Bloggens tjugosjätte månatliga skrivövning – som inte är någon övning utan en reflekterande text – slår ett slag för att låta bli att skriva något nytt. Med stöd i Uncreative Writing av Kenneth Goldsmith blev den här månadens text till ett slags boktips.

För några veckor sedan stod jag vid skrivaren här hemma och såg den mata ut ett tjugotal sidor. Tio skulle jag ha själv, de andra tio skulle min kompanjon få senare under kvällen. Vi skulle ses och titta på det vi hade totat ihop under förra årets sista månader. Vårt första försök tillsammans. Ansatsen. Det påbörjade. Förefintligheten.

De där sidorna – tre texter av honom, tre av mig; alla efter söndagsenliga leveranser – kändes bra. Jag hade inte läst om dem sedan december och skulle inte läsa dem nu heller, tänkte jag. Istället skickade jag iväg ett litet meddelande … om något … kanske att jag skrev ut också till honom … men så bläddrade jag lite och en rad framträdde omedelbart … den började med ett ”kom” –

och en stund senare cyklade jag mot kontoret viss om att jag visst tänkte snegla på texterna innan vi sågs. Dels för att den där raden väckt något, dels av respekt för vår tid. Omhändertagandet av det förefintliga. Nästa ansats. Fram över tungan eller kvar i magen.

Den där lyriska raden med ”kom” först påminde mig om något, men det gav sig inte till känna. Inte då. Mötet med min kompanjon förflöt däremot fint – diverse uppslag presenterades. Blickarna framåt, ja. Det här ska nog, på ett eller annat vis, tuffa vidare. Tänkte jag då, tänker jag nu.

Nån vecka senare rotade jag runt i gamla dagböcker under ett skrivande (av diktbrev nummer 24). Och där var den, återväckt, mitt skrivandes långa historia med ordet ”kom”. Utan att jag hade något som helst minne av det, visade det sig att jag satt och transkriberade några sidor ur Kom av Mara Lee i början av 00-talet. Det var omedelbart uppenbart att den där raden var laddad också av den boken. Jag skriver också, eftersom jag redan hade koll på annat, andra texter, andra tiders referenser.

I boken Uncreative Writing berättar Goldsmith om när han föresatte sig att skriva av en hel tidning. Typ The New Yorker. Och nu menar vi hela tidningen. I boken om nyttan av att skriva av får man läsa om hur han funderade på hur han skulle lösa diverse frågor, t.ex. hur han skulle skriva av numret på en nummerplåt i en annons. Skulle den ha en ram runt? En slags grafisk livboj? För att visa sig som nummerplåt. Det här låter inte kreativt, men det blir det snabbt, för den som sätter sig med själva uppgiften.

En del av mina bästa läsminnen är akut förknippade med en stor mängd avskrivande. Dykungens dotter, till exempel, skrev jag av mycket ur. Det tog en satans tid. Och jag bodde den hösten, 08, med skogen utanför huset. Mörkret. Tålamodet. Ansatsen. Och att ge sig eller fortsätta.

Genom att vara icke-kreativ väcker man mycket. Smaken för språket, eller vad tusan man än väljer att kalla det. Se det som. Följa med i. Man ska inte veta. Man ska till exempel närma sig någons stil (med den tid det tar). Goldsmith berättar om sådant som när han bett sina studenter att skriva av en hel favoritbok.

En hel bok. Att skriva av en hel bok. Det är svårsmält, en bra stund.

Tålamodet. Ansatsen. Det påbörjade som, om vi nu ska vara ärliga, helst, säger helst, ska hinna lära en något som man alls inte visste vad det var för något – från början. Det kräver sin tid.