Månadsarkiv: februari 2019

Semantiska pinnar (LVI)

Tjugoandra februari.

Vi är vid ”Gula huset”, vår stuga. Har tagit bussen genom stan. Låtit dig sova. Kommit igång med sysslor. Sekatör och såg. Efter lunchen har vi försökt styra dig till att leka själv, om det skulle gå. Vi vill fortsatt klippa ner syrenen, köra lass till containern, rota runt. Men Manne ska ju på jordpromenad. Underförstått: Detta får du ju inte missa, pappa.

Så det blir nya vändor ner mot jordhusbygget. Ner till Koffes land där jorden hämtas (i hink), för att sedan – och här har vi huvudsysslan – forslas till Klangland där jordhuset byggs. Själva bygget består bara av mörk jord som kastas på hög och bankas så platt det går med den lilla orange trädgårdsspaden och den halvlånga blå plastspaden. Manne måste alltså beskåda dessa jordar. I stort sett konturlösa.

Tjugofemte februari.

Stina stannar efter jobbet vid St Knuts torg för att köpa en cykel till dig för 150 spänn. En mintgrön ULTRA (ett märke som inte säger mig något) med en gul sadel (vilket säger mig mer). Cykeln ser ganska gammal ut, där den står i vår hall på kvällen. Men snäll. Tung och förtrolig. En verksamt snäll sate, tänker jag.

Vid läggningen säger du Jag drömde om min cykel på förskolan idag, till Stina. Du menar alltså att du drömde – som vaken. Alltså minnande, som vaken, vad som väntade dig. Åh! Kvällen innan visade vi en bild på den begagnade cykeln.

Tjugonde februari.

När vi vill ta av dig jackan på tåget till Ängelholm säger jag att vi inte vill att du ska koka som pasta. Näh, inte koka som pasta, hehe.

Där finns drag av en liknelse, relativt pronomen, du är insnärjd, men roas ändå. Du är inte rädd för att språket ska drabba dig, för du har humorn för ett helt liv.

Dikt en februarikväll (2019)

Med solen
kommer fönsterputsen.
Februari
i år. Det flyttas
kanske bakåt
framåt.

Där sitter det
veka livet. Länge hette det
att man stog på backen
samt gick
på yttern. F ser ut som
att man tittar ut
genom
ett fönster. Med söndrad
tumstock

tilltar konstruerandet.
Köksbordet
igår. Våra dagars jag, våra
lags magar
inför match. Vad mycket vi
har gjort idag. Med solen
för molnen med
tankars runt
sådant

varifrån ”omkull” kommer. Välta –
putta – falla – …
I vart fall faller
en
anklagelse
undan, sa vi.

*

Dikten hälsar till Bengt Emil Johnsons avoga inställning till att skriva om fotboll samt har en kursiv röst från min 3-åring.

Dikt 190127

det är praktiskt att bli gammal
och slippa sina begär
det är praktiskt taget omöjligt
att bli gammal
slippa
sina begär
praktiskt taget inte möjligt
med begär, sa hon
det var ingen annan där
det var ingen annan än jag
nära och det
att undslippa sina
praktiskt taget orimliga att
fastna i minnen som dessa liv
förmår ur, isär
ifatt i kär skrala det
att bli

*

Med en blinkning till Clarice Lispector.

Dikt 190223

mänsklighetens sista dagar, aldrig
så klara som när supportrar
flyger i tusental
och beskrivs som hjältar

mänsklighetens glans och dagar
någon och någon till som har råd att ha råd
någon som inte har råd, men ändå
någon som inte vet något råd
någon som förklaras
som otrolig,
avundsvärd någon som är där
när det händer – sker – Sjung högt!
någon som beser det åtrådda, dessa
som kan
sin hymn och besjunger: Å vi älskar
Malmö FF, ja vi brinner
för vårt lag

 genom stadens gröna parker
Malmös hjärtan och
själar stå i blom

någon så självklar
bland andra andras några dessa som fnyst fnyser åt sin inre klimatbov
eller ens tanken på
en väl synlig mänsklighet som samlar sig
under en hashtag där
det går att följa hjältetåget, sång för sång, halsdukshav
för halsdukshav på plats
efter plats

ingenting
lyfter väl fram den skenande katastrofen
så väl som en kollektiv glädje
försänkt i
promillerikedomens
blinda skär

Dikt 180627

En knapp
timme
senare:

som frukt betraktad
är en människa
skendräktig
om och om igen

som människa
betraktad
vore jag
ett jag (näh)

som frakt betraktat
allt redan visat,
utstött
blödande
narat

som när en timme
betraktad för
sig
upplät: grusgången
bort, bara
livnupna insektsfall

som ord omkring
betraktade
timmar, gångars arm-
känn igen nu;
näh (ta om)

Semantiska pinnar (LV)

Tolfte februari.

Jag hör ägaren till Fabriken säga till en vän (de har precis hälsat knytnäve mot knytnäve över kassadisken) att han tror att det är de egna minnena som kommer tillbaka när man lämnar sitt barn på förskolan: ”Det är därför du blir ledsen, ledsen själv, mannen.”

Det är rart och en oväntadhet. Vad gör jag här? Jag är ofta här när jag inte vet var jag ska äta. Kanske inget direkt ärende på köpcentrumet. Ja, bara på väg till en jobbeftermiddag. Jag försöker läsa i min bok om semantik när jag väntar på maten men tänker mer på deras utbyte: sättet de hälsade på varandra som vittnar om att de har varit med om del tillsammans. Sakerna som inte syns. De egna eller gemensamma minnena.

Tjugoåttonde januari.

Jag har hämtat dig. Du har snackat och skuttat med Manne på Nobelvägen. Farit runt i och runtom busshållplatsen. Vi har sedan bytt buss på Värnhem. Du har varit kissnödig hela vägen. När vi kommer hem har du ändå inte kissat. Innan vi gick av Hemmabussen pratade vi om att vara ”stor och liten”. Jag försökte förklara att man kan vara ”både och”.

Det är svårt. Jag når inte fram. Jag nådde inte fram, men du undrade om allt igen. Som denna delfråga: När ska du blir liten, Koffe? Och jag som måste säga att jag inte ska bli liten. Men att jag känner mig liten ibland. Att jag ”är redan liten”, ja ”på sätt och vis”.

Stor, och liten.
Att inte nå fram och att vara på väg tillsammans.
En konjunktionell omöjlighet.
Tankesammanhanget finns men inte språkets famn.
Ett omöjligt växande bakåt.
En bild som saknas oss.

Trettioförsta januari.

En torsdag, denna torsdag.

Jag har med mig en dålig hjärtkänsla hela dagen. Det är förhatligt eftersom känslan i så mycket rör en barnskötare. Lämningen av barn som inte lämnar en. Lämningen av ens barn. Tanken på andras ”har det så mycket värre”. Korsvisa tankar som kastar sig på marken fram, dagen igenom.

Barnskötaren: Nu blir pappas chef sur. Nu kommer han säga … bla bla bla …

Det är hotet. Själva hotet. Sättet att tala. Vad har det med mitt barn att göra? Eller med mig? Jag som sitter på huk. Jag som inte med en gest har visat att det skulle vara bråttom.

Ingridhjärtat: Du kan leka med mig hela dagen, Silas.

Menande, menande.

Allas särskiljande menande.

När vi kom upp för trappan: Säg det du!
Ja, nu har vi haft DEN grejen, du och jag.  Du har bett mig att säga, för dig. Tala. Ta ställning. Stå ihop. Inte ge med sig en dag till. Och jag säger det.

En kort stund senare, ännu vid trappan: Säg det?! Jag har sagt det, säger jag. Men säg det, pappa. Ska jag säga det igen? Ja. Och jag säger det igen. Men du får ingen bekräftelse. Bara något annat om Alfons och att ”han är hemma”, vilket det inte handlade om. Det handlade om att lyssna till vad mitt barn menade med att han inte vill kallas ”Alfons” bara för att det finns en bild på hans tröja.

Jag har med mig en så jobbig känsla av att inget skulle kunna väcka denna människa inför/från sitt eget perspektiv.

Jag minns ett märkligt fruktutdelande som jag kom till vid hämtning. Om ett barn svarade Ja på frågan ”Är du en stor pojke nu?” fick barnet frukt. Ta mig långsamt härifrån, eller vad ska jag säga …

 

Dikt

Under lärarlagsmöte

1.1 Syfte
Syftet med studien
att se hur hallen

som lär –

som miljö
en miljö som anför
en miljö som utvecklar
stimulerar
barn
lärande

vill

Syftet med studien
: se hur barn
se tiden an
ange ingenting mer

etc. vad pedagogerna har för mål/syfte med hallen och hur de etc.

de använder den
vardagen
förskolan skolan molnsjoken

livet jaget kotten
himlen skola
bedja

också

barnen kullen jaget
ropen
håller sig till      Utifrån syftet
jagen formulerat

följande
frågeställningar

– Vad har pedagogerna för syn vad har vardagen vad har målet med framtiden hallen jaget kullen

– Vad

Hur används miljön som hall
som lär ut –

1.2 Disposition

Teori, och tidigare
forskning

Hallen ÄR
viktig, det är inte
DET!

bearbeta tidigare
litteratur kulle
forskning område Här
redovisa
hallen
utvecklad
rum
teori i samspel
Metod visa
jag
vilken metod
jag
an
i de material
del presenteras del beskrivs
beskriva de det
insamlade
uttalet uttalat delat
knyts sedan
genom hallen
bearbetas
tidigare