LYCKLIGTRÄFFAR, fadäsernas kontrahenter

Långfredag.

Jag skissar på en text som troligen aldrig ser dagens ljus. Den är för babblig, den saknar en precision – ett förslag – som skulle hysa eller visa på dess ärende.

Långfredagens förmiddag. En ovana, detta, att alls få vara här. Skrivkontoret i april.

De tomma gatorna vackrare innan pandemin. Är, var. Det är den tionde april, imorgon fyller min barndomsvän år. Att inte ens hysa förhoppningens sken om att ses.

Danskans være, ett ord jag tänker lite särskilt på denna vecka som har innehållit danska på olika vis: ett fortsatt diktseminarium med Christoffer, ett eget diktande där danskans være smög in – innan jag skickade in till en tidskrift – och läsningen, själva läsningen, ja; jag har läst och skrivit det – där finns omlottläggandets band.

Samtidigt som jag skrev stycket om att veckan har inneburit ett närmande till danskan började Eric Schüldt tala med Inger Christensens ord i förra söndagens program. Man skulle kunna tro att textens rubrik – lyckträffen – var satt utifrån detta sammanfall. Så var det icke.

Det är babbligare än så.

På skrivbordet ligger en svart penna med vit text: ”Lars Ahlin-sällskapet”. Den kom med posten igår. Post till påsk. Ahlin i den grymma månaden april. Att fatta pennan om det viktigaste av namn (för mig som skrivande varelse).

Vari består en ”lyckträff”?

Ett provisoriskt förslag: i att inte lämna ett sällskap som en visar sig behöva. Ett yttre eller inre sällskap.

Något litet hände, en gång, men du lät det ske med dig.

Eric Schüldt: ”Det var skärtorsdag eller långfredag. Intensivt solsken, men fortfarande kallt och naturen var så blek, nästan gul. Ja, samma färg som solljuset. Och allt var så stilla. Som att naturen bara väntade.

Samma sak med Nils Frahms pianostycken på den här nya skivan. Är man i fel sinnesstämning går det nog att bli stressad av sån här långsam musik. Det händer ju faktiskt absolut ingenting. Nästan inga melodier. Bara klanger och ackord. Knappt nån puls. Bara atmosfär, och ljud. Men det är samtidigt som att lägga sig på rygg på det där gula gräset på den lilla bortglömda skärgårdsängen, inklämd mellan två bergskammar.

Och solen värmer faktiskt. Det är snart påsk. Och snart kommer livet att återvända.

Ja, allting bara finns. Det är då som i den där dikten av den danska poeten Inger Christensen. Hon som skrev att juninatten finns, och så fanns det. Samma sak med den torra gräsängen. För gräsängen finns. Gräsängen på skärgårdsön finns. Aprilhimlen över gräsängen på skärgårdsön finns. Och i allt detta så finns också jag.”

Vari består en lyckträff? Hur djupt, hur övergående? Hur menar vi …

På skrivbordet ligger en svart penna med vit text och för mig, just mig, betyder den att jag åter vet vad jag egentligen borde läsa om, vara i, redan nu. Klanger och ackord, knappt nån puls i termer av mellanmänskliga skeenden, överlagrat med atmosfärer och ljud från läsningar sedan våren 2003. Fjolårets gräs långt under långt mycket äldre strån.

Vari?

Häri?

Åter Eric: ”Jag trodde att jag tänkte så mycket på döden som barn att det gick över. Men de senaste veckorna har visat att det inte stämde … det som plågar mig om nätterna är såklart osäkerheten …

Men juninatten finns. Och gräsängen finns. Och den blå vårhimlen finns. Det där kanske är en bön ändå. Nånting finns. Jag finns. Du finns. I det finns ingen osäkerhet. Och vem vet, kanske är det språket som är den stora tryggheten här.”

 

 

 

Metoderna (Den till vana förda uppvärmningen)

Det är fredag, om än inte på ett sätt som vi kände igen som denna dag för bara någon månad sedan.

Veckan som ska kammas ihop. Men var är kammen? Håret?

”Håll helg”, skriver jag i en jobbkontext. Men det känns inte enkelt att tro på hela den underliggande förhoppningen om en god skillnad mellan en fredag och en lördag. Någonting som var erfarbart är inte längre det, och istället ersatt av ofrivilliga lager och saker.

Vad återstår av att detta att ha helg om det bästa en kan göra är att stanna inne? I vad, eller hos vem, är ens ögon om de har ”jobbat på distans” hela veckan. Eller hur tar de sig hem? Hur tar de helg? Den här verbgymnastiken, som inte var helt smidig tidigare, är nu som omöjlig. Från vad tar en helg / var håller jag helg om jag är på samma plats / Om jag är sjuk / För rädd om någon närstående för att träffa denne / Om …

Den förändrade situationen är såklart väldigt olika för olika personer denna vår fredag eller vilken-som-helst-dag-nu. För många är det sorg och bedrövelse. Permittering. Oro. Övertid. Alla dessa ord som, utsagda med emfas, talar om en gemensam sak: orättvisan. Det oproportionerliga som systemet föder i än större mängder.

Det exponentiella. Det spegelvända. Detta att medan många får gå ska andra slitas sönder. Medan jag med mitt medelklassjobb kan sitta här och skriva detta ska andra nu se tillvaron slitas itu. Jag hatar detta.

Och ändå, detta, som är ett annat. Detta med rutinen, tiden till trots. Detta med att en ska kämpa för att bibehålla sina rutiner i skrivandet. Hur märkligt det än är. Här är det, mitt skrivande, dagen till trots.

Rutinen: varje gång jag kommer till den skrivplats som jag hyr i Malmö gör jag samma sak. Jag tar fram ett nummer av Ud&Se, det danska tågmagasinet, för att göra ett litet kollage. Samma nummer sedan jag flyttade in i december. Av framsidan är det nästan ingenting kvar. En remsa med namnen på de två musiker som en gång prydde magasinet.

Rutinen: varje gång tar jag fram Ud&Se, oavsett om skrivlusten är god eller bristande, för att göra ett kollage. Om det är mörkt, med stearinljus tänt. Ofta söker jag en känsla för den gryende dagens kollage utifrån vad det är för dag. Olika aspekter kan ge besked om huruvida det ska vara lite bildsättning till ordkollaget eller inte.

Rutinen: varje gång, det att komma ner. Idissla skrividéer eller stå ut med att det är tomt. Varje gång, på något sätt, glädja mig åt att göra det på danska. Varje gång, glad i något med danskan.

Uppvärmningen: en rutin som ska till, för att ett oöverskådligt antal skrivdagar ska bli just det. Aldrig skylla på hettan eller kyla. Varje gång. Så gör jag, för att tala med Bodil Malmsten. Gör inte som jag, som hon också skrev, strax därpå.

Var är kammen?

Vad är etymologin för ”rutin”?

Den skärva av en kollageskärva som jag tänkte visa på bild till denna text är från den 10 mars, vilket var dagen för skivsläppet.

Vad sökte jag den dagen? Eller lika gärna, vad sökte sig i mig?

manglede

Varför ett ord som sted känns lite extra en dag som den – då en skapande människa (för en gångs skull) presenterar något i världen – är inte konstigt. Uppenbarligen, en del av att presentera ett verk måste handla om att ta plats.

Preteritum. Saknade / en / plats.

Det där med danskan i sig är det jag tycker om mest själv med skärvan. Hur vokalljuden går igen: manglede, sted, her. En mumlande men stark assonans.

Uppvärmningens rutin: att lita på något utanför ens eget psyke, bortom dagen, bortom den politiska tiden eller ens relationer som mer eller mindre avgör livet, osv.

Rutinen: något, formaliserat, till hands, bekant, väntande på nästa … bit.

Jag samlar kollagen på hög vid sidan om skrivplatsen. I väntan på något annat. Alligevel her, undervejs.