Tjugonde maj.

Jag tror att de flesta föräldrar fastnar i – eller släpar med sig – specifika frågor som handlar om vad somligt gör med (ens) barn. Alltså hur något specifikt påverkar barnen. Frågorna, mer eller mindre blödande, mer eller mindre som rep att piska sin egen rygg med, blir lite som följeslagare genom åren.

För mig – och oss alla i familjen – handlar det inte sällan om hur barnlitteratur skriver fram olika företeelser. Normer som råder eller blir rådande. Både i böckernas värld och i de olika världar som Silas möter. Den läsande kropp som blir en väg mellan världar, om en läser som det står. Normer råder: olika normer råder. Olika läsningar är möjliga.

Ja, det vore ju orimligt om min syn på barns gråt och ledsenhet var rådande. Men det händer att jag fantiserar om att stryka den rådande normen när den tar över boksidan: ”Var inte ledsen!” Det händer att jag skulle vilja ha det som ett slags projekt – på ett egenmäktigt sätt stryka över varje utsaga som reproducerar idén att det är fel att vara ledsen.

Det vore ju orimligt om det bara var rätt, det att gråta ut; hur skulle det se ut? Hur skulle barnlitteraturen inte tjuta om det sades vara tillåtet att gråta över vad som helst och precis vad en själv vill? Hur skulle det se ut om normen var att vuxenvärlden fick stanna upp och bejaka gråt? I frågor, som en öppen fråga.

Ja, om än inte bejakandet är önskvärt (för andra) som norm, så skulle en annan (jag) önska att grundläggande differentiering var norm: ”[där är du / här är jag] / hur är det med dig / Jag ser att du är ledsen / etc. … ”

*

Bilder från Castors punka, vilken inte alls är dum. Men man kan tycka att det är synd att Castor bestämmer att Frippe inte ska vara ledsen när Frippe är det.