Månadsarkiv: juni 2019

Så funkar det – på bloggen

Den här bloggen har sedan sommaren 2017 en (tänkt) struktur i vilken inläggen samlas under rubriker som ”Semantiska pinnar”, ”Annorstädes”, ”Väntextgruppen” med flera.

De här rubrikerna kallar jag (något semantiskt missledande) för ”Vinjetter”.

När det här förklarande inlägget görs den 23 juni 2019 finns det under vinjetten ”Semantiska pinnar” sextio två texter publicerade, under vinjetten ”Annorstädes” finns det kanske sju-åtta texter, ”Månadens skrivövning” som presenteras i början av månaden har utkommit sju månader i rad nu, den månatliga kvällsdikt – om än inte kronologisk – som var gång heter ”Dikt en ____kväll” utifrån månadernas namn – har jag ingen koll på; och ja, det finns fler vinjetter.

Och tanken är just att jag ska tillåta mig att skriva utifrån tillkomsten av nya vinjettnamn. De första delarna till serien ”FADÄSER, nödvändiga” finns redan och gömmer sig ex vis i Word. Jag upplever det som generativt och roande att skriva en blogg på detta sätt. Svårare är det inte:

En del vinjetter får sina texter skrivna direkt ur en stund, ex vis låter sig ”En bok en tanke” ofta skrivas ur ett nu, medan texter som ”Diskursdikterna” kanske pyr i bakgrunden ett tag innan de når publicering.

Jag gillar det diversa och samtidigt sammansmältande i det hela, ja som det blir på en blogg. Somliga vinjetter är jag oklar över på ett behagligt sätt, ex vis är vinjetten ”Metoder” svår att veta vart den är på väg (i nivå).

Nå, just.

Väntextgruppen

Öppet brev

Kära Jenny!

Vi har återigen passerat den femtonde utan att det har hörts ett knyst; inga texter har utbytts. Vi som just hade startat om det här textmässiga samarbetet?

Maj. Vi har vårt textsamtal bara några dagar innan den femtonde, och man kan tycka att det är naturligt att vi inte utbyter text när den femtonde infaller. Men se, det är ju det hela vårt samarbete har gått ut på: konsekvensen. Den konsekventa, gemensamma hållning som vi har försakat.

Juni. Den femtonde springer förbi mig i en park här i Malmö och inte har hon något i sin famn.

Juni. Jag tänker på det som att vårt uppdrag inför/med varandra håller på att omformuleras, eller att det har gjort det, kontinuerligt, sedan en lång tid; där ansvaret numera rör att söka oss – även – vidare. Och ändå. Vårt senaste samtal som var nog så nytt, just! Jag lämnade in en essä, bara det. Och ändå: vi hänföll till obyte, till det icke-medlevsamma, igen.

Jag uppskattade ju din novell väldigt mycket i maj, och det finns en trend i rakt framstigande led: från då (2015) till nu; mer och mer, månad för månad, och gud vad de är många nu, har jag glatt mig och åter glatt mig med ditt språkliga arbete och dina texter. Det går att tala om progression samt nyttan av vårt utbyte. Och ändå!

Jag är inte din optimala läsare, såsom du inte är min rimligaste generella(?) Andra inför min poesi. Jag skulle vilja ge oss ett annorlunda uppdrag i juni, (som om du får det här den 15 juni – och det kreativa utbytet infann sig), jag skulle vilja ge i uppdrag att söka en annan läsning och sedan höras i juli för att dela det delade. Låta det infinna sig, på nytt.

Jag föreslår att vi båda ber om en läsning av någon annan (du väljer fritt) och sedan hörs och talar om den respons vi fått på annat håll. Leve Väntextgruppen! Död åt den (så som vi kände den i ett förlupet år)! Leve det framåtblickande utbytet!

 

 

 

 

 

 

Dikt 190112

Längs kvällen, längs

En kväll

Tystnaden gentemot någon

En blandning av saker, föresatser

Läpparna utgör membran

Att bryta med sin pappa

Att bryta en tystnad

Handstilens knott

Tröttheten

Klimathelvetets oavsett vad du gör

Att ändå få smak på något

Barnets ständiga rop

Ens förlupna tanke

Oknulladheters sak

Väderlekar

Skapandet i sig

Tystnaden i sig

Pappa!

Tröttheten i sig

Ingenting i sig

En grumlighet bort

En gamlighet hit

En Barnets ständiga

Ens Ens förlupna

Ett Barns ständiga

Ett Att bryta

En Ett

Detta Att bryta av / för / med

Tröttheten

Jag alltså

Inifrån orden och ute

Hosta med kort o långt när

Beckettska käpphästar

Ingenting i sig

Tårömheten

Ett / torg / kammare

Kottar och annat flyttas

Av vinden i fallet

Tystnaden i sig

En zip på en drink som inte finns

Oklarheten över ett jobb som finns

En bok i mitt knä i min mun

Vilken i sig

Dikt 170404

de emblematiska finns
för att bli
minnen värda
finns för att komma
att sökas

kliché,
okej;

det emblematiska kommer
om våren
och om hösten om sommaren om tidens
ankel
är för det
som om åren höstas

som r / öst
med de första rosa
blommorna
längs torgens gång- eller cykelbana
signaler: en gång

var gång
skinnpaj mot skinnpaj
i vinden
i doften / s

som
fågelåterkomsters
inuti
som vart
spatserande: längs
torgens

tystnad mot tystnad;
unga två
beslag
vid beslag
som bestänkta
motsolar

som vi var
knarrande och ömma
fall
för tystnader

Hejdå med champagne

Vid årets terminsslut på Allmän kurs införde vi en ny ceremoni, en övergångsrit, för de som slutar hos oss: champagnefrukost innan övriga begivenheterna för samtliga på skolan. Vi lärare beslutade på förhand att vi fick tre minuter var till att säga/göra vad vi ville med deltagarna till bords.

Jag beslutade mig för att påbörja en tradition; jag ska skriva en dikt utifrån en dikt/författare som varit viktig under läsåret som varit. Alltså, en ekfras.

Den första ekfrasen fick bli en dikt med Inger Christensens Det som fond och källa.  Min dikt, ekfrasen, ligger nära originaltexten (vilket kan vara värt att veta).  Något annat som är vetvärt är att ”BAK” är en modell som samhällsläraren David använder sig av: beskriva, analysera, dra en eller annan konsekvens. Här så:

Det. Det var
det – Så var vi här; Hugg
in; det är –
det fortsätter – och det rör sig
i en – även
bort,
i oss – vidare ska ni –
bli till –
bli till det och det och det –
vidare ändå,

sitt kvar
en liten stund, kombinera
något mer
här, för ett sedan, där, bär oss sakta
ut
eller äsch; vidare ska ni –
bli annat och mera – någon –
ingen eller ingens för ett tag,
oupphörligt
dig
alltid infångande
annat
löst material –
glömma BAK – minnas BAK – fastna i
livets ekvationer, lösa tentor – släppa
få tyngd, fart, gå in
för något – och annat – uppsamlande
igen, som
att sitta vid andra bord, kanske minnas detta
söka en form, kombinera
med fumliga eller lugna fingrar,
delar
som inte låter sig kombineras idag  – övergå,
undergå,

här kommer det alltid att vara
och ändå: bara en gång
vi vrider och vänder på detta: undrar
det var det och var det nog av en rit, övergång
något att uppsökas av, något
som griper bakåt i tiden
senare, då
för
förnyad behandling –
i ett försök att bilda dig själv, vi
fungerar – och i varje funktion föds ett behov
av nya funktioner – och hur
i helvete skulle vi kunna förstå
det
det är – det fortsätter – tvekar – kanar för
att få upp fart – baxnar
det söker sin plats
i världen
vi söker vår plats i världen
det är det
det rör sig om
en plats
som den här – som ska mistas
för att få vara – för att en gång ha varit
som något
som kom en tid
så länge det varade
varade, och att få vara, äntligen
framme: dricka socker eller ljus eller tårar
flum rentav
flumdrickans dag idag
(och inte)
och någon börjar gråta – så är det med det – och någon ler,

är det för henne
så ligger vi till och som alltid
också kvar
efter att vi har gått
prövade i vad som kunde ske
(och inte)
här
och någon ska en dag börja se
något visst
just härifrån, detta
nu, det
är var vad det blir
det,
så har det börjat, det
är
fortsätter, det
rör sig
om oss

 

Dikt 160618

Det är aldrig riktigt bra

Säg det

Det finns paradisiska promenader i vagnen

Säg det

Där ligger en korvkiosk som har ombildats många gånger

Sedan jag flyttade hit

En rondell och dess årstider

Första gången

Den gången med öronlappsmössa och tankarna hos henne

Den gången den gången

Det finns paradisiska stunder med vagnen

Det blir bra så här

Upp där bakom skulle sommarvägen till Loah ligga

Mellan höghusen

Om Loah blir kvar och din vän i staden

Här går vi

En fars jag

Kom väx upp kanske för att bryta denna lag

Här går vi nu

Runt som med ord

En bok en tanke (Transit)

så här är det, det författarskap som – säkert – kommer att bli min take på den
ofrånkomliga tanke- och samtalsfiguren believe the hype som cirkulerar fritt mellan hög- och
lågkultur, mellan tidningssidor och pendlingsresor, och hon såg mest ut som att hon hade undvikit att utsätta sig för risker, som ett veck i en gardin som inte bleks för att det aldrig möter solen,
så heter det, i en bild, dessa mästerligt enkla bilder (som inte är enkla?), ja det
mästerliga eller det egna (näh?) eller allra helst det k o n s e k v e n t a i detta bildskapande språk; den metaforiska matta som läsaren hela tiden får se rulla ut sig framför en i läsningen, den rullar ut sig,
litteratur får gärna kännas som ett vatten om kroppen, ett bad till, tack,
en tillbakabläddring en dag senare: som ett veck i en gardin som inte bleks för att det aldrig,

och kanske är ordet slitstarka – det är slitstarka bilder; hela tiden ett komplement till skeendet, konversationen, livet, ett undre eller övre lager,
för en identifikation eller ett steg bort ifrån en snyltig (dito), men hela tiden
konsekvent som en väv, våg,
det woolfska – som många har funnit – i språket, hela tiden
står språket bild