Tjugofjärde oktober.
Alltmedan du avfärdar din mamma som din mamma plockar jag i rummen omkring. Kommer in med något mer till köket. Ställer undan eller lägger ner. På diskbänken står en mörkgrön kopp med en basilika i. Det är din mamma som har ställt plantan i koppen häromdagen. Här står jag kvar, så långt det går, i objektfunderingar. Vill dröja vid hur lustigt det ofta är, blev, har blivit.
Du är inte min mamma längre! Detta tunga utlopp som kom igång när en ”parkering” försvann från golvet i det städ som är inför att din mormor och morfar ska komma till kvällen. Detta vårt höstlov, med tid för utlopp. Du kan väl arbeta med er relation inför lovet, sa din mamma till mig, typ samma som hon släppte ner basilikan i koppen. Det finns ostbollar i köksskåpet för en snar stund tillsammans. Händerna mot diskbänken, öronen vinklade runt hallknuten.
Troligen har jag mina funderingar om vissa objekt – dessa tankar som sträcker sig mot dig i rummet bredvid – tack vare vårt snack om folkvagnsbussar tidigare idag. Till din dag hade du önskat en liten en från Biltemas katalog. Vi hade skickat foton på den i katalogen till din faster. Den var så liten att man blev som varm av att se den komma fram ur paketet.
Med folkvagnsbussen i handen, på knä på bilmattan från min egen barndom, kom jag mig för att berätta om att jag tillsammans med några vänner samlade pengar till ett husbilsköp precis när jag skulle bli vuxen. En i gänget kunde dock inte samla pengar så varken bilköp eller resa blev av. Du har ju frågat en del, de senaste veckorna, om varför jag gillar just folkvagnsbussar. Och typ bara det, vad gäller motordrivet. Det är en dröm till döden eller en dröm i livet om livet. Det är för en sjökant där vi någonsin är tillsammans, inte minst med oss själva.
Det ligger snö på taket. Det är egentligen en glöggkopp. Kieler Weihnachtsmarkt 1994. Den gröna koppen som jag har fått av en deltagare. Av M, ja. Han hade lånat en annan kopp av mig och tappat den. Ville ersätta. Inga invändningar bet (”det där var bara en standardkopp, M”). En julmugg, alltså. Egentligen handlar allt om en brun kopp, min favorit på jobbet, som M lånade under en tid, de dagar jag inte var på skolan. Den bruna försvann och vi sörjde den tillsammans. Detta var långt innan Corona und so weiter. Nu har jag en mörkgrön, en gåva, men åkte med hem i väskan efter en alldeles för sen personaldagseftermiddag någon gång i oktober.
När din mamma är din mamma igen läser du för oss vad du har skrivit i din dagbok. Jag överväger att tolka dina vågor – du lämnar det här med bokstäver när det ska bli en längre text – som att de handlar om snö, märkliga fynd på en marknad, kanske en kopp eller två, men nej, jag lämnar det till en senare dag.
textdungen 