Andra numret av Dungens fyra sidor

Den andra november släpptes det andra numret av Dungens Fyra Sidor.

Bidrag från Lars Gustaf Andersson, David Torstensson och Olof Åkerlund.

Den här gången dubblerades antalet exemplar till 40 stycken. Även en marknadskorrigering av prisbilden utfördes; nu kostar Dungen 30 spänn.

Ytterligare en nyhet är att det kommer en andraupplaga med namnet Dungens Fyra Sidor (simulacra). Namnet syftar på att det inte blir äkta vara (dvs uteslutande ark skrivna på skrivmaskin), utan istället kommer en upplaga med hjälp av en skrivare. Framsida och papperstyp är, dock, desamma.

Skicka ett mail om du vill köpa Dungens Fyra Sidor. Eller, om du har vägarna förbi Värnhem i Malmö, hitta ditt exemplar på Anti.

Månadens skrivövning: Restriktioner

Detta är dungens tjuogotredje månatliga skrivövning. Ånyo
åtar den sig en form-
övergång
och vill till dikt / vandra;


Med restriktionernas på bordet.
De syns inte, jag vet.
De hörs inte.
De känns.
De känns inte heller.
Inte i all enkelhet som allt det vi
kan förhålla oss till gör.
Med dig själv till
bords/sängs/säg
mig: Du
som syns dig,
måste lyfta fram
en hand eller den andra
eller båda eller gör som du vill.
Med bordet bakom dig –
utvägs. De syns
och hörs
överallt, trots

”Också jag.”
Melerande små suckar. Upp-
fattat
— och
uppfattas som stoder

cyklande / huka in-
till skriv ur
det som
i all
i
all i all


Maskinskrivning…

II.

28 oktober, – 20

Nu har jag skrivit tre av fyra bidrag till det andra numret av Dungens fyra sidor. Tre gånger trettio exemplar, dvs nittio dikter. De känns i kroppen. Men maskinen är tröttare än mina fingrar, och det är snarare den som sätter en gräns för hur många exemplar som låter sig göras (utan maskinbyte). Mellanslagstangenten vill inte lämna mer utrymme, fastnar numera i tryckets botten.

Men till det roande. En del feltryck skapar kognitiva effekter som motsvarar mina förhoppningar för det här företaget. Jag tänkte på förhand att upprepningen skulle göra något med min blick. Jag hoppades att nötandet skulle aktivera ett ordsmakande i egen rätt. Jag undrade om monotonin skulle kräva något mer av ens (skrivaktiva) läsande. Och det sker saker, det slår upp små detaljgnistor.

Efter att ha skrivit orden ”motsäger en” längst ut på versen nästan trettio gånger – jag är alltså så gott som klar med den här dikten när detta sker – så råkar jag skriva ”morsäger en” och dikterna börjar genast tala med varandra. Sidan ska makuleras, men dikterna har rört vid varandra i sina föränderliga tappningar. Det öppnas en märklig sidovärld till skapandet av det egentliga zinet, de egentliga dikterna.

Den kognitiva effekten ligger alltså inte i att bara skriva en dikt ohemult många gånger på maskinen, utan flera stycken. Att varva dem. Det är korskopplingarna som gör det.

I en annan dikt finns den korta versen ”moder-” som hade sin (effekt)latens beredd att kopplas upp mot något sådant som ”morsäger en”. Det där strecket alltså… i väntan på att kopplas mot ännu okänt som kanske den fjärde dikten kommer med (jag inväntar slutversionen för den fjärde dikten).

Det är lustigt, inte olustigt, att uppleva orden i svang. Det handlar såklart om läsning i grunden. Bara vi läser några enskilda texter tillräckligt många gånger finner vi saker som korresponderar. Ett plötsligt ”r” – som är på tangenten bredvid ”t” – gör en reva i den monotona (kors)läsningen och ett insläpp av ljus, frågor, ny dikt, blev till.

Boken på bordet med Carola Mikaelsson

Den här veckan är Boken på bordet on tour: på vägen hem från Skurup hoppade jag i torsdags av i Svedala där Carola Mikaelsson bor.

Carola hade valt en bok som inte kunde annat än att leda in oss på somliga stigar där vi t.ex. skulle finna frågor om allierade i skrivandet, tanken på det polyfonas självklarhet, signaturordet ”händer”, hur läsningars livslängd varierar, en viss undran – och stumnad – inför den obönhörliga men något paradoxala ensamheten och ja, det kollektiva skrivande som är vårt.

En felaktighet från mig (i programmet): detta är inte den första poeten i Boken på bordet. Den första på svenska, ja, men först, det var Vi Khi Nao som Samuel Owen Teeland hade med sig.

Carola Mikaelsson hade ur sin hylla tagit fram Prolog till den litterära vetenskapsteorin, utgiven på Pequod Press 2014.

Semantiska pinnar (XCV)

Tjugofjärde oktober.

Alltmedan du avfärdar din mamma som din mamma plockar jag i rummen omkring. Kommer in med något mer till köket. Ställer undan eller lägger ner. På diskbänken står en mörkgrön kopp med en basilika i. Det är din mamma som har ställt plantan i koppen häromdagen. Här står jag kvar, så långt det går, i objektfunderingar. Vill dröja vid hur lustigt det ofta är, blev, har blivit.

Du är inte min mamma längre! Detta tunga utlopp som kom igång när en ”parkering” försvann från golvet i det städ som är inför att din mormor och morfar ska komma till kvällen. Detta vårt höstlov, med tid för utlopp. Du kan väl arbeta med er relation inför lovet, sa din mamma till mig, typ samma som hon släppte ner basilikan i koppen. Det finns ostbollar i köksskåpet för en snar stund tillsammans. Händerna mot diskbänken, öronen vinklade runt hallknuten.

Troligen har jag mina funderingar om vissa objekt – dessa tankar som sträcker sig mot dig i rummet bredvid – tack vare vårt snack om folkvagnsbussar tidigare idag. Till din dag hade du önskat en liten en från Biltemas katalog. Vi hade skickat foton på den i katalogen till din faster. Den var så liten att man blev som varm av att se den komma fram ur paketet.

Med folkvagnsbussen i handen, på knä på bilmattan från min egen barndom, kom jag mig för att berätta om att jag tillsammans med några vänner samlade pengar till ett husbilsköp precis när jag skulle bli vuxen. En i gänget kunde dock inte samla pengar så varken bilköp eller resa blev av. Du har ju frågat en del, de senaste veckorna, om varför jag gillar just folkvagnsbussar. Och typ bara det, vad gäller motordrivet. Det är en dröm till döden eller en dröm i livet om livet. Det är för en sjökant där vi någonsin är tillsammans, inte minst med oss själva.

Det ligger snö på taket. Det är egentligen en glöggkopp. Kieler Weihnachtsmarkt 1994. Den gröna koppen som jag har fått av en deltagare. Av M, ja. Han hade lånat en annan kopp av mig och tappat den. Ville ersätta. Inga invändningar bet (”det där var bara en standardkopp, M”). En julmugg, alltså. Egentligen handlar allt om en brun kopp, min favorit på jobbet, som M lånade under en tid, de dagar jag inte var på skolan. Den bruna försvann och vi sörjde den tillsammans. Detta var långt innan Corona und so weiter. Nu har jag en mörkgrön, en gåva, men åkte med hem i väskan efter en alldeles för sen personaldagseftermiddag någon gång i oktober.

När din mamma är din mamma igen läser du för oss vad du har skrivit i din dagbok. Jag överväger att tolka dina vågor – du lämnar det här med bokstäver när det ska bli en längre text – som att de handlar om snö, märkliga fynd på en marknad, kanske en kopp eller två, men nej, jag lämnar det till en senare dag.

Dikt 200825

Terminens första dag

Bilden kan innehålla: utomhus, väg

Bilden kan innehålla: människor, natur, riktad ur heter

Bilden kan innehålla: vätska.

Bilden kan innehålla:

Bilden kan innehålla: utomhus,

Bilden kan innehålla: äng, tomrum, fingrar

Bilden kan innehålla: motljus.

Boken på bordet med Markus Karlsson

Höstsäsongens andra avsnitt av Boken på bordet gästas av Markus Karlsson.

Gästen hade inte en egen nyckel (som den föregående gästen), men kunde berätta att han var bekant med kontorets mindre inspelningsstudio i vilken han dramatiserat röster till sjömän för ett radioprogram (om jag minns det hela korrekt). Hur som haver, en persona med dramatiserande förmågor, det har gästen, Malmös litteraturquizmaster.

Den som lyssnar till programmet kan troligen ana hur tanken bakom bildvalet med våra ansikten såg ut.

Markus Karlsson hade med sig Rosenmiraklet av Jean Genet.

Boken på bordet med Fredrik Eriksson

Höstsäsongens första avsnitt av Boken på bordet gästas av Fredrik Eriksson och spelades in under oktobermånadens första tisdagskväll.

Gästen hade faktiskt en egen nyckel, då han sedan en dryg månad delar skrivbord med mig. Från att en gång ha träffats i Postens bunker på Dammfri i Malmö, år 2010, till att nu dela ett annat värv som skrivlärare. Det är en bit. Fredrik undervisar till vardags på Kvarnby folkhögskola.

Fredrik Eriksson hade med sig Frihet av Jonathan Franzen.