkommen med ditt bidrag:

joakim.o.andersson@gmail.com

Medverkande poet får en förstaupplaga och två simulacror av numret hen är med i. Utöver nöjet, förstås.

/Joakim

Maskinskrivning…

2.

21 september, 2020.

Jag skrev: ”Någonting i en gör motstånd.”

Den både medvetna och omedvetna viljan att bli medskapande kickar in. Att skriva av, och av, och så av efter en duplicering till, högen tilltar; en materiell trötthet är inskriven i förutsättningarna; att skriva under på att den dikt som skrivs ska vara precis så här som den ser ut – gång efter gång – utan att maskinskriverskan lägger sig i – det både förtar och förtär.

Jag skriver: Någonting i mig gör motstånd. Frågan om medskapande är den mest aktuella av frågor. Får som röst. Man måste skriva under på nytt (eller göra sig oseende, bli fullkomligt maskinell). Fullt ut automatiserad – det finns inte. Man måste skriva under på nytt; här bryter dikten rad. Just här. För tionde gången. Exemplar tio. För elfte gången. Exemplar…

Att ett medskapande är ovillkorligt blir en självklarhet. Också i avskriften. Produktionen av den samma. Detta med-i-skapandet, varande den kropp som ger text kropp. Att behöva säga: Det är jag. Detta ska finnas. Säger jag.

Och det känns, i det skrivande som är avskrivande, som att medskapandet även vill ens egen kropp något; somliga rader liksom mjukas upp, blir till en ledig räcka av mobiler; ”stavar eller tappar” glider över, byter position – det blir naturligt att skriva ”tappar eller stavar” och eftersom det gäller ögat lär jag mig se fler och fler möjliga betydelser. Exemplar tolv. Hur var det nu? Står det ”tappar eller stavar”, eller ”stavar eller tappar”? Sist på raden ska det stå… och på den nya raden…

För artonde gången. Exemplar arton av Dungens Fyra Sidors allra första nummer. För nittonde gången… visst var det ”tappar eller stavar”? Att skriva fel betyder att man måste riva arket och valsa i ett nytt. Slita på sig själv. Det tar och det tär och

det säger en mycket – det berör begär – det tittar eller blundar åt ens håll

för tjugonde gången. Tappar, stavar. Stava i det tappade. Etcetera.

Jag hade beslutat mig för att tjugo exemplar skulle gå (för sig). Jag tog en sen paus och skrev i ett block bredvid: ”Det är jag.”