Månadsarkiv: mars 2019

Semantiska pinnar (LVII)

Tjugoåttonde februari.

Silas vill ha pasta. Ja, säger jag, och drar ut på jat, pastans jah.

Vad är pasta? Här är pasta som gjort för språklig och världslig proportionsgymnastik.

Vad är pasta, Klang? Pasta är … mat. Visst. Kan den vara lång, kan den vara kort? Ja lång spaghetti. Man bakar den, Koffe. Ja, man kokar den. Pastan blir mjuk. Pastan är lång! Pastan blir mjuk. Spaghetti är lång, Koffe. Ja, och spaghettin blir mjuk. När blir den mjuk? Du måste komma till mitt rum, Koffe. Du måste leka med mig. Jag måste ju ta hand om pastavattnet här.

Jag läser senare Wittgenstein om ordens familjeegenskaper. Minns hur vi talade om att inte koka dig som pasta. I den senaste semantiska pinne jag täljde till.

Senare under förmiddagen, i köket åter, frågar jag dig vilken pasta du vill ha. Du svarar inte. Jag ger förslag: makaroner, spaghetti … den långa … rättar mig själv där, nej kanske någon sort som är liten blir bra för magen idag, ja frågande, magsjukan ekar, du ska troligen inte komma att äta. Det är prat. Bilder. Och så plötsligt när jag har gett upp och tror mig vara inne i en monolog säger du: Jag vill ha fjärilspasta, det tycker jag om.

Ordens familjeegenskaper.

En liten stund senare ropar Stina: Det blir bönpasta. Och den undran vi strax går igenom, Stina och jag, är inte Silas reaktion på detta med sorten, utan om jag är orolig för mängden, befintligheten vi har hemma (alltså ett lutande inte, alltså den eventuella bristen på pasta). Min tänk-om-det tar-slut-neuros – som rör just pasta.

Jag borde läsa vidare, jag borde läsa om.

Diktseminarium 7

En försenad första anteckning …

Det var sportlov och det blev rum för Diktseminarium 7.

Från det sjunde utbytet av poesi med Christoffer – på en sjunde plats i Malmö: Broderstugan vid Värnhem – minns jag mest en uppspelt känsla. Upprymdhet i ögonen. Detta med att hitta mer och mer i ”en liten dikt”. Att lyckas bli lite till sig, allt som rör just det: läs om, bege dig, bara säg något, bara bege er, bara res en tankekarta i kvällen som går i en värld som faller, ja bara var en av två som kikar åt några rader till.

Som denna inledning i en dikt av Olvido García Valdes:

”På ängen betraktar de varandra: den
gamle och barnet som ännu ej talar. Vi
tillbringar dagen bland popplarna
med matsäck i gräset
vind och samtal.
Hur kan du säga att du uppfann
en smak? Vad vill det säga
att uppfinna en smak? Fantiserade du fram den?

Vad är det som sker, i och med detta ”vi”? Viet är inte de som presenteras på ängen. Vart tar det vägen i och med detta ”du”, vilket kommer efter dessa två första: ”den gamle” och ”barnet som ännu ej talar”. En tredje scen, eller tillbaka till den första? Eller helt utan scen: en frågande replik som far genom tid och rum?

Vi som läste prövade att se det som två parallella presens i diktens inledning: ett i barndomen och ett helt nyligt (i relation till diktens tillkomst). Vi prövade även att läsa den gamle och barnet som två i en tavla av Léger (som dyker upp senare i dikten). Och det finns fler alternativ. Exempelvis en inlevelse i tavlans ”de” som då blir ett ”vi” på den andra raden. Eller, att dikten underströmmas av två åldrar för ett implicit diktjag: som gammal och som ung. Typiskt mig att vara svag för den tanken, den med två olika åldrar hos ett implicit jag. Eller, …

Det finns en produktiv lömskhet. Och det är inte slut på pronomina i diktens förråd än. Ett förflyktigande fortsätter, mängden tilltar:

”Hur kan du säga att du uppfann
en smak? Vad vill det säga
att uppfinna en smak? Fantiserade du fram den?
Hon hade uppfunnit croissant-lune:n
och träffade sedan på den hos några små
pastejer från Bretagne. Alla uppfinner vi som små
smaken av manna.

Hon, alla. Implicita du och jag i ett allmänt vi.
Således: de på ängen, vi oklara, du med en tilltagen fantasi, hon med den verkliga uppfinningen, alla – typ generiskt. (Fattas gör ”han” eller så ryms han i ”den gamle”.)

*

Förstadsgatan ner, önskar att jag åtminstone hade sagt ett TACK.

Detta med att bara gå. Att sitta längst ner i ett rum och sedan gå. Att Mette Moestrups ord var med i stegen: Förstadsgatan ner. Hennes ord om ”att bli trött på att kämpa ibland” – och ens egen efterhandsvilja att få ha sagt, då, där: Men gud, TACK för all kamp DU HAR utkämpat.

Det var samma kväll. Vägen till vårt diktseminarium gick via Anti och en läsning ur Aidt och Moestrups nya bok Omina.

Drottninggatan, Förstadsgatan. Värnhemslivet.

*

Seminariets tema: Vi skulle hitta en ny poet från ett (geografiskt/språkligt) område vi inte är bekanta med. Christoffer tog en poet som han hade fått av mig, veckorna innan. Det är ju inte riktigt klokt. Jag tog en kubansk poet som jag har läst en i essäbok av Adrienne Rich, spritt över åren. Inte så temaklokt. Eller så är det bara gott, detta förvanskande av tema efter tema. Vi misslyckas gladlynt. Gång efter gång: Jaha, så var det med det sökandet.

Misslyckandets roll ja, som tycktes vara själva grejen med Diktseminarium 6.

 

Dikt 150724

och det var nu
och färgar
tilltal
tilltar
det kan
som mycket
väl och ändå vara
så ett år och
där ni förs
alla dagar
ut

vida
sluttning
frågas vem
och inte alls
och i något fall
inte ens
och jag
själva vara
nu
och färgar
tilltal
far väl

Månadens skrivövning: ”Gräv ner vad du behöver minnas”

Det här är bloggens fjärde skrivövning. Februaris övning var mer omfattande och ”tänkt för ett längre skrivande med en god chans till ett rikt textstoff”. Mars månad vänder på steken: nu tar vi bort, ja även det minsta av stoff. Den här gången överlåter vi skrivandets ärende till själen.

Gräv ner vad du behöver minnas

1. Skriv ned något som du behöver kunna/känna i hjärtat.

2. Gräv ner lappen på valfri plats.

3. Gå därifrån, bär det i hjärtat.

Lycka till!

Dikt 190301

att varje morgon

du kan inte
samla till något
mot döden

landa på marken

samlandet
meningsfullt men inte så
lägg ner det bringande

som vore det

akter av nit
meningsfulla men inte så
förenkla och nosa

första steget

du kan blunda du kan
dilldoft och surrande säsong
tidig julros grönögda du

på en främmande

stilla och dröjande
vilja till vara
kvar som slaget ur

himlakropp

*

I dikten är kursiven en strof i Jonas Grens Dälden, där de blommar (2018).

Väntextgruppen

23 februari.

Nu är det bara tid som rinner iväg. Kalla, tysta månad.

I smsen mellan Jenny och mig står det sådant som ”sjuk och stressad” (jag) eller ”förlaget vill ha mer redigering” (Jenny). Eller ”Novelltips: Rishöj” (jag), ”Fredagskänsla?” (Jenny). Eller ”Ännu sjuk, och söndag går bort” (jag), ”jag fortsätter säga tisdag” (Jenny), ”inte den tisdagen” (jag), ”inte den tisdagen” (Jenny). ”Det har varit sportlov, så vi har gått ner i puls” (jag), ”spa och restaurang igår” (Jenny). ”Näh, tyvärr … ” ( … )

2 mars.

Det fanns intentioner.

Innan februari fallerade hade jag faktiskt högtflygande intentioner: tänkte att vi skulle lyckas ha samtalet direkt, första helgen i månaden. Sedan tänkte jag överskrida mig själv och – tamejtusan – skicka in texten till tidskriften Ordkonst som hade temat ”lager” samt deadline sjätte februari. Eller om det var den fjärde.

Nu andra mars. Nu ändå helt okej med utebliven rörelse för texten. Jag vill skriva igenom texten en hel del, har jag förstått. Publika nod, anstå.

Det högtflygande, i den mån det nu var det, rörde ju även att sprida läsningen något. Att be om fler läsningar. Jag skickade den även till D i förra månadsskiftet. Samma naiva intention: som om hans läsning skulle inkomma över en natt. Som om mitt omarbetande av texten skulle ske nästa morgon. Som om det var bråttom.

D fick den i två versioner varav den ena helt ”saknade” interpunktion. D inledde sitt svar så här:

”Det är en rik text, J. Och jag tror den ska bete sig på det här sättet, ja, inga skiljetecken, strömmande, pågående. Vad som händer när man möter det här textblocket som läsare är ju just känslan av att träda in i ett skeende som liksom sköljer över en som ett vattenfall eller ett väldigt komplicerat orkesterstycke. Som författare måste du dock bli medveten om att läsaren inte kommer att dröja kvar vid vissa partier, läsaren kommer att vilja rusa vidare. Läsaren kommer att plocka några russin här och där och det är aningen slumpartat vad som fastnar när översköljningen startat … ”

En månad senare försöker jag ta in vännens läsning, själva kommentarens udd: Som författare måste du dock bli medveten … Precis så. Jag måste läsa, nej skriva igenom; jag måste skriva igenom min text i ett bli-medvetande om det där. För det ska vara så. Min text önskar jag att den ska stamma ur – spela med – inte vet jag vad det heter; den typen av medvetenhet vill jag inte hitta –  … Sven Lindqvists bok Hemmaresan.

Om det nu är så att texten vill vara ett block. Texten har gått från poesins sparsmakade sidor till blockets monolit.

Fler läsningar, månne? Månne fler läsningar. Också av andra varianter av texten. Således: skriv, förgrena.