Månadsarkiv: november 2019

Semantiska pinnar (LXXV)

Elfte november.

Jag förstår av dina fröknars tonläge att du håller på att sätta en trend; det är många som vill ha ett nytt namn. De säger det inte direkt, de uttalar inte vad de känner och tänker om detta, men de ser mig inte i ögonen, när de berättar. Det är svepande som höstrusket. Det ingår om eftermiddagen i skymningen.

Flera av dina kompisar är kvicka och villiga att delge sina namn. D heter Fluffig nu. I säger bestämt att hon heter Sexa. Ja, som namn nästan alltid leder till undran.

Vad som är eller inte diminutivt kan vi låta vara öppet. Och vad som är ”själv-” i ett självvalt namn. Du valde ju inte heller själv (vem gör egentligen det); du adopterade ett förslag från din morfar: ”Är det Kling och Klang jag ser?”. Det var förra hösten.

Men tillsammans kan ni barn glida med och transformera, om ni tillåts. Ett namn kan härdas till något eget?

Åttonde november.

Vi sjunger i telefon för din faster. Våra röster härmar varandra och vi hörs och hörs inte: ”Ja må du leva …”. Att uppgå är bland det bästa; det är fnissigt eller sakralt, ja på endera vis.

På cykeln på väg mot vad som kan bli min blivande skrivplats säger du: När jag är vuxen och blir barn, då vill jag ha min svarta cykel igen. På sätt och vis kan du inte formulera en mening som fångar barnhet bättre än så: När jag är vuxen och blir …

Det är en lång dag. Morgon, runt 05, när jag kommer in till dig: Har du helt rätt? Jag har sagt att Kling sover. Du accepterade detta, då jag träffade tonen rätt i bekräftelsen av att ja, jag hade helt rätt.

Sjuttonde maj.

Jag drömde att jag stod på rue Arbiz. Under skylten, böjde på nacken maximalt för att läsa. Kände igen korsningen, det var nära det rum jag hyrde på Puan i Buenos Aires. Att titta upp på skylten och undra (hur ser en gatuskylt ut där och hur ser de ut i Paris: just det, det grönkransade är från Paris. Du traskar i din morgon.

Jag får minnas språksvirr från drömmen. Som rue istället för spanskans calle. Förvecklingarna. Plötsligt var jag i Månsarp. Nackens krökta känsla delvis kvar. En översnöad ort. Min födelseort. Vind som gjorde vallar av snö mot garagen, buskarna i full skrud på tomten. Vackra vinklar. Och så tänkte jag på vad PO Enquist måste ha sett av snö, eller i snöväg. Mitt i drömmens vita trädgård.

Och så blicken på porten mellan garaget och bostadshuset – den har jag drömt om förr! – och det är den jag kämpar med när jag har vaknat. Fattar att det är den som är symbolen/huden för innanför/utanför, själva gränsen. En port in till familjens lilla tomt.

Jag skulle vilja fråga en arkitekt om ord för just denna! typ av port. Jag skulle vilja ha användning för ordet en dag, med dig. Vi säger nästan ingenting denna morgon.

Portens biografiska gnissel. På väg hem – att komma hem – gå in genom porten som leder mellan ett utomhus och ett annat utomhus – sakta ”hemmas”, under gnisslet – den mörka färgen  … i drömmen hörde jag två röster på andra sidan garaget, ungdomar, vilka kommenterade hur spännande det var med blandat väder: snöstorm och varm sol i samma stund och vips så var det klimatförändringstema och samtidigt som jag var i barndomen var Belén – vän från Buenos Aires – i Malmö … och det var vad som mestadels låg under drömmen: platsbytandets (icke)logik.

Vi måste äta något snart. Innan det googlar jag Arbiz: ”Bolaget ska bedriva konsultverksamhet inom management, verksamhetsutveckling, affärsarkitektur, innovation, strategisk rådgivning, upphandling samt organisationsförändring.”

Femtonde november.

Jag berättar för din mamma att du låg och kämpade i timmar med snor och hostande på morgonen. Själv i ditt rum. Nej nej, du kämpade inte, får vi höra. Du låg och tänkte. Vad tänkte du på, frågar hon dig. Ingenting? Jojo, du tänkte tydligen på dinosaurie-lego.

Dikt 191110

Inte längre säll
inför det
Inte till för det
räckande

dock
sällsamma
strofer i
staplar att minnas
topparna
fingrarnas botten
när

En blundar
sig stan
igenom: inte bara
död, också
begär, snirklande
tro
mossa
fot

*

Kursiven från Så som skymningen älskar dig av Amanda Aizpuriete.

Månadens skrivövning: arbeta med att förstå betydelsen av textens ”förstamening”

Den här övningen handlar om att arbeta med en texts allra första mening, dvs. dess ”förstamening”. Skrivövningen är tänkt just som – övning. Metodiken kan delvis appliceras på en befintlig text som du redan har, men först – skriv ny text utifrån instruktionerna.

Längst ned beskrivs hur övningen är sprungen ur en övning av Jenny Green.

Skriv förstameningar

1. Låna en mening som intresserar dig tillräckligt. Slå till exempel upp en bok och låna första meningen i boken: ”Han öppnar ögonen.” Eller be om en mening av en vän. Eller ta en egen mening.

2. Skriv 5 – 10 meningar utifrån din förstamening. Max 10, gärna bara 5.

3. Stryk nu den första meningen, och låt den andra meningen bli – förstamening. Skriv om med en ny förstamening; ändra lite i din text. Maximalt 10 meningar.

4. Stryk nu – åter – den mening som har varit förstamening. Låt andra meningen bli förstamening. Detta är sista gången du skriver om texten (eg. inledningen på en text). Maximalt 10 meningar, gärna bara 5.

En uppföljande övning:

1. Ta en befintlig text ur ditt skrivande. Stryk din första mening.

2. Skriv om från mening två (som förstamening). Använd samma principer: håll det korta (maximalt 10 meningar), testa att stryka förstameningen flera gånger, i linje med skrivövningen ovan.

Kommentar:

Den här övningen är lämplig att göra i en skrivgemenskap. Den är som gjord för att samtala om vad som sker med en text, vad en söker i en förstamening, vad som skapar (eller förstör) spänning, basala saker som ”att plantera något” i sin text, etc. Och den är som gjord att tillsammans hitta på er variant av övningen! Och att ge varandra meningar att testa med.

 

Till sist:


”Förstameningar” var något Jenny Green och jag samtalade mycket om när vi började hålla skrivkurser under åren 2014-15. Vårt intresse rörde primärt betydelsen av ”förstameningen” i relation till den vidhängande frågan om hur man kan arbeta med detta rent pedagogiskt.

Jag fann skelettet till den här idén i ett gemensamt dokument från den tiden. Övningen är därför ett slags blandning av ”Tack för den fina tiden!”-gest och en förfrågan till skrivpedagoger som vill tänka på saken på nytt.

Så här skrev Jenny i vårt gemensamma dokument:

”Jo. Jag vill berätta för dig om senaste kurstillfället.
Jag gav mina kursdeltagare en övning som knöt an till ditt och mitt senaste samtal: Att hitta förstameningen i texten.
De skrev en text, och fick sedan läsa upp den från olika ställen: Med start i andra meningen, tredje stycket och halvvägs in i texten. 
Det cirkulerade en del upprördhet i rummet efter den instruktionen. Invändningar om att det inte funkade, att texten skulle bli konstig och helt ogripbar för oss som lyssnade. 

Men det blev så bra, Joakim. Och – säger pedagogen – det bästa var att de själva hörde att det blev bra! Texterna inleddes nu med frågor, med oklarheter, med löften om svar längre fram.”

 

 

 

Semantiska pinnar (LXXIV)

Tjugoandra september.

Det är söndag. Du ropar uppgivet: Jag ser ingen dagbok här, Jo-Kim. Rösten kommer från ditt rum. Jag går dit, säger: Ofta är den i möbeln med många fack i vardagsrummet. Och jag mindes att din mamma och jag försökte skriva ”på sommaren” tidigt i veckan. Den var där och nu sitter jag i den blå fåtöljen bredvid den lustiga möbeln och du i soffan på andra sidan och Brandman Sam rullar på en skärm.

Jag skriver om er gårdag i din dagbok: ni kollade på dykare som fiskade upp cyklar i havet nära Malmö C. Sedan plockade ni skräp, vid havet, men på annan plats nära stranden skulle jag tro.

Elfte augusti.

Hur du frågar mig om morgonen: Har du ont?  Hur följdfrågan är förstafrågan: Måste du äta snus?

Tjugofjärde oktober.

Vi hittar inte Spanargubbens kompis inför er avresa mot Gävle. Den ska med. Jag tror att den har tappats bort i lindallén. Berättar detta på engelska för din mamma: den tappades – och togs upp av mig – i allén förra veckan. Jag kunde lagt till: när vi satt på kyrktrappan visade jag dig den som för att poängtera, kolla här vad du har tappat. Du vill genast ha den lilla LEGO-gubben och jag tänkte, jaja lämna den här på trappan då.

Efter en viss förtvivlan ropar du: Jag vet! Och så springer du till det där berget från en Märklintågsvärld (i min barndom) som står på köksbordet. Där inne, i tågtunneln, ligger kompisen. Den orangea och bruna figuren med livboj på magen. Badvakten, ja.

Jag fick sätta mig på knä och fråga om jag fick säga förlåt. Förlåt för att jag hade sagt att den LEGO-gubben var borta. Tårarna som hade sprutat: Nej, den är inte BORTA! Och som du hade stängt in dig själv i köket. Ironiskt nog fick du på detta sätt hjälp att lokalisera gubben i ditt inre (till köket) så snart du kom ut i hallen igen.

Det här med att ha rätt.

Tjugoandra oktober.

Det här med att ha rätt när det kommer till smörets beskaffenhet. Du är trött vid hämtningen. Det är verkligen tisdagshöst. På Coop Värnhem skulle du absolut ha Bregott med blått på paketet. Det är Denis favorit. Jag säger att det visst fanns smör, för du, just du, hade ju påmint mig i butiken häromdagen. Vi behöver inte smör varje gång, försöker jag.

Dagarna efter den gången då du hade rätt om smöret (och propsade på att vi skulle ha): Hade jag rätt? Ja, fick jag säga. I varierade toner. Ja, det var du som hade rätt. Men nu ser jag fram emot att variera variationen. Nej, får jag svara försiktigt, till kvällen, den här gången fanns det smör hemma. Du kommer emellanåt skrika att du visst hade rätt. För blått Bregott hade vi ju inte.

Tredje november.

Vi cyklar alla tre mot kolonistugan. Kranarna ska öppnas. Löv läggas ut i landen. Din vän på Stadiongatan ett stenkast därifrån längtar efter dig. Längs Pildammarna berättar du för din mamma att hon har fel, det är inte alls sjukhushus. Inte alls; inte så många. Hon berättar att snart kommer BB, där du föddes. Det gjorde du inte alls. Jo, säger hon. Men Spanargubben föddes i Danmark, vickar du över till.

 

Diktseminarium 10

Vårt tionde möte över medhavda dikter blev ett återbesök (seminarieseriens första!) på Spegeln vid Stortorget. Ett ställe att rekommendera för de som vill ses över en bit text eller två.

Dagen – eller kvällen – var förlagd till höstlovet. Spontant, alldeles inför detsamma. Jag hade huggit ett tema från höften: ”dunkelt”. För en gångs skull tänkte jag hålla mig till temaförväntningen. Jag visste även att jag önskade sondera på Stadsbiblioteket; fingra på okända ryggar, öppna till några namn som varit någorlunda nära tidigare. Ett sådant namn fann jag i Peter Huchel. Stod där vid hyllan och bläddrade i Främlingen som går sin väg utan att minnas vad jag vet jag om honom.

En dikt var dedikerad till Heinrich Böll som jag läste några böcker av i somras (mest tack att han dök upp i quizet på Kok & Bok, även det på Malmös stadsbibliotek, precis innan sommaren).

Jag gillade den instinktivt:

                                                                                 Till Heinrich Böll

SKOGSDUNGE,
hökgrå,
middagstorkans syrsljus,
därbakom huset,
byggt på en vattenåker.

Vatten,
förborgat,
i sandig ödemark,
du strömmade in i språkets törst,
du drog åt dig blixtarna.

Vid jordens ingång,
säger en röst, där stenar
och rötter reglar dörren,
har Jobs sönderbökade knotor
blivit till sand, där står ännu
hans skål full av regnvatten.

Mina anteckningar är fåtaliga från mötet med Christoffer, men minneskänslan desto yvigare. Särskilt minns jag hur vi vände på frågan om duet i den andra strofen. Det finns en möjlighet till gud där. Eller Job. Det finns en möjlighet att läsa in Heinrich Böll. Eller vattnet. Men just att fråga sig Vad är det Heinrich Böll gör om det är Heinrich som är duet? fastnade vi för. Och svarade: Han blir en plats som utgör organ för språket: 

”du strömmade in i språkets törst,
du drog åt dig blixtarna.”

En kraft som kan ge kraft? så står det: ”En kraft som kan ge kraft?” För så är det, att vi inte behöver förstå, men vill ana, vad det innebär – ”att dra åt sig” – i denna mening. Också det dunkelt.  Aningens givande dunkel.

Dunklare ändå med just ”sönderbökade knotor”, iallafall för den som inte kan sin Job. Det korta u:et i skogsdunge, dunkelt bara det. Dunkla genitiv-s: syrsljus som hör till middagstorkan, törst från själva språket. Dunkelt tät – en interpunktion som dumdristigt (så lyckat!) sätter ut kommatecken som vore det slalomkäppar; upprepar det i strof efter strof utan att grensla.