Det här blir bloggens tjugonde månatliga skrivövning.
Till grund för övningen ligger en sommar av Divan-läsande. Inte möbeln, utan tidskriften. Jag har läst några nummer av denna psykoanalytiska skrift med stor behållning och här följer en skrivinvit som stammar ur nummer 3-4/2010 med tema GLÄDJE.
*
Introducerande text:
Johan Beck-Friis skriver i sitt bidrag till numret – ”Glädjen och glädjeprocessen – uttryck, vägar, hinder” att –
”det är av största betydelse att också glädjen tillåts träda fram under sorgeprocessen. Sorgen är inte genomgången förrän glädjen finns med. (…)
Glädjeprocessens parallella existens med sorgeprocessen är viktig att betona. Glädjen stryker under sorgen och vice versa.”
Texten handlar i mycket om varför det ”bland många [tycks] finnas en rädsla för frågor som har med positiva sidor av våra liv att göra, såsom glädje, skönhet, det goda och så vidare.” och den driver tesen att glädjen är ”rättfram, spontan och oförställd affekt och måste så få vara.”
Ja, måste så få vara. Rättfram, oförställd.
Således kan rädslan för att skriva om glädje förstås som rädslan inför att vara ”barnsliga” – ”Vi är rädda för den skam som ska drabba oss när vår aningslöshet drabbar oss.”
Instruktion:
1. Skriv om något som gör dig glad. Välj alltså något som har ett namn för dig. Låt det gärna vara banalt. Räds du skammen är du på rätt väg.
Flödesskriv, det vill säga utan att bry dig om vad det kommer för typ av text; håll det skrivande. Bestäm dig för att skriva 10 eller 20 minuter och sätt en klocka innan du börjar.
2. Läs igenom din text – i samma skrivstund eller en senare – i en ambition att förstå ditt glädjeämne som del av en lång process i livet.
Skriv nu om din text i en ambition att låta texten berätta om hur livets svårigheter – vilka de än är i ditt liv – behöver att du är aningslös, glad, för din skull. Helga ditt glädjeämne. Var fortsatt barnslig.
*
Slutord:
Med Beck-Friis menar denna övning att det hör till att känna sig ”ofullkomlig” och att glädjen just kan bli ”sann om den bekräftas i sin ofullkomlighet och bekräftar därmed det sanna självet”.
I grund och botten, att skriva för sig själv, det att känna hur ens egenart blir till genom ett bristande sammanhang; man behöver stå barnsligt själv. Du behöver vada i glädjen över något knappt skönjbart i vattnet.
Och jag vill såklart gärna tro att den som söker efter ”det sanna självet” (Winnicott) krafsar och famnar efter något som ger inte bara glädjen utan även den bakomliggande sorgen möjlighet att härbärgeras. Att sorgen slinker ut med en glädjeövning, det räds väl få av oss?
Lycka till.
textdungen 