Månadsarkiv: april 2019

Metoderna (Personifierad deadline-struktur)

Onsdag. Det sedvanliga 07:07-tåget till jobbet i Skurup.

När tåget står stilla i Oxie skickar jag ett brev (jaja, mailifierat brev) till Lena.

Mellan Svedala och Skurup skriver jag lite på ”det där projektet” som jag alltför hastigt skydde i februari, mars och april då det banne mej har bränts lite.  Att nu våga läsa igenom och ändra en hel del, om än bara i tio minuter, var så skönt.

Och innan jag gick på tåget satt jag på Malmö C och skrev i ett reflektionsdokument om samarbetet med Carola. I huvudsak handlade det om att Carola och jag har olika typ av deadline: vi ser tiden an från olika håll. En har sitt inte innan, den andra sitt inte efter.

Carola har satt sin deadline till just idag och då heter det ”inte innan den 24 april”. Om det var min tur att skriva samt att sätta deadline hade det – på klassiskt vis – hetat ”inte efter den 24 april”.

Vi tar liksom vartannat krön i det kollektiva skrivandet. Och vi vill nå krönen på olika sätt. Det är ungefär som att en av oss löper en slinga medsols och den andra motsols. Platsen där skrivandets slinga börjar och slutar är bekant och samma för båda. Orienteringens skylt står där den står (och där står vårt manifest att läsa). Men vi skriver oss fram till utbytet – nästa varv på slingan – med olika stil.

Jag är framme på jobbet. I Skrivarhuset. Jag tänker på humorn i att våra sätt att fungera måste finnas med i det gemensamma arbetssättet och hur denna humor smittar mig med skrivlust till mer …

Månadens skrivövning: Att skriva på din poetik

Den här veckan undervisar jag i poetik på Skrivarlinjen, och eftersom skrivövningen för april är ohemult försenad och helst vill ställas in, så införs här istället en övning utifrån poetikveckan i Skurup.

Med poetik menas rent praktiskt och faktiskt att skriva – om att skriva. En definition som jag finner relativt pragmatisk är Kristian Lundbergs i Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du: ”Poetiken är en fiktiv modell för att skapa större frihet för den som skall skriva dikten, en frihet som vi erövrar genom en slags underkastelse.”

Genom att göra de här skrivövningarna kan vi säga att du arbetar med att tänka på den ”fiktiva modell” som ger ditt skrivande en fläkt av (ramens) frihet.


Uppvärmningsövning (15 minuter):

 1. Tänk på ditt skrivande: vad ser du framför dig? Vad får du för bilder av att tänka på ditt skrivande? Abstrakta bilder (kärlek, sorg, minnen … ) eller konkreta (ditt arbetsrum, ett block, en penna, en träfågel … ), försätt dig i tankar.

2. Med hjälp av dina bilder av ditt skrivande ska du skriva med hjälp av en liknelse eller metafor. Det är flödesskrivande, cirka 10 minuter.

Likna ditt skrivande vid något som kommer för dig (ett bråddjup, ett vattenfall, ett avfall, en spann, en tråd, etc.). Påbörja flödesskrivandet med din valda analogi, och låt sedan skriva hamna var det hamna vill.

——

Huvudsaklig skrivövning (cirka 40 minuter, maximalt 1 sida):

Välj mellan alternativ 1 och 2:

1. Dags att bygga ut en analogi för ditt skrivande.

Bygg ut din liknelse/metafor från uppvärmningsövningen, eller skriv utifrån en ny analogi. Det du ska göra är alltså att skriva en sida som tar sitt avstamp i att likna ditt skrivande vid något annat (ett bråddjup, en symaskin, något av en drömverkstad, krabbans sidledsgång, fiskebåtspersonalens samvetskval, etc…)

För att göra analogin så meningsfull som möjligt: fokusera på frågan – Vad händer när jag skriver? Håll dig nära din skrivpraktik. Vad liknar den faktiskt/fiktivt/ … ?

2. Släpp analogins värld, gå till det konkreta. Var så konkret du kan om din skrivpraktik:
Skriv en text som vilar mot katalogdiktens princip, dvs. att den använder sig av att räkna upp, lista, förteckna, samla. Benämn i din text så mycket du kan rörande din skrivpraktik!

Lycka till!

Semantiska pinnar (LVIII)

Sjuttonde april.

Vi har precis kommit hem från en dag i kolonistugan. Jag sätter mig på toan och utanför kommer omedelbart en röst: Vill du vara i sällskap eller vill du vara själv?

Både Stina och jag hör det där. Hon från köket kanske. Vi hör hur det gläntar, hur naturligt han skulle kunna lära sig att säga ”i självskap”. Det hörs på Silas röst att han är nära att höra mer än det han säger, själv. Såsom själva logiken bakom konstruktionerna. Man sätter något på slutet av orden. Man suffixerar, så att säga.

Tjugonde april.

Påskafton. Vi är min mammas stuga, den som kallas Stugan sedan barnsben. Alltså Mina. Eller mammas. Eller Silas. Det är något svindlande att tänka på hur mitt barn har fjärde generationens ben.

Fjärde generationens barn sitter på pottan och Stina ropar genom dörren: Vill du vara i sällskap eller i självskap? Själv.


Tjugotredje mars.

Jag skriver i hans dagbok: Du lärde dig denna helg att förstå och använda ordet ”sällskap”. Som med frasen ”Vill du ha sällskap?”

Att lära sig ordet sällskap.
Att stå under tallgrenarna med en kratta och blicka bort mot sin farmor eller faster och formulera frågan först för sig själv: Vill du ha sällskap?

Tjugofjärde mars.

Oh, the irony.
Silas fick sova en dryg timme på Öresundståget hem till Malmö. Lutad mot sin faster. När han sedan väcktes var han inte glad. När vi gick till spår 5 för att möta Stina som kom vältajmat med tåg från Stockholm var han fortfarande knappt glad. I en återförening, som på pappret är som gjort för att frasera att nu är vi i varandras sällskap igen.

Vi kom aldrig ihop oss riktigt under eftermiddagen hemma i Kirseberg. Var och en skrotade med sitt. Alla tre verkade ganska tysta. Korsade lugnt varandras spår i lägenheten.

Att vara själva tillsammans ropar kanske också på sitt ord med ett ”-skap”-suffix. Eller så förutsätter självskap andras skap  … skrot omkring.

 

Väntextgruppen

Av januari blev det intet utbytt. Eller jo, kanske blev något skickat, men icke samtalat om. Av februari blev det intet … Eller jo, kanske skickade vi igen, men icke genomtänkt och samtal blev det ej. I mars blev det definitivt inget skickat till varandra. Jag minns inte vem av oss, Jenny och jag, som uttryckte att nu har det gått i stå. Nu får det nog va.

Döm av min förvåning när Jenny den 6 april hör av sig i ett sms: ”Ska vi återgå till ordningen och lämna in text den 15e? Trevlig helg!”

Jag svarade bara i ett Ja!

Sedan kröp kalendern förbi den 15 fort och den 17 april kände jag mig tvungen att lämna in något för att denna sten ska flytta på sig igen. Det fick bli den essä som inte är en essä som skrevs för en tävling som jag inte bryr mig om men som jag tydligen ändå brydde mig om tillräckligt för att ta spjärn emot. Det ska bli intressant att se hur Jenny ser på texten som text, istället för som ”essä”.

Jenny har inte skickat än – då hon for iväg över påsk och svirrar långtifrån datorn sin – och detta inlägg är en slags åminnelse – för oss båda – om vad det handlar om. Beslutet. Att. Utbyta.

Att.

 

Metoderna (Lite av ett intersubjektivt konsekvenstänk med sitt barn vore väl bra)

Tesen här gäller följande: När jag försöker leda in mitt eget barn i delaktighetens självklarhet måste jag själv haka på. Frågan blir därför var jag menar att jag ska delta.

Mitt barn som är tre och ett halvt kan gå på en uppstyrd trumkurs eller piskar en sten med pinnar med ett främmande barn i parken, det är liksom sak samma: han involveras i livet. Men jag då …

Jag tänker på detta från tid till annan. Jag gläds när något har styrts upp med en vän och utbytet inte är svårt, utan delaktighet i varandras liv och skapande bara sker.

Tidigt i vintras tänkte jag på detta när jag liksom föste Silas framåt, mot en Bamsetävling. Ja, att mena att han ska rita och skicka in sin ”tårta” till Bamsetävlingen och sedan inte mena att jag ska mitt. Om jag ser rätt ligger det en inkonsekvens på lut här.

Att måna om att få den där ”tårtan” (sex blå streck) på postlådan. Att måna. Att stanna upp med cykeln och vända mig om till honom: Ånej, nu glömde jag brevet igen. Barnet som svarar direkt: Det ordnar sig, pappa.

Överföring eller analogi. Eller en blandning. Hur som. Alltid, att måna eller inte måna om de deadlines som faktiskt korrelerar till hans eller min värld. Det i hallen glömda kuvertet som symbol. Men även, alltid att uppfatta (eller inte) om något är viktigt eller ej. Inte det yttre kuvert, snarare ett inre.

Så om jag låter våra livsvärldar beröra varandra något under våren 2019, vad kan jag få syn på? Trumkurs kontra … ?

Mars första dagar bestämde jag mig för att delta i ”Hans Ruins essätävling”. Det är en tävling som äger rum vart tredje år. Tre år tidigare, i januari 2016, hade någon satt upp en affisch om saken i Skrivarhuset i Skurup. Jaha, tänkte jag då, så var det dags igen. Och inte är jag på en plats där jag kan skriva en essä, förstod jag med en 3-månaders bebis hemma.

Sista veckan i februari 2019. Jag hade nyligen mailat den sympatiska tidskriften Poros att jag har en idé som jag hoppas kunna bena och skriva ut, så egentligen skulle jag skriva på den, en annan essä vid denna tidpunkt.

Delaktighetens självklarhet?

Det var allt annat än slumpartat att jag hört av mig till Poros. Sättet som de säger sig arbeta med text fångade mig:

”Vi tar gärna emot såväl förslag på idéer som färdiga utkast, men tänk på att vår respons blir desto mer ingående om du tänkt igenom vad du vill göra innan.

( … )

Till skillnad från andra tidskrifter så varken refuserar vi eller antar bidrag rakt av – istället arbetar vi vidare med allt material vi får in givet att skribenten är villig att lägga ner det arbete som krävs för att essän ska bli färdig för publicering.”

Om man har ett streck till sin tårta blir det nog snart två i samspråk med dem, kan man få tro.

Jag skrev en essä – till ”Hans Ruins essätävling”. För min egen skull. Eller för den större gemenskapen. För alla typer av tårtor.

Återstår att våga skriva vad jag längtar efter att våga, i samspråk med dem på Poros. Kanske springer jag in i rätt känsla för konsekvenser till påsk …