Månadsarkiv: december 2018

Metoderna (Att lyssna till ett drömt bud)

Mellandagarna i ett uthus i Harkskär utanför Gävle. Tyst, kylslaget. Bara träd i de smala fönstren. Ett sceneri för drömmar.

Jag drömde två ”textdrömmar”, vilket är ovanligt för mig sedan några år. Jag skrev två texter, eller det skrevs, åt mig, för det var mer som gåvor, anländande. Först en kort dikt. Kort som i en ramsa på några rader. Sedan en längre text i krönikans stil, om sport. Båda var viktiga och hade med varandra att göra.

Först när jag skriver ner det här ett par dagar senare kan jag se att den längre texten var som ett förverkligande av poetiken i den korta dikten. Det fanns ett tematiskt spår: upprepningen. Båda texterna handlade om nödvändigheten i upprepningen.

I sporttexten var det någon rad om att fortsätta ta skott utifrån i basket. Någon annan rad om att klappa in sina gymnastikhänder i det vita magnesiumkarbonatet.

Inför att skriva detta vaknade jag utan drömmar i Malmö. Jag började fundera på vilken dikt som skulle kunna motsvara den jag skrev i drömmen. Att minnas den som den var kommer inte på fråga. Vilken dikt skulle kunna tänkas likna den drömda – och spilla ljus över dess form?

Jag funderar på en dikt med fyra korta meningar av Fredrik Nyberg. Men boken, Åren, där den står att finna, låter sig inte hittas. Och detta, att det blev stopp, det blev till ett incitament till att börja skriva på den här texten. Att inte slutas inför det oförmedlade.

I dikten med fyra rader upprepas ”Syret invaderar kroppen schematiskt.” och upptar alltså två av fyra meningar i dikten. Upprepningen är tjugofem procent av dikten eller det som upprepas är halva dikten, beroende på hur man ser på det: Syret invaderar kroppen schematiskt.

Och jag kom – säkert – att tänka på Fredrik Nyberg tack vare att jag läste i hans senaste, Offerzonerna, igår kväll. Och jag läste
i hans senaste
delvis
tack vare drivveden från drömmen. Verk invid
verk.

(En annan del av sanningen,
att stadsbiblioteket väntar
Offerzonerna
åter.)

Mellandagarnas mornar i ett uthus – och jag vet att det inte heter så,
då huset är uppvärmt, men det finns något
i ordet – vid den lugna skogskanten.
Mellandagarna med ett besked om det repetitivas grund.

Vi bör SKRIVA den KORTA dikten, skriver vi till varandra i sms, dagarna
som tar oss in i det nya året, min närmsta vän
och jag.

Väntextgruppen

28 december.

Igår talades vi vid igen. Det nya formatet vann laga kraft; vi läste vår egen text högt i telefonen. Nu kan det inte överklagas, eller för den delen beklagas, att en förändring ägt rum.

Ta-da! Ingen av oss hade läst sin text högt för sig själv. För sin skull. Vårt utbyte i text puttrade på i precis samma anda som vanligt: genom utbytet med varandra visar det sig hur en själv har att lära om livet med sig själv (som läsare av sig själv). I tidigare format har vi ju konsekvent läst den andras text och förberett respons, men ytterligt sällan läst vår egen text.

Vi upptäckte båda fundamentala saker av att läsa upp texterna. Jenny, att somliga ord skulle ändras för att få ett helt annat flöde i texten. Jag att en hel sida skulle ändras/strykas/flyttas för att få ett helt annat flöde mellan sidorna. Exempelvis så.

Mot januari-text-skogen —

 

Annorstädes —

Förmiddag, onsdag. November.

Jag ser Anna ganska direkt, uppifrån rulltrappan. Nedkommande till en nedkommen. En omisskännligt stor ryggsäck, och hon vänder sig om. Ansiktet är fyllt av något. Förflyktigat. Filmen på väggen är också full eller osalig, en blandning av skog, bebyggelse och vägar, trafikljus. Skiftande, överlappande. Rörelser som hämmas, täcker. Jag fattar inte hur fort det hinner ändras.

Jag vill fråga henne något, men det är svårt att hinna få med frågan på de få minuter vi har innan våra deltagare kommer med tåget från Skurup. Hennes filmprofil, min grupp med kreativt skrivande. Vi ska tillsammans till Moderna museet för en workshop. Om rörelse. Och ljus. I kombination med en utställning om Andrées polarexpedition. Vill fråga om hennes tankar om verket. Här, där, på Malmö C.  Jag vet inte hur jag frågar. Vad tänker du om filmerna? Kanske frågar jag så. Det är väl det uppenbara, att man redan är någon annanstans, svarar hon.

Det är väl det uppenbara. Redan någon annanstans.

In-till-döden.

På workshopen arbetar vi med ”lång slutartid” och mörker. Formar med ljus genom att använda lamporna på våra telefoner. Det är Anna som föreslår att vi ska skriva ”Skurup” med ljuskällorna. Vilket vi gör, vilket blir vackert.

Senare skickar jag bilden till skolans ansvariga för kommunikation. Bilden uppskattas och hamnar på skolans sociala medier-sidor.

Det är väl det uppenbara. Redan någon annanstans.

Det här är den sjätte texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Annorstädes —

Jag ser samma filmer sedan ett par månader. Först innebar det en ganska omedelbar besvikelse. Så här skulle det ju inte vara. Det skulle vara ”för evigt nya” filmer.

Efter någon  vecka började jag känna tvärtom. Tack gode, för att det inte finns oändligt med filmer att se på Malmö C. Och tack för mig själv, som önskar samma havsrepresentation igen. Och igen. Ge mig de molokna landskapen. Ge mig de melankoliska koloriten. Gulnad vass. Munskydd vid skyskrapor. Men även samma dinglande ben över Seine i Paris.

Det blir som ett accepterande. (Jag lever med ett antal filmer. De återkommer. Ganska ofta. Inte varje vecka, kanske. Men månadsvis får jag iallafall se det som att jag vet att något återkommer.) Nu känner jag för att få veta den matematiska sanningen i det här. När det inte alls var ”omöjligt” att få syn på samma film, hur sannolikt var det för just mig, inom en viss tid av pendlande?

Fakta. Det ska finnas ”1200 sammanfogade filmsekvenser” som ”svävar på väggarna”. Vi kan säga att en film varar i cirka 60 sekunder innan näst film kommer. Som pendlare befinner jag mig sju minuter i tid, tre dagar i veckan. Det ger 21 minuter om mornarna, per vecka. Sen får vi stryka ett par-tre filmer eftersom man tänker på annat. När jag går av tåget på hemvägen kan vi räkna in det som 1 enda sedd film, dvs. 60 sekunder.

Vi får cirka 20 minuter per vecka. Tjugo filmer. Av 1200. Det är okänt hur de visas/slumpas. Det heter i boken om konstverket att de ”slumpas fram”. Att räkna på denna slump. Nej, det klarar jag inte ut. Hoho. Den gamla naturvetenskapseleven slumrar inom mig.

Det här är den femte texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Walden revisited

Jag har nästan inga vänner. Det handlar inte bara om klass.

Det stramar lite i fingrarna när jag skriver det, händerna undrar väl om huvudet verkligen vill att de ska skriva någonting så… besvärande för det personliga varumärket? Det kan handla om klass. För även om vi lever i världens självständigaste land – eller kanske just därför – är vännerna viktiga accessoarer. Det handlar om klass. Det får gärna skramla om oss. Det handlar om klass. Vi som är bäst i världen på att frigöra oss från familjen och handplocka våra kretsar. Det handlar om klass.

Ensamhet är i alla fall inget man koketterar med. Det kan handla om klass. Man ska ha vänner. Det handlar om klass. Nära och helst bästa. Det kan handla om klass. Men jag har nästan inga. Det kan handla om klass. Inte som jag brukade ha. Det handlar inte bara om klass.

Det bekymrar mig. Det handlar inte om klass. Man har ju hört om DEN MANLIGA ENSAMHETEN. Det handlar inte nödvändigtvis om klass. Den där som kommer och tar män i mitten av livet och släpar ut dem i mörkret där de lämnas att dö (eller döda sig själva). Det kan handla om klass. Typiskt karlar. Det handlar inte om klass. Eller åtminstone var femte. Det kan handla om klass.

Forskarna varnar för ensamheten. Det kan handla om klass. Den är smittsam och dödlig. Det handlar inte bara om klass. Man måste vara på sin vakt – lite som med födelsemärken och underkylt regn – men det är jag tydligen dålig på för nästan alla vänner försvann. Det kan handla om klass. Eller om det var jag som försvann. Det handlar om klass.

Vi försvann. Det handlar alltid om klass.

Inte spårlöst. Det handlar om klass. Vi skickar sms ibland. Det handlar om klass. Flera gånger om året faktiskt. Det handlar om klass. Men de innehåller sällan någonting som för handlingen framåt, bara poänglösa anrop från ramberättelsens utkanter. Det handlar om klass. Mest om fotbollslaget vi brukade följa från läktarplats hemma i barndomsstaden och nu följer på text-tv. Det handlar kanske inte om klass.

Text-tv är väl förresten också typiskt karlar. Det handlar väl inte om klass. Tror jag. Det handlar om klass. Nästan säker på att jag aldrig sett en kvinna bläddra på text-tv. Det kan inte handla om klass. Själv är jag där varje kväll, det är nästan som en ritual innan läggdags. Det kan handla om klass. 377 och sen 100 och sen kanske 300 också. Det kan handla om klass. Någonstans vet jag att de bortslarvade vännerna gör samma sak. Det handlar om klass. Eller det vet jag väl inte alls men jag vill tro det. Det handlar om klass. Att vi sitter framför text-tv och är ensamma tillsammans. Det handlar om klass. Åtminstone. Det handlar väl om klass.

Om du är född på 2000-talet bör det kanske nämnas att text-tv är ett slags lågupplöst internet som kan nås med fjärrkontrollen till teven och som aldrig utvecklas. Det handlar om klass på en global nivå. Text-tv ser exakt likadant ut i dag som det gjorde i slutet av förra århundradet och det finns väl ett lugn i att någonting får vara beständigt i en värld där allting annat muterar och vänner försvinner. Det handlar om klass.

Framför text-tv är vi ensamma tillsammans. Det handlar kanske inte om klass.

Vi hade ändå aldrig något omedelbart behov av att se varandra i ögonen. Det kan handla om klass. Typiskt karlar. Det handlar om kapital. Faktiskt. Kapital. Jag läste någonstans att forskare hittat mönster i fotografier av människor som samtalar: när kvinnliga vänner pratar står de ansikte mot ansikte och tittar på varandra, medan männen står sida vid sida och tittar ut i världen. Det handlar om kapital.

Det säger någonting om någonting. Kapital. Vi kanske alltid var ensamma tillsammans? Det handlar om kapital. Redan innan vi drev isär. Kapital. Men vi pratade i alla fall. Kapital. Om allt medan vi tittade på världen. Kapital.

Sen försvann vi. Det handlar om klass. Eller jag. Det handlar om klass. Det var nog mest jag som försvann, om sanningen ska fram. Det handlar om klass. Strax efter att barnen kom. Det handlar om klass. Men jag hade inget val! Det handlar om klass. Jag är den sortens människa som förlorar kraft i närheten av andra människor och det spelar liksom ingen roll om de är underbara, förr eller senare måste jag vara ensam och återhämta mig för annars går jag sönder. Kapital. Så när barnen kom och livet kantrade under tyngden av andra människor började jag kapa kontakter för att frigöra tid. Kapital. Efter andra barnet fanns det inte egentid kvar för någonting annat än den läkande ensamheten. Det handlar om kapital.

Vännerna sorterades bort. Kapital. Mina vänner. Kapital. Hennes vänner är kvar. Kapital. Eller våra vänner som det heter på familjelivska. Kapital. Det är inget fel på våra vänner, de är utmärkta men de är inte mina. Det handlar om kapital. Mer som andelsvänner. Det handlar om klass. De tillhör föreningen. Det handlar om kapital.

Jag har nästan inga som är mina. Kapital. Bakom detta kritiska “nästan” finns en handfull män och kvinnor som jag faktiskt träffar i verkligheten ibland. Klass. Minst en gång om året i alla fall. Klass. Och där någonstans går väl gränsen mellan teoretiska och riktiga vänner, när man faktiskt träffas i verkligheten. Det kan handla om klass. Ibland. Sorg, kapital.

Vi säger att vi måste ses oftare, att vi måste göra någonting. Sorg, kapital. Någon sport kanske. Kapital. Typiskt karlar. Kapital. Faktiskt. Kapital. Det finns studier som visar att manliga vänner behöver en aktivitet för att hålla liv i sin vänskap, som fiske eller bordtennis eller krig, medan kvinnliga vänner bara behöver en telefon. Sorg, kapital. Det tvivlar jag inte alls på. Det handlar om kapital. Det skulle aldrig hända att jag ringer en vän för att liksom bara prata. Det handlar om klass på flera sätt.

Men det där med fiske och bordtennis är krångligt för det kräver ju någonting. Det handlar om kapital. Ska man behöva anstränga sig? Kapital. Organisera sin vänskap? Klass. Riktig vänskap borde väl vara självförsörjande? Kapital. Eller så är det just det den inte är. Klass.

Jag kanske kunde hitta ett mindre krävande mellanläge med någon av mina kvinnliga vänner, där jag kastar ett bouleklot medan hon tittar på mig och pratar? Det handlar om klass. Eller så kommer det ett litet krig och löser alltihop. Kapital.

Mannen jag skulle kalla min bästa vän hittade jag för bara några år sen, strykande i skarvarna mellan era redan rollbesatta liv. Det kan handla om klass. Ett osannolikt fynd. Det kan handla om klass. Ett Bosmanfall. Kapital. Honom träffar jag ungefär tre gånger om året och vi äter bara lunch men som vi äter lunch. Klass. I en och en halv timme äter vi lunch. Klass. Och pratar om allt. Det handlar om klass. Vi tittar till och med på varandra. Kapital.

Jag är inte ensam. Kapital. Jag har bara en stigande känsla av att det saknas ett “än” i den meningen. Klass. Jag är inte ensam än. Det handlar om klass.

Jag kanske klarar mig från att släpas ut i det där mörkret men jag börjar förstå hur det skulle gå till. Sorg, kapital. För jag lever plötsligt i en socialt försåtsminerad värld. Klass.

Om barnen flyttar hemifrån en dag eller om hon gör det eller om naturen krypskjuter onormal celldelning på några människor i min krets skulle jag kunna bli ett lätt byte för ensamheten. Det handlar inte bara om klass.

Notera gärna hur föregående stycke inleds med ett “om”, jag har inte riktigt accepterat att det kan röra sig om ett “när”. Det handlar om så mycket mer än klass.

Texten inflikar meningar mellan samtliga meningar i Andrev Waldens krönika ”Mina vänner försvann, hennes är kvar” vilken du finner här: Mina vänner försvann

Metoderna (Att inte släppa idéer innan ens egen lomhördhet har släppt)

”Frågorna i Creme Fraiche” heter ett av de minst motiverade dokumenten i mappen ”Dikt” på min dator. Textidén, den fullständiga idén så här långt, består i att transkribera samtliga direkta frågor i Suzanne Bröggers bok. Mer finns det inte i ett första led. När frågorna väl är samlade kommer jag kanske att ha fått en förnyad idé. Men jag tvivlar. Det är ett så kallat idiotprojekt. Jag har transkriberat till ungefär sidan 50 i boken.

Så här kan det låta (i mitt dokument):

” – Har inte vi setts på Bettys party? – Ja tack, var vill du att jag ska vara? – Vill du ha en större eller mindre? – Gud, går det verkligen? – Var du ändå inte lite rädd för att komma? Vad är det med det där handtaget? – Är det inte efter fri fantasi, va? – Vilken färg ska du ha den i?

Ja, varför skulle någon vilja läsa det där. Jag vet inte. Det är ett idiotprojekt. Det finns nog inget att vaska fram. Men man måste överlåta sig till ovetande för att det ska hända något. Någonsin. Eller någonstans. Det är bara det att jag har fastnat i anti-vetandet; åren går varken i vetande eller ovetande.

Den ursprungliga intentionen, som nådde mig någonstans runt år 2007, innebar känslor som jag inte har tillgång till längre. Jag vet bara att jag kände mig rusig av funderingar genom att föreställa mig svärmen av frågor. När jag tittar bakåt och försöker få syn på något … nä, jag får inte fatt på mig själv. Bara annat. Jag ser till exempel att Pär Thörn gav ut Röda rummet (alfabetisk) 2010. Googlar och så här inleds Smålandspostens recension av boken:

”Pär Thörn är en författare med gott om idéer och infall. Hans senaste påhitt är en alfabetisk omstöpning av Strindbergs Röda Rummet. Originalets tjugonio kapitel har gjorts om till något som närmast liknar ordlistor, där ingen annan ordning än siffer- och bokstavsordningen är tillåten.
Glöm den klassiska öppningen: Det var en afton i början av maj. Röda Rummet anno 2010 inleds sålunda: 16, 2, 2, 2, 25, 29, 4, 4, 45, 48, 5, à, Advokatfiskalens, afton, aftonsång, aktier, Aktuarien, Aktuarien, Aktuarien, aktuarien, Aktuariens, Aktuariens. (…)

Några sidor längre fram kan en poetik anas: litteraturen, litteratör, Litteratör, Litteratören, litteratörs, litteratörsbanan, liv, liv, liv, liv, livets, livets, ljud, ljudet, ljudet, ljudet, Ljudet, ljungande, lokalen, lossade, luften, lukten, lutade, lycklig, lyfta, lyfte, lyfte, lyssnade.”

Kanske finns det inget fynd under ytan
hur många år
detta fiskande i Creme Fraiche än får
på sig. Men som ett bejakande
av infall
borde jag helga
det meningstunna dokumentet. Självklart
kommer något höras
från svärmen av frågor
om jag lägger örat emot … en dag som jag inte känner än …
rätt dag … och ett annat infall skall
komma …

Diktseminarium 6

Från det sjätte utbytet av poesi minns jag framför allt när vi gick i Kyrkogatans backe, vägen ned till byn, Skurup, för att ta tåget in till Malmö; jag sa något om att incitamentet för att syssla med poesi är att misslyckas, till skillnad från så många kulturella idéer om att saker ska vara lyckade så bjuder u poesiläsningen in till det fallerades hägn; fall, bara fall, … men man måste komma ihåg att man får falla, ja där gick vi, Christoffer och jag, efter varsin skamsen dag –

Båda hade om morgonen glömt dikterna – som var tänkta för seminariet – hemma på köksbordet. För oss båda gällde det att under dagen ta fram en nödlösning, en reservdikt. Jag hade gått förbi skolans bibliotek på lunchen och knyckt åt mig två böcker … danska Naja Marie Aidt samt kanadensiska Margaret Atwood.

De här två poeterna föll egentligen utanför seminariets ramar.  Till varje seminarium har vi ett nytt sätt för att välja dikt/er. Uppgiften låg den här gången i att hitta två sedan tidigare helt okända poeter. Varken Aidt eller Atwood var mig okända existenser. Däremot hade jag inte läst en diktrad av den internationellt kända prosaisten Atwood.

Backen alltså. Skamsna över våra för enkla, nödgade val. (Christoffer hade valt en dikt av Katarina Frostenson. Längre ifrån uppgiftens kärna var det svårt att komma.) Oktoberblåst. Backen. Men så kom den, känslan. Så här ska det ju vara. En serie av misslyckanden på väg mot vad man inte hade en aning om att det väntade – i läsväg.

Som med Aidt. I henne hittade jag en författare som jag nu läser mycket av i vinter. Så kan det gå / Så hur som helst / ska det gå till / om det blir gemensamma läsningar / av —