Månadsarkiv: maj 2019

Semantiska pinnar (LXII)

Tjugonde maj.

Jag tror att de flesta föräldrar fastnar i – eller släpar med sig – specifika frågor som handlar om vad somligt gör med (ens) barn. Alltså hur något specifikt påverkar barnen. Frågorna, mer eller mindre blödande, mer eller mindre som rep att piska sin egen rygg med, blir lite som följeslagare genom åren.

För mig – och oss alla i familjen – handlar det inte sällan om hur barnlitteratur skriver fram olika företeelser. Normer som råder eller blir rådande. Både i böckernas värld och i de olika världar som Silas möter. Den läsande kropp som blir en väg mellan världar, om en läser som det står. Normer råder: olika normer råder. Olika läsningar är möjliga.

Ja, det vore ju orimligt om min syn på barns gråt och ledsenhet var rådande. Men det händer att jag fantiserar om att stryka den rådande normen när den tar över boksidan: ”Var inte ledsen!” Det händer att jag skulle vilja ha det som ett slags projekt – på ett egenmäktigt sätt stryka över varje utsaga som reproducerar idén att det är fel att vara ledsen.

60976353_594750494350876_6116824352036591635_n

Det vore ju orimligt om det bara var rätt, det att gråta ut; hur skulle det se ut? Hur skulle barnlitteraturen inte tjuta om det sades vara tillåtet att gråta över vad som helst och precis vad en själv vill? Hur skulle det se ut om normen var att vuxenvärlden fick stanna upp och bejaka gråt? I frågor, som en öppen fråga.

61392798_449941155739521_8662673599354772665_n

Ja, om än inte bejakandet är önskvärt (för andra) som norm, så skulle en annan (jag) önska att grundläggande differentiering var norm: ”[där är du / här är jag] / hur är det med dig / Jag ser att du är ledsen / etc. … ”

*

Bilder från Castors punka, vilken inte alls är dum. Men man kan tycka att det är synd att Castor bestämmer att Frippe inte ska vara ledsen när Frippe är det.

 

Semantiska pinnar (LXI)

Fjortonde maj.

Diktens ofrivilliga natur, eller tidiga
natur, själva grejen
inifrån allt en vill få sagt
som barn

Kanske heter det inklusion, både kognitivt och semantiskt: vår gata ligger i Kirseberg som ligger i Malmö som ligger i …

Jag hade sagt att Malmö ligger i Sverige. Tänk att Sverige är större än Malmö, sa jag; tänk att Sverige är stort: Stockholm ligger också i Sverige. Och Jönköping. Och Gävle. Och Skurup.

Eftertänksamma ögon, sedan: Men Möllan ligger i Malmö.

Således ligger Möllan inte i Sverige, enligt barnet. I den stunden. Och det äger sin rimlighet. Koordinaterna för inklusion går det ju inte att se och peka på. Och du som just har nått fram till en kognitional gymnastik för något av denna stads betydande inklusion.

Det finns finare begrepp för sådant här.

Tionde maj.

På cykeln från kolonistugan till Coop är du ”ramsande”. Du bygger med betydelsernas samröre: Ibland är Koffe tokig. Ibland är Kling tokig. Ibland är Klang tokig. Men alla är lite tokiga, bara lite tokiga.

Stina har jobbat in det här så ordentlig; vår vilja att vara tokiga, antaganden kring att livet blir roligare då, och som mer tillsammans, och på lut, och …

Sedan detta med kompromissen som ryms i ”lite”; det är ett sött bär.

Sjuttonde maj.

Vid läggningen gav du Stina en live-dikt:

Jag vill inte måla imorgon, jag
vill rita
Man ska inte slänga papper,
papper är fina
Papper är vita
Havremjölk är vit

Och så är det såklart, med barns live-dikter, att de stundom i stunden är bättre än varje vuxenåtergiven version. Och det finns inget att göra åt just det eftersom det kännande betonandet inte har med nedtecknande, representationen att göra. Havremjölk står det. Inte som det låter på glid mellan vita och vit och dagars dag.

 

Metoderna (Textens plats utifrån synens villkor)

Lördags morgon med en fredagskväll som sitter kvar över pannan: det var releasefest för Skrivarlinjen och dess antologi ”Hugget/Satt/Ristat” på Grand i Malmö. Alla dessa betydelsestinna ord –  Skrivarlinje, antologi, Malmö – som det inte alls ska handla om nu, tror jag.

Jag läste om en diktsvit på tyska som min vän Gesche och jag arbetar på … nej det är fel, vi arbetar inte på den; vi lever med den. Och det är ingen svit, det är en plats – för tankar, utbyte, språkliga försök. Jag kan ju egentligen inte skriva på tyska. Och ändå gör jag det, eftersom det finns en relationell plats för saken.

Så: det är lördag morgon och jag har med en tacksamhet över gårdagskvällen i kroppen läst i ett dokument – vilket jag skriver i tillsammans med min tyska vän – och jag begrundar platsen där ens text står att läsa. Som fenomen och realiteter.

För tillfället, för den här omtalade texten, finns det ett Word-dokument som jag har tillträde till på två olika sätt: den vanliga datorvägen i en ”mapp” samt i mailen där dikterna finns skickade oss emellan.

Själva platsen där texten står att läsa skiljer ut – mina läsningar. Jag läser dikterna bättre i mailen än i Word. Det finns en annan koncentration – paradoxalt nog – när jag klickar fram texten i malströmmen mailen. Nånting får mig att läsa med vilja, med kroppen, med relationen, historia, just där. Så konkret är det: i mitt skrivande mailar jag ofta mig själv för att läsa (alltså Word) med den anordningen.

Så skedde också denna morgon. Jag tryckte först på Word-programmet bara för att stänga det igen. Ja, eller bara för att öppna vår text via mailen.

Även denna plats – bloggen – ingår i seendets hackiga grammatik. Att publicera något ur skrivandet med Gesche skulle, för mig, inför mig själv, handla om en förhoppning om att få korn på något genom att läsa just här.

I viss mån har detta med textens tillfälliga läsplats allt att göra med deltagarnas läsningar av sina texter på Grand igår. Det händer ju så mycket annat – inför en själv – med ens text när den äger rum från en scen. Jag tänker exempelvis på hur en person sa att hon hade fått lust att säga ”Jag drar en text till!” när hon läst den text hon skulle läsa. Så flyttas både självkänsla och text, tänker jag: symbiotiskt.

Själv och inte själv med fragment sju i vår svit:

VII

Aalbeerische ich.
Man hat diesen Monat
Mai genannt. 
Traubenslos
und traubenswertig. Klar so
in stille, glitzernde 
Zweifelhaft, Wärme;
ichliche Zunge, duligen Laschen.
Nah. 
Denken 
über Würde 
wäre Ich hätte lieber 
diese Klarheit – die ich nicht halten
konnte – umarmt – sowie  
mit einem 
Körper erliebt.

Dikt 190516

Till Johan Larssons familj

Du får inte syn på mig
hur mycket jag än
vinkar
från gatan
där ni nu bor: Vattenverksvägen
ett namn väl värt
att smaka på, kan man
tycka, men
det sker först när ni har
flyttat in och orden nu hopas
hos den vinkande;
ni har tre rum mot gatan
och det största med stjärnor
har flest fönster
och det måste vara barnets rum,
kan man tro, och nu står du där
till vänster om stjärnorna
i mitten
med huvudet sänkt, hackar
kanske lök, axlarna något
indragna, du ler faktiskt
precis som jag skulle hoppas
för det är ju du
som har fått mig att förstå
vad det ska betyda
att faktiskt känna några grannar,
ha ett grannbarn
att springa
över till

Semantiska pinnar (LX)

Trettonde maj, en måndags morgon.

Jag drömde att jag fick två bordshockeyspelare (som om jag var barnet i familjen). Ytterligare två, till de två vi redan har. Precis likadana: en blågul och en rödblå. De jag fick i drömmen behövde tvättas och jag tänkte direkt på toan som ett ställe för det. Tanken var alltså att ”spola av dem”. Men jag kom i sista sekunden på att de kunde spolas ner och då fick jag vissa kval. Det kändes som att jag behövde fråga Stina vad hon trodde om saken. Och så vaknade jag.

Vid frukosten säger jag sedan att jag drömde att jag tappade två hockeyspelare i toaletten. Men jag kommer strax på att nej, så var det ju inte. Tappade inte, för jag släppte dem. Silas begrundade bilden, tanken: Det var jag som släppte dem.

Stina tänker högt om att det här med tappande-i-toalett måste vara en specifik sak inom drömtydning. Jag ska kolla upp det, säger jag.

Långt senare på dagen skorrar det lite i mig när jag tänker på det könsstrukturella mönstret i drömmen (som liknar mitt vakna liv): hur jag frågar Stina om saken.

Men drömtydningen, då?

Trettonde maj, en måndags kväll.

Jag råkade säga ”Hoppas du blir 36 …” på ett fatalt sätt, varpå Stina replikerade: ”Ska du ge mig mer dödsångest?”

Ibland blir det fel. Det skulle liksom vara riktat mot mig och mitt åldrande. Det skulle kroka i tidigare skämtdiskurser om mig, inte om henne. Men till det fatala hör nog ofta att det var så fel i grunden att det hade blivit fel hur som helst. Mitt sätt att skämta hade burit på ett inre fel länge.

Stina har alltså börjat snusa igen. Och boken Varför måste pappa äta bajs? är inte aktuell att låna hem, för nu tänker hon snusa för att uthärda föräldraskapets sidor (såsom sömnbristen). Och där satt hon på en köksstol och grät. Över sin dödlighet eller all dödlighet eller vad vet man egentligen (mer än att man själv har grund till eländet) och jag säger: ”Ska vi fråga henne varför hon gråter?”

När Silas och jag närmar oss säger hon att hon gråter för att hon tycker så mycket om oss. Att ta emot och vistas i det svaret känns som att stå i någon slags kulturens urskog eller om det låter bättre med en urscen för den sentida familjen. Som i Ruben Östlunds Turist i vilken det finns en gråthög av familjekroppar. Stina och jag har benämnt den från tid till annan under åren. Så hur gör familjekropparna för att komma  … utur högen?

Vi räknar frågande upp vad hon älskar mer: Kanske träd? Stenar? Vi kommer strax in på några få saker. Kanske hennes penslar nämns. Silas lämnar sakerna och går tillbaka till det växande: Kanske häcken?

 

Tips: ”Bonnier Carlsen utlyser manustävling”

Med en deadline den 3 januari 2020 är det gott om tid – eller? 🙂 – att skriva ett manus:

”Barnboksförlaget Bonnier Carlsen utlyser en manustävling med målet att hitta nästa stora författare för läsare i åldern 7 – 12 år. Vinnaren belönas med 100.000 kr samt utgivning hösten 2020. Andra- och tredjepristagarna får 25.000 kr var.

Unga människor idag möter berättelser i alla möjliga format, ofta som korta filmklipp eller som evighetslånga tv-spel. Men bra berättelser i bokform som engagerar, griper tag, ruskar om, öppnar dörrar och ger unga läsare nya perspektiv, behövs mer än någonsin.”

Här hittar du länken.

Månadens skrivövning: Skriv en dikt med en syllogism

Det här är bloggens sjätte skrivövning. De övriga hittas genom att man trycker på tagen ”Skrivövning” under den här texten. Den skrivövning som ges för maj är en enklare, lättsammare variant på övning men med en lite filosofisk knorr. 

Dikt med syllogism

Den här skrivövningen bygger på två saker. Dels att du har en föreställning om vad en dikt ”är”/kan vara för dig, dvs. en text med vänsterspalt eller en text med korta strofer eller något annat, och dels – att du intresserar dig för att hitta på en syllogism.

Att förmå dra en slutsats av två premisser, det är vad som utgör materialet för en syllogism.

Exempel på aristotelisk syllogism:

Alla människor är dödliga.
Sokrates är en människa.
Alltså är Sokrates dödlig.

Exempel på joakimsk syllogism:

Allt som transformerar är verktyg.
Jag är inte ett verktyg.
Alltså transformerar jag inte.

Som vi ser kan slutsatsen vara mer eller mindre sann. Gör dig en slutsats som din dikt behöver.

Förslag: Max 12 rader, fördelat på 2 eller 3 strofer. Tidsbestäm skrivandet, dvs. att du, exempelvis, får skriva 30 minuter innan eller efter något bestämt (annat) livet.

Lycka till!