Maskinskrivning…

2.

21 september, 2020.

Jag skrev: ”Någonting i en gör motstånd.”

Den både medvetna och omedvetna viljan att bli medskapande kickar in. Att skriva av, och av, och så av efter en duplicering till, högen tilltar; en materiell trötthet är inskriven i förutsättningarna; att skriva under på att den dikt som skrivs ska vara precis så här som den ser ut – gång efter gång – utan att maskinskriverskan lägger sig i – det både förtar och förtär.

Jag skriver: Någonting i mig gör motstånd. Frågan om medskapande är den mest aktuella av frågor. Får som röst. Man måste skriva under på nytt (eller göra sig oseende, bli fullkomligt maskinell). Fullt ut automatiserad – det finns inte. Man måste skriva under på nytt; här bryter dikten rad. Just här. För tionde gången. Exemplar tio. För elfte gången. Exemplar…

Att ett medskapande är ovillkorligt blir en självklarhet. Också i avskriften. Produktionen av den samma. Detta med-i-skapandet, varande den kropp som ger text kropp. Att behöva säga: Det är jag. Detta ska finnas. Säger jag.

Och det känns, i det skrivande som är avskrivande, som att medskapandet även vill ens egen kropp något; somliga rader liksom mjukas upp, blir till en ledig räcka av mobiler; ”stavar eller tappar” glider över, byter position – det blir naturligt att skriva ”tappar eller stavar” och eftersom det gäller ögat lär jag mig se fler och fler möjliga betydelser. Exemplar tolv. Hur var det nu? Står det ”tappar eller stavar”, eller ”stavar eller tappar”? Sist på raden ska det stå… och på den nya raden…

För artonde gången. Exemplar arton av Dungens Fyra Sidors allra första nummer. För nittonde gången… visst var det ”tappar eller stavar”? Att skriva fel betyder att man måste riva arket och valsa i ett nytt. Slita på sig själv. Det tar och det tär och

det säger en mycket – det berör begär – det tittar eller blundar åt ens håll

för tjugonde gången. Tappar, stavar. Stava i det tappade. Etcetera.

Jag hade beslutat mig för att tjugo exemplar skulle gå (för sig). Jag tog en sen paus och skrev i ett block bredvid: ”Det är jag.”

Maskinskrivning…

1.

14 september, – 20

Jag minns oftast det repetitiva och hur det påverkade känslorna. Monotonin i att försöka skapa likadana sidor. Dungens fyra sidor, nummer ett; idén var tveklöst att ett exemplar är ett annat likt. Inget spillande eller slintande, var det tänkt. Först vrida valsen och måtta en marginal etc, sedan det att sätta diktens varje bokstav på sin plats.

Att skriva ”som ett kill/ före utlösning” igen, och igen, och igen. Tjugo gånger, det låter inte som ett så överväldigande fång, och är det ju inte heller, men samtidigt, och det törs jag mena, finns det någonting som kickar in psykiskt. Någonting i en gör motstånd. Att i en annan dikt skriva den sista raden ”prismor för våra brytningsfel” igen, och igen, och genom det – att möta något i en som nästan behöver slå fel… för att leva med, skriva med…

Att skriva raden ”taget formens lagbundenhet och” – i en tredje av de fyra dikterna – tjugo gånger verkar meckigt men är smidigare än de flesta andra raderna, vilket har väckt mitt långsamma intresse. Om en grammatik är skev från början, som med denna rad, har psyket en slags spelrymd för det monotona arbetet på skrivmaskinen. Kanske finns det, så att säga, ett sätt att göra raden till ”min”?

Efter femton exemplar – femton gånger med ”taget formens lagbunden och” – var det ju som att fingervalsen lärt känna dess rytm, dess lilla cesur och för all del, vilket är viktigt för maskinskriverskan, dess risker.

Vad gäller rader med konventionellt korrekt grammatik ser risken alltså annorlunda ut. Här vill något lömskt i en få förfela materialet för att… sätta sitt mänskliga märke. Vad gäller den skeva grammatiken vill kanske något i en, på ett kontrahent vis, lära sig sjunga eller stamma så det stämmer… till slut?