Andra maj.
Ännu en dag med förtydliganden. Du styr upp och du styr bort ifrån hjälpverben. Varje dag kan inte kan finnas. Varje dag finns. Det kan tänkas, börjar jag … och det ÄR så, fyller du i. Det här är genomgående. Vill du leka legogubbarna pratar? Det kan vi göra. Och det GÖR vi!
Stryk mina hjälpverb.
Vi är alltid i rymden. Det kommer man inte ifrån.
Det är när vi äter årets första lunch i ”Gula Huset” som du säger det; eller hur, vi är alltid i rymden? Jag frågar vem som har lärt dig detta. Det har min vän T. Så fortskrider en dag. Så lyfter vi gafflar, ögon, tankar –
Innan lunch var vi på Paletten och köpte en vinbärsbuske, kogödsel och sättpotatis. Från lägenheten till stugan och vidare till handelsträdgården var de första cykelturerna utan en stol på min pakethållare på nästan fyra år. En genuint märklig känsla. Verkligen som att jag skulle ha tappat dig. Fast du satt på stolen som är kvar på Stinas cykel, och jag kunde se dig, fast det, kändes det som att jag skulle ha tappat dig (och stolen). Fantombarnsgrejen, ja.
Senare, och vi har då knallat över till vänfamiljens stuga, försöker du kasta pappersflygplan med Loah. Vad är syftet? Träffa träd är inte så dumt! Där finns ett enande. Ett fnitternäste. När vi ska gå vill du stanna kvar hos dem och får det. Jag går i grusgångarna själv. Jaha, tänker man, som förälder; här går jag. Där är du. Innästlad i ditt.
När vi kommer för att hämta dig – efter att vi har satt potatis och sånt – skjuter du Jonatan med en låtsaspistol; ja, ett epokalt litet tjuvkikande genom gliporna. Med Maja hade ni innan det varit och spelat minigolf. Jag undrar hur ditt ansikte kan ha sett ut invid Loahs med ett tävlingssinne.
Elfte maj.
Vi talar om din avsaknad av vinnarskalle. Det faller dig liksom inte in, att det skulle vara viktigt att vinna. Vi talar om olika situationer där vi ser dig med de andra barnen. Dina vänner. Vi talar om hur man kan känna att allting gör mycket med dig. Hur någon vill tävla till grinden. Hur någon, ännu en morgon, poängterar att han har cyklat utan ”pinne” länge. Okej, säger du, och tittar på oss: Jag behöver en pinne. Hur alla är raskt uppklättrade i tornet, tittar ner på dig som står kvar i sanden.
Och någon gång börjar fotbollen om och du kommer ideligen fråga Vann Malmö? I varje anfall som du försöker att titta på kommer du undra om de vunnit. Konceptet med ”mål”, ”tid”, ”match”, ”flest mål vinner” och så vidare faller sig inte naturligt att förstå och jag är fett övertygad om att det inte lockar dig senare heller. Det som lockar är jublandet som koncept. Och för jublet krävs inga omständliga, sammanhängande regler. Man behöver bara vara överens om livets lekande grund. Man kommer till jubel över vad som helst, i det att man redan har kommit på att man är tillsammans. I det att man till exempel sjunger ”Det ska va gött å leva”.
textdungen 