Lördags morgon. Jag började med Dagerman och De dömdas ö. Det var en fortsättning på stunder i veckan som gick, som hade gått, vilket skrivandet hjälper mig att få syn på. Viss kvällsläsning fanns. Någon pendling hem från Skurup var inte en urvriden trasa. Ett försjunket mellanspel i sittpuffen i ateljén höll jag i boken eller om den höll mig. Små stunder som samlade ihop sig till … en kraft för minnet.

Till slut kom hösten för tjugofem år sen tillbaka. Hösten då jag började läsa Dagerman och för första gången funderade på det för boken emblematiska ”ty om jag förlorar törsten – vad återstår då?”. Lördags morgon och tanken på att skriva brev till någon från förr – givetvis stinger det till. Bitterljuva minnen. Risken för en röra av frågor, överhängande. Tanken fick hoppa vidare, och jag mindes att De dömdas ö-pocketen lät sig fotograferas någon av de där … försjunkna stunderna i veckan. Jag har inte lagt ut något foto, men det är bara alltför enkelt att minnas att det var i den impulsen jag fotade boken. Skamset ser man hur det innerliga låg på förvanskningens slaktbänk.

Med sovrumsfönstret på glänt hördes de omisskännliga måsarna som nu har återvänt. Skrän och stillhet. Morgon i en stad som vaknar. Minnet av fåglar för tjugofem år sen, en villaträdgård, och inte minst ljudet från järnvägsbommar en liten bit bort – rakt in i drömmarna när fönstret stod på glänt.

Läsplatser och förankrande karaktäristika. Den här nyliga lördagsmorgonen nära Värnhem och måsarna som tar över. Det är långt ifrån den där medelklassträdgården i Hovslätt utanför Jönköping, ja, ända tills en bok för en kort stund förbinder allt igen.