Månadsarkiv: november 2018

Dikt en marskväll

Vad gör något
till
medvetandeakter. Som med skicka

Skicka toapapper, natta
grisen. Peka
stjärnor
med varann, den rödhåriga,

Va sa du? kalla
den kräva
den, uppkomma vid
dess namn. Ändra
namn städa
med
båda redskapen
till sophinken, skaka nej, skaka sitt nej av
nej – (Skaka inte, är du snäll) – nekad skaka
med huvudet
ändå städa ut vattnet golvet
dagen

Fundera på vem du vill
passa till, passa in
under sängen
ut med armarna händerna själva
sättet du släpper
en macka på på mattan bredvid
vagnen. Gny ihop
till en napp när det
bara ska vara
en, du … till ett du
i akter akt läggs till akt, en
människas form-
tagande, eller form-
naglande? oåtkomligt
hursomhelst som varje
människas, ens
och ens barns
fundera på

att
gny ifrån sätta sättet sätter ned meddelar släpper
akt för akt, medvetande-
akter; dis
av tid, ens barn
som nattar sin gris, lånar ut sitt snuttetyg, väntar
några sekunder
och drar
sedan tyget till det egna
ansiktet, mot skakar sitt nej
med huvudet springer till köket när
det frågas om
medicin om det vill ha mjölk om det vill ha välling macka fästa fäster
sakta, tickande,
klibbande som alla
relationer
ska klibba hela hans liv, ens speglande
oåtkomliga, hän-
förande
läge

Väntextgruppen

27 november.

Igår kväll samtalade Jenny och jag om text igen. Det var juli månads inlämning som kom ur askan in i  … sammanhanget. Eller om man ska säga att vårt sammanhang återkom, ur askan in i vardagen. Under sommaren blev det alltså aldrig av att vi fann någon telefontid. Det blev sedan inte heller av att vi försökte mer när terminen drog igång. Och att tala om annat, att iallafall höras, det har inte skett under hösten.

Innan vi skulle lägga på pratade vi en stund om detta kring ”hur livet blir [med åren och åldern]” och jag sa att vi delvis passar in alltför väl på en manlig vänskaps typiska aktivitetsberoende. Det är bara det att vi inte spelar tennis, går på konserter eller så. Vi utbyter texter; däri finns vi, för en stund, därigenom häver vi iallafall en liten fläck av ensamhet i livet. Och det finns en uppsida, det är alltid nära till text igen, om vi behagar se till det.

Jag återkommer till det här med manlig vänskap i ett senare inlägg, i vilket Andrev Waldens krönika/filmen om hans krönika – Kan Andrev få en vän? – omskrivs.

Tillbaka till texterna. Jenny hade lämnat in en lång novell om ett konditori som jag besökt tidigare (som läsare). Det värmer mig att tänka på idag, hur Jenny har arbetat om och arbetat om denna, som en gnu. Och tyckte hemskt mycket om hennes text. Och sedan detta, att tidigare samtal har spelat en reell roll i hennes omarbetning av texten. Den meningsfullheten. Att den är omskriven utifrån vad vi har funnit, tidigare; en slags magma som kommer ur själva den aktivitetsberoende vänskapen.

Själv hade jag lämnat in vad jag lämnade in i mars månad. Av någon anledning fann jag det ointressant att tala om min text i textsamtal då. Jag bad att få avstå, och vi talade om skrivandet i stort istället. Jag måste ha tappat intresset för den fort, då. Nu intresserar den mig. Den har ett jävla mässande som jag längtar in i. Den är mer prosaisk än vad jag brukar visa mig som. Vad gäller min vän-text-samtals-vän, Jenny, ja prosaisten, så välkomnar hon föga förvånande prosan …

 

Semantiska pinnar (XLI)

November.

Vi ska byta och det blir Stinas tur i nattningssängen. Så snart hon har kommit ner hör jag Du är min bästa kompis inifrån rummet.

Några dagar senare är det Stina som väcker honom från dagsömnen, och då är det lördag, och en då vi alla är hemma, och vi har städat medan han sov, och vid matbordet strax, ännu med sömngrus i ansiktet, säger han Du är min bästa vän och gömmer ansiktet i ärmen. Sekunder som blir till en stund. Jag ser på den täckande armbågen, och en generad haka under den. En bekännelsegest.

Såklart. Det går inte ens en minut innan han tittar åt mitt håll vid det där matbordet och känner in vad detta som han har sagt har gjort, ja med mig. Någon timme senare är vi ute allihop, vi har passerat det lokala biblioteket (där det fanns ett nytt Bamse-pussel! Med Billy Boy, Bamses häst) och han cyklar fort … ut ur parken … i grusvägsbacken … folk stannar och tittar efter honom… jag kommer, så sakteliga, efter er…. kommer sedan ifatt vid en väg som ska korsas. Och du lägger ner cykeln och prövar att rusa mot mig för en kram och ett Du är min bästa kompis. Men rösten sjunker in i sig själv. Det klingar av. Stumpas bara ut. Det stämmer inte. Och vi går hemåt.

Vid porten vänder du dig om och säger Älskade vän åt mitt håll. Du smakar på orden, tittar in i portens glas, kanske i speglingen, ser på den grammatiken, ler med hela ansiktet. Nu stämmer det.

Kväll, måndag 19 november.

Ensamnattning, Stina på teatern. Jag frågar i mörkret vem som är din bästa vän. Kliiing, säger du. Lågt, försiktigt, längtande. Bekännelsesänkt.

Tisdag 20 november.

När jag kommer hem från jobbet inser jag direkt att jag har missat att svänga förbi det lokala biblioteket för att hämta två böcker. Är på väg ut direkt, men vänder i vändningen för att krama er/dem. Kallar Stina ”min tjej”, kallar Silas för ”mitt barn”. När jag tar i dörrhandtaget hör jag hur han kallar henne för min bästa vän.

Jag älskar att du tillåter dig din känsla i världen. Din känsla. Och att du tillåts. Din känsla. Och hur det kan tänkas hänga samman (eller isär), detta med mod till benämnande.

Semantiska pinnar (XL)

Trettonde november.

Vi har närt en ordsammansättare vid vår barm.
Det kreeras, det sker, så frekvent att det rinner av mig; det går inte att minnas alla lustigheter. Men när vi äter middag ikväll stannar det kvar. Vi pratar om att det nu är en utvecklingsfas av rang, att det inte är konstigt att han vaknar om nätterna. Silas skojar då med oss och började sätta samman: Utvecklingsögon. Utvecklingshår. Utvecklingskind. Och vi skrattar. Och vi blir du med varandra igen: du lägger din blick så där utanför köksfönstret som du gör ibland när du letar inom dig: Utvecklingspoliskeps. Där var ordet, sammansatt.

Och den här gången, med ”utvecklingspoliskeps”, var det övertydligt att blicken har ett dubbelt uppdrag när den tar en vända ut och återvänder in: Silas ska både konstruera ordet, känna att det blir rätt grammatiskt, samt känna in att det blir roligt. Som med poliskepsen – som inte får kallas något annat än just detta, som måste vara med, på huvudet, ibland i sömnen, som passar som en kind eller tår, hår, för närvarande en del av kroppen som växer.

Vad är ordskapelserna för känslolivet? Vad gör ordskapelserna för känslorna? Man frågar sig: vad vet ett barn mer (än oss förvanligade)? Vad känner barnet, djupnande genom skapandet?

Vad sa vi som treåringar?

Silas säger robotprylar
när Stina
ena kvällen säger att vi imorgon går ut
och letar efter material
till robotar. Silas säger brandmansrobot
när vi nästföljande kväll
frågar vad den heter, den
burkiga,
utvecklande
saken.

Artonde november.

Det är söndag. Jag
ligger i sängen
och läser manus inför en vecka
med flera handledningsmöten, ja
det går rätt
bra,
åt rätt
håll, jag läser
och så
där i kanten, just det,
en sidonotering tittar fram,
vad Silas sa
innan de gick ut:
Den heter Andningsmaskminus.
Istället för att sätta på sig
ordentligt blev det
en robot
av en inhalator,
och det var noga
med namnet.

Metoderna (reservationsfetischism)

 

Denna helgmorgon har jag fjorton böcker på min lista för reservationer. På fyra böcker står jag som nummer 1 av 1. Några böcker har en så lång väntetid att det måste kanske bli vår innan det blir min tur att låna, som med Människan är den vackraste staden, där det står 28 av 30 som angivelse för mig. De som jag är nummer 1 på är ofta böcker som finns på ett bibliotek långt bort (Oxie, Bunkeflo, typ) och jag har lagt en reservation för att få boken hitförd. Utförd. Inställd på mitt kvartersbibliotek i Kirseberg.

Reserverad, väntad. Efterlängtad.

Fjorton böcker på listan, vilket är precis lagom för den här nya ”aktiviteten” i min tillvaro; det känns meningsfullt att dagligen gå in och kika på ”Mitt bibliotekskonto” för att se om något lån närmar sig. Men den senaste veckan har det stannat av, vilket är olustigt men spänningsskapande. Väntade, efterlängtade, men stillastående. Sådan bok sådan människa.

Jag vill inte logga in och se 1 av 1 – bara för att tvingas undra varför biblioteken inte levererar Sill till mig. Eller Kärleksförklaring: subjektiveringens dialektik. Eller Blå: roman. De står lediga. De kan köras hit. Malmö stad har som strypt min lån- och reservationslycka. Jag som just funnit en gratissyssla som styrkte och tjänade vårt utbyte.

Trött på att inte få mina böcker levererade till Kirseberg började jag i veckan önska böcker. Nu är ”inköpsförslag” det nya svarta, på grund av – eller tack vare – att det stannade av. Föreslog poeten Hanna Hallgrens nya, Ett paradis, fastän förtorkat, och se, där är det nu lovande att stå som 1 av 1. Staden har alltså valt att köpa in denna (troliga) pärla tack vare min beställning. Förslog en självbiografi av Malmö FF:s tränare Uwe Rösler: Knocking down walls. Även denna (troliga) pärla har staden valt att köpa in.

Men här finns en kuriosa, jag är nummer 1 av 2 som väntar på Röslers bok. Vem är denna andra? Och hur är det möjligt att hen har dykt upp och börjat köa sista två-tre dygnen, alltså efter att jag önskade den? Är det någon inom biblioteket som ställde sig själv i kö?

1 av 1 kan nu betyda stiltje och frustration; vad är detta, har jag trasserat antalet böcker som är rimligt att begära mellan biblioteken? Men även ett Ha! Jag styr vad vi ska läsa i den här stan. Det divergerar mellan ettorna.

Men man kan även vara tvåa på bollen och längta hårt: 2 av 17. Som när man är i tid med sin reservation. Har koll på att ellerströms släpper något (troligen) hett. Vet att man inte blir ensam om att längta efter Nora eller Brinn Oslo brinn. Fast, från början var vi inte så många om Nora. Jag var 3 av 6 på den. Denna arla morgon – Silas tittar på Barnkanalen och klockan är runt 06 och snart borde han ropa på macka – är jag 2 av 17 på Johanna Frids roman. Den sitter bra i ögat den tvåan. När det blir min tur är jag beredd att läsa, och gå vidare i skriv.

Semantiska pinnar (XXXIX)

Sjätte november.

I natten hörs ett
Hallå,
är det någon som kan ropa?
och ett relativt
pronomen rinner
mellan rummen
med den lilla sängen
och det med den stora sängen
och det har varit
en särskild väntan
på detta som, det har jag tänkt på,
längtat efter, dröjt mot,
din blick och din rösts
koordinerande –
Den som …
du som,
någon som,
som när du glider
över i olika typer av som och
numera säger –
Som jag, pappa
om något, någon som ställs
i relationen: som jag

Dikt en novemberkväll

 

Du har fått två barn

 

Det första bär din mans utseende

men ditt psyke

Ert andra, som du

upp i dagen med din mans

förtröstansfulla

sinnelag

 

Men bär?

Kanske när och närs av,

ur,

längs snarare

 

Det finns inget bärande det finns bara

bärande

Och vi säger aldrig kärlek, ordet, tänker

på den

Och vi säger något

om din mamma och känner

min pappa, knixar och knåpar

Ögonvrå En kväll, denna

 

Vårt första ert andra alla dessa

Och

Så lägger den födande världen

levandets

komplexa kors;

kringsvärmande, och ett

oförbehållet

att så