Månadsarkiv: oktober 2018

Semantiska pinnar (XXXV)

Tredje oktober.

Jag meddelar att det blir vatten (och inte fil) när han behagar att stiga upp ur bädden denna kväll. Silas kommer efter, släntrar in i köket han med: Du får prata längre, pappa. Säg inte så. Du får prata längre.

Ibland står förhållandena mellan språk och värld blixtbelysta. Jag får prata tills jag kommer fram till att han ska fil, vill han mena. Vad ska man svara? Kanske ”Jag vill inte prata längre” eller  ”Jag tycker att ett kort prat blev bra, Silas” eller något annat som håller kort för gott.

Men det går ju inte. Jag kan ju bara fråga vad han vill att jag ska säga om jag pratar längre. Ska vi komma in på filens beskaffenhet? Kanske vattnet kontra filen – och hur de känns i magen? Kanske ska vi dela en kärlek till filen?

Jag får ta och prata längre. Ja tack, älskade barn.

Annorstädes —

April, eller maj. Tankarna på verket skjuter fart när jag talar med Stina om hur det känns att morgon för morgon möta det. När det frågas och jag frågar henne om vad som når in eller berör henne; det är när hon går igång på hur Malmö visar och inte visar sig självt, säger att det är så Malmö, detta att inte visa upp sig, att istället visa att man bryr sig inte alls; vadå, du är i Malmö det fattar du väl?

Verket tenderar, eller säger, att du kunde vara någon annanstans. Likaväl. Vilket är samma sak som att säga att en malmöit vet att Malmö blir bäst för en, genom negeringen (”Det är inte som i Stockholm  … ”) uttrycks något – men inte vad det rör sig om, egentligen. En malmöit vet att driva med saken och kan rycka på axlarna åt ett verk som visar vad helst annat som världen ger.

Maj. Jag går dit på en helg. Som malmöit, inte som resenär. Istället för att se mig om i världen ser jag mig om här. Rulltrappsensamheten en söndagsmorgon. Likväl. Att gå dit istället för att resa, som ett ironiskt självsmek, som för att korsa sitt spår utan att dra upp ett spår till, eller utåt, igenom. Bara ringlande. Den inre ringvägen.

Juli. Vi når sommaren, hettan som ligger kvar. Det ringer både här- och därstädes. Bränderna. Inte som resenär. Jag tänker på vad Stina kan ha menat med att det är så Malmö att inte visa upp sig själv. Jag försöker känna hur detta har stakat ut ett modi åt oss som ingenstans ska, vill, …

Ja, ett lundbergskt modi; att lämna Malmö, enkom för att återfå sitt Malmö. Att tänka tanken och stanna i tanken.

Det här är den fjärde texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Semantiska pinnar (XXXIV)

Femtonde oktober, måndagskväll.

Det skymmer fort kring Kirsebergs bibliotek vid 18:45.

Vi har kollat ganska väl i boklådorna på barnavdelningen, om än med andan i halsen, om än stängningen känns genom minnet av jalusiljud. Ingen Fordon i farten i sikte någonstans.

Du får gå bort och fråga om den finns inne, säger jag. Silas sätter av, går lite före mig bort mot disken mitt i rummet. Framför disken utbyter vi en blick innan han frågar:
Har du Fordon i farten här?
– Om vi har fordon i … ?
Jag sa FARTEN!
– Ah, Fordon i farten. Jag ska kolla! (Bibliotekarien kollar i datorn framför sig.) Jag tror att vi har den inne. Man ska inte lova, vi kollar.

Hon tar oss till en temasektion. Först hittas inte boken. Jag funderar på om jag ska säga att vi har letat här. Men hur skulle det tjäna någon, och bibliotekarien vet att inte ge upp. Silas går tillbaka till disken, hänger lite med huvudet. Jag tänker att hans ”här” – i frågan till bibliotekarien – också pekar på själva platsen han frågar på: Har ni Fordon i farten här? Diskens här. Rummets här.

Nå, strax är den funnen bland ”djur” eller ”väderfenomen” eller något annat motorlöst. Jag faller i en typisk vuxenfälla och ber honom tacka. Känner det som att jag sticker mig själv med en nål. Jag ville ju vara kvar i att vara berörd av hans fråga. Diskens här, där.

Jag minns inte varför jag ville till biblioteket efter middagen, kanske längtade jag bara efter att gå ut i världen med honom. Den bok som de första styckena i den här texten handlar om var ”lockbetet”, en sådan där bok som han har varit besatt av både genuint och sedan spelat, i manér. Det är också en bok som jag vet att Stina har blivit bottenlöst trött på och därför lämnat tillbaka. Vi talar här om en öppna-luckor-bok som hade slutat vara spännande att öppna luckor i.

Lock- eller luckboken var alltså bara livets smörjmedel. Med oss hem hade vi således en del andra böcker. I kökssoffan läste vi Melker pyntar sig när vi kom hem. Och där var den igen, rördheten. Rummets här, hör. Där tänkte jag gud, vad det har varit värt alla jävla bilar, fordonstyper, smak av samhällsmisär, när leken, agensen – den lyhörda; det mellanmänsklig, allt som kommer på släpet, eller är släpet, eller kopplingen; att sitta där i kökssoffan, med andan delvis kvar på biblioteket, höra mig säga att –

Melker har två mammor. Att det är olika. Och detta som vi alla hör oss säga i familjen, vecka in och vecka ut nu: Det är olika. I just denna stund rörde det föräldraskap. En del har en förälder, en del har två mammor, andra har två pappor. En del saknar, mycket. Har du tänkt på det? Silas nickar. Och Suddan, vad har Suddan? Inget svar. Suddan har två pappor. Minns du vad dem heter? Happ och Sixten!

Gud vad jag älskar att det finns berättelser att dela i denna stund. Jag skulle vilja falla ihop i tårar, under kökssoffan, med knapphet svara på eventuella tilltal från Silas.

Sextonde oktober, morgon.

Vi kommer ner till cyklarna framför huset, ska iväg till förskola, jobb. Pappa, kan man vika cykeln? Nej, då måste man ha en Mini-cykel. Sån på tåget, pappa. Ja, jag skulle vilja ha en sån, faktiskt. Undra vad de kostar egentligen? Jag vill också ha en. Då kan vi båda ta med cyklarna på tåget.

Vi småsnackar cykeldrömmar tills vi kommer utanför grinden. Där har vi Fordon i farten. Han är som uppfylld av sin egen utsaga, menar att vi har boken för Mini-cykeln; ja den finns i boken. Som om det räcker och som att det skänker lycka, det att läst kan läsas, komma i svang.

Jag har länge pratat om att jag skulle vilja ha en Mini-cykel. Nu igen alltså, med mer eller mindre manér, jag vet inte, man är som en föräldraskapsskiva; ibland inomhus i mörkret med en sänglampa som källa, ibland i en ny dag och med ”spår 2” på skivan – om höstlövens färger. Ser du hur de gula övergår i de röda högt upp?

Han vill också ha en, av denna typ av cykel, som bara en fantasi, för oss båda, har han alltså precis sagt, och det är förunderligt med den här föräldraskapsskivan; det tillkommer lite nytt ljud hux-flux. Och denna morgon tillkom något som gör att vi är på väg att lämna inlärningsskivornas repetitiva språkbruk för att övergå – fullt ut – i pluralitetens stundskapande: Där har vi Fordon i farten

Och efter det började Silas berätta om föregående kväll: Det fanns Fordon i farten i biblioteket. Hon hittade den. Hon sa Här, varsågod. Vad bra att du frågade. Det gjorde du bra. Jag kan fråga, pappa.

Annorstädes —

15 oktober.

Morgon, måndag.

Jag ser Christoffer långt bort på perrongen när jag kommer ner med rulltrappan. Går bortåt. Den tidiga morgonens eko, den vattniga filmen långt bakom honom, vid ett annat spår, ett pulserande till vårt god morgon. Det regnar där, stänker på kamerans objektiv. Vatten längs spåret. Vi försöker säga något om huruvida det har varit eller inte har varit helg, på riktigt. Två lärare emellan. Jag vill just denna morgon som ur samtalet och in i bildtanken. Det sker sällan numera. Vi talar och jag minns samtidigt en majmorgon och en liknande film: regn över ett tågfönster. Ett vatten utanför, längs. Och träden uppochner, eftersom de speglas. Tankarna på speglingen. Hur resans vy åker uppochner igenom Malmö C:s underjord. Världen som girlang. Så även denna morgon: speglingen, de simmande eller doppade eller från himlen hängande träden. Omskakade som livsfrågor och på vattnet, idag, runt klockan 07 på morgonen, stora saftiga näckrosblad. Som får mig att vilja stillna. För att röras, förledas mellan minnets tider, skikt och skrin, från himlen hängande trädkronor.

Det här är den tredje texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Diskursdikterna (sol)

det sorgligaste och mest sanna, eller det som jag tänker på som det sorgligaste
eller mest sanna just nu, i ett nu som sträcker sig ut från sommarens heta dagar, genom
någon störtskur i september och in i ett värmerekord i oktober, en tanke
på språkets mest grundläggande laddning – varmt, kallt; soluppgång, skymning – kommer
att ändras, eller skena, eller ändras som i ett slags ”efterändras”
snarare än förändras, medan
vi inte märker det; säg sol, säg nu kommer solen, det går inte att säga glädjande nog väntar sol till helgen eller molnfria dagar eller du var min sol eller
något liknande och få det att låta som att det är 30 år sedan och inte på randen
till helvetet; ibland läser jag en text i vilken det finns en sol som står symboliskt på en himmel och himmeln och solen förväntas stå och röra sig ungefär som de gjort i litteraturen, eller som litteraturen
rört sig och ställt sig i oss, i flera hundra år; men här är vi, här är 2018 och det
fungerar inte som det ska, gjorde, skulle, som vi skulle önska; nu kommer solen, rekordvärmen, tillbaka, inte ett moln, så långt ögat kan nå, medan
vi önskar att vi kunde vara en sol för varandra, you
are my sunshine, my only
har
som inte sett maken till ett sådant
skifte, i den historia
som är vår tids
mesta

Semantiska pinnar (XXXIII)

Femte oktober.

Vi är på väg till buss 4, för att sedan byta till 34 på Värnhem, för att så småningom gå av vid ”Isstadion” och till vänster, på andra sidan en stor Coop-parkering, hitta kolonistugan. Mitt i Malmö. Det är nära redan från början, Silas sitter i vagnen, håller i sin egen hand. Stina buffar till min axel, hon vill att jag ska se hans händer.  Vad kan det kallas? När det ser ut som att man skakar hand med sig själv. Dugg i luften.

Strax säger han: Mamma, mina händer växer. Ja, det gör dem. Om mammas händer växer? Du undrar om mammas händer växer? Ja. 

Och så når vi ämnet att vi vuxna inte växer, längre. Och så kommer vi allt närmare detta med att vi ändå växer, kanske heter det mot döden, att vi delar ett villkor som du kommer att lära känna, i en ännu okänd skepnad …

 

Diskursdikterna (Alla hjärtans dag)

att följa eller inte följa följer med en diskurs diskurser genom dagen
inte dagen strutar med blommor mot beslagen
att alla hjärtans dag
inte alla hjärtans dag en dag
att följa eller följer vad som sker genom dagen
inte
att förbise dagen
inte en dag inte alla hjärtan hjärtligt även att hata dagen och
att inte jag, inte alla ens jag, inte alla hjärtans
men en vän, eller om det är en kollega, säger att det är skönt
att
inte
att ha
inte ha att inte ha en kulturman till man denna dag inte denna dag, i alla hjärtans dag, blomfrågans vad, knott att vifta inte vifta bort, min vän, eller om det är en kollega, säger att hon ser fram emot att få blommor
inte ger kulturmännen blommor, inte har min vän, eller om det är en kollega, fått
det av kulturmännen
att minnas inte minnas vad vi fått inte heller den här dagen och vi skojar, kulturmannen
inte är det jag, inte är det hon, det är implicit mest, men, mest eller alls icke implicit
att det tar sig
inte tar sig, inte
att det tar sig, fäster, som på beslaget, vem ger och vem annars, annans varför
att följa förhatligt eller som förhastat;
inte då
att min sambo fyllde år igår (som om hon fick blommor då), och att vi skojar, kanske är det jag, ett inte jag, men
att
inte mina händer när de skulle vilja våga, inte består livet av dagar strutar beslaget mot blommorna
att dofta
inte ofta är det kärlekens dag
att icke heller idag
inte var det jag var det du där stod vi, som kollegor, var och en med sin kulturman, eller vad vet jag, vad är väl kultur, vem är så jag, alla dessa män med buketter i famnen på perrongen i Malmö, eller om det är män till buketterna, leenden är det
inte,
att försöka säga sig något om denna brist på leenden, hos alla dessa troligen män
med blommor på väg
är det hem