Boken på bordet

Boken på bordet med Daniel Westerlund

Posted on av textdungen

I höstens fjärde avsnitt befinner sig Daniel Westerlund och jag i Skummeslövsstrand. Det var lördag förmiddag, den tjugosjätte september, när vi bandade. En helg som egentligen var tänkt redan för hösten 2020, men ja, saker och ting fick skjutas på framtiden … Nå, den vänhelg som nu till slut blev – den blev av inte minst för att vi skulle spela in gemensamma dikter. Förhoppningsvis släpper vi något – på Daniels skivbolag Qvästlafve – senare i vinter.

Boken som Daniel hade valt att ta med till stugan är en essäsamling som bland annat kan sägas vara ett sökande efter ”riktmärken till det rätta livet”; det är stora frågor, en fullmatad text och stundom i ord som man knappt kan hitta rätt med i munnen: ”ovidlådenhet”. I den mån det lät sig talas om denna gång, talas det om att leva ”som sitt exempel”, till exempel genom att Daniel berättar om när han mötte Ulf I. Eriksson, personen bakom Exempel: anteckningar i levnadskonst.

Rest med från Hökarängen hade Ulf I. Erikssons Exempel: anteckningar i levnadskonst, utgiven av Symposion, 1999.

Boken på bordet med Anna-Lina Brunell

Posted on av textdungen

Säsongens tredje avsnitt är inspelat på Scandic Triangeln. Nånstans ska man vara och prövas. Att samtala bakom den väldiga glasväggen, med gatuplanet utanför i skymningen, innebar en del bakgrundsljud som kanske både tillför och tar. Anna-Lina Brunell och jag beslutade oss hur som helst för att trycka på inspelningsknappen och hoppa rakt in. Det var den åttonde september när vi så gjorde.

Anna-Lina hade med sig Blått av Maggie Nelson. En bok som vi tidigare hade nämnt men inte pratat om, samtidigt som hon har levt med den. I livet med boken lät hon den passera poddens bord, erbjöd en hel del tankar om ”det blå” som en ingång till samtal. Kanske är boken ”ett försök att upprätta det som inte är påvisbart men som man vet finns”, påstår gästen generöst en bit in i utläggningen om hur tusan man ska förstå ”det blå”.

Boken för samtalet: Maggie Nelson, Blått, i översättning av Viola Bao, utgiven på Modernista 2017.

Boken på bordet med David Torstensson

Posted on av textdungen

Säsongens andra program är inspelat på balkongen hemma hos David Torstensson i Malmö. Det var då den 12 augusti, David har T-shirt medan jag har en genser på fotona – kanske var det en något lynnig kväll. I munnen bulle. Som den vän av podden han hävdar sig vara, bjöd David på bullar enligt uppfattad kutym.

I en vilja att tala om/närläsa en specifik text i boken hade David valt att ta med sig Barndom i Berlin kring 1900 till podden. Den texten heter ”För sen ankomst” och är kort nog för att läsas upp både en och två gånger. I texten ringer det ut, men ”inte som en välsignelse”. När jag lyssnar på avsnittet innan publicering förstår jag till slut – jag fattade inte under själva inspelningen – hur tydligt Benjamin har med gudsfrågor (och den i programmet passerande Simone Weil) att göra. Den allra första meningen på Wikipedias stycke om Benjamins biografi lyder: ”I Walter Benjamins filosofi blandas föreställningen att världen är skapad av Guds ord med marxism.” Nå. Jag ska inte orda mer, det är dags att lämna ut vårt samtalande.

Barndom i Berlin kring 1900, Walter Benjamin. I översättning av Ulf Peter Hallberg, utgiven av Spleen Books, 2017.

Boken på bordet med Ida Brytnér

Posted on av textdungen

Höstsäsongens första program av Boken på bordet ackompanjeras av sommarens måsar; det är inspelat på en uteservering i Umeå, den första augusti. Det här var första gången Ida Brytnér och jag träffades och att hon sa ja till ett bandat samtal förundrar mig en smula så här i oktobermörkret. I korthet: Tack för det.

Ida hade valt en bok som hon inte har lyckats läsa och kom alltså till bordet med föresatsen att tala om motstånd i – eller till – eller genom – läsning. När hon några minuter in i programmet läser ur boken får vi träda mitt in i ett virvlande resonemang om ”konstens värde” och … ja, inte är det märkligt att det är svårtuggade saker att förstå; ”konsten är en spiral…”. Inte förstår jag nu heller, när jag lyssnar till det bandade citatet, men Idas tankar om ”konstens förenande uttryck” med mera, strax därefter, minner om viljan att faktiskt läsa och samtala om det här verket en dag … och ja, framför allt minner hon om nödvändigheten i att läsa somligt samman.

Ida Brytnér hade med sig första delen av Peter Weiss Motståndets estetik, i översättning av Ulrika Wallenström, utgiven på Arbetarkultur 1981.

Lucka 15

Posted on av textdungen

Lucka 15 har låtit sig skrivas med Carola Mikaelsson och Verner Boström.

Carola är en livs levande vän och kollega (Skurup). Verner för sin del lämnade efter sig ett verk som icke liknar andra: Länder. En sensation, utbrast Lars Mikael Raattamaa i sin recension 2006.

Man kan säga att Carola och jag slog till blinkersen i skrivandets farkost och vek av för att göra färdigt något litet att presentera i världen. Strax vänder vi åter till en ringlande landsväg – bortom allmän sikt – där vi utbyter dikter utan nödvändigt/tydligt mål med skrivfärden.

Den som vill höra oss fundera kring bland annat kollektivt skrivande genom att samtala om Hanna Hallgrens bok Prolog till den litterära vetenskapsteorin – hittar den podden här: Boken på bordet med Carola.

Inget Boken på bordet den 8 november och –

Posted on av textdungen

… förmodligen ställs säsongen in. Under rådande omständigheter är det inte möjligt att träffa nya människor för en perifer poddverksamhets skull. Det låter sig inte göras. Och det låter sig inte heller göras med bara vänner till mig; det känns inte som det Boken på bordet jag hoppades på. Det hela får anstå.

Möjligen kommer ett bonusavsnitt inom några veckor pga att ett grannbarn hann få frågan om att vara med och har sagt ja – och detta barn kan inte nekas ett program om viljan till saken är på plats.

Annars: på andra sidan nyåret.

Boken på bordet med Carola Mikaelsson

Posted on av textdungen

Den här veckan är Boken på bordet on tour: på vägen hem från Skurup hoppade jag i torsdags av i Svedala där Carola Mikaelsson bor.

Carola hade valt en bok som inte kunde annat än att leda in oss på somliga stigar där vi t.ex. skulle finna frågor om allierade i skrivandet, tanken på det polyfonas självklarhet, signaturordet ”händer”, hur läsningars livslängd varierar, en viss undran – och stumnad – inför den obönhörliga men något paradoxala ensamheten och ja, det kollektiva skrivande som är vårt.

En felaktighet från mig (i programmet): detta är inte den första poeten i Boken på bordet. Den första på svenska, ja, men först, det var Vi Khi Nao som Samuel Owen Teeland hade med sig.

Carola Mikaelsson hade ur sin hylla tagit fram Prolog till den litterära vetenskapsteorin, utgiven på Pequod Press 2014.

Boken på bordet med Markus Karlsson

Posted on av textdungen

Höstsäsongens andra avsnitt av Boken på bordet gästas av Markus Karlsson.

Gästen hade inte en egen nyckel (som den föregående gästen), men kunde berätta att han var bekant med kontorets mindre inspelningsstudio i vilken han dramatiserat röster till sjömän för ett radioprogram (om jag minns det hela korrekt). Hur som haver, en persona med dramatiserande förmågor, det har gästen, Malmös litteraturquizmaster.

Den som lyssnar till programmet kan troligen ana hur tanken bakom bildvalet med våra ansikten såg ut.

Markus Karlsson hade med sig Rosenmiraklet av Jean Genet.

FADÄSER, nödvändiga

Posted on av textdungen

Till Boken på bordet hade Jonatan Olofsgård med sig Liv efter liv av Atkinson. Efter att programmet kommit ut i maj dröjde det några dagar, sedan kom frågan från min mamma: ”kände du igen den?”

Det visade sig att vi har boken i stugans ”Sommarbibliotek” utan att jag kunde placera den där. Förvisso, den hade inte stått där i fem-sex år, utan ett eller två, skrev mamma när jag frågade. Men att inte få upp den för mitt inre! Det dröjde ytterligare ett par dagar innan dess utseende och namn, till slut, passade in i minnesbilden av trappbiblioteket.

Atkinson, en favorit hos min mor. Det mindes jag under inspelningen, men sedan var det blankt; ingen vidare kännedom om mammas själva intresse och kärlek eller –

Fadäser pekar också ut en väg.
Fadäser kan vara visandet
över en blank ruta. En
onödigt

blank en.
Fadäser låter oss, om vi har tur,
få en ny tur  över –

Fadäsen är som du och jag. Fadäsen är en yta som både släpper igenom
och håller sig för att behålla avstånd, dunkel. Fadäsen kan härledas
till fadeza, alltså dumhet –

få sig
en ny tur, ingen vidare
kännedom
om,
men nu så