Månadsarkiv: juni 2018

Semantiska pinnar (XXVII)

11 juni.

Jag funderar på hur jag vill vikta den, händelsen. Vad rör den mest? Jag lutar åt att se till humorns roll. Att dela humor. Tacksamheten över det. Vid matbordet, till middagen:

Jag: Vet du vad, Stina? Jag saknar knappt snus.
Silas: Vet du vad, pappa? Jag älskar mamma.

18 juni.

Två saker älskar han mest dessa dagar: sin mamma och Gula Huset, vår kolonistuga. Det mest typiska inbrottet i en middag just nu är Mamma, vet du vad? Jag älskar Gula Huset.

Men han har går även runt och sjunger ihop till en väv av varianter av ”jag älskar … ” som då behöver fyllas ut för att få en egen sång. Finast är kanske Jag älskar Manne stort.

Exempel på bakgrunder till humorn: vid nattning körde jag några veckor med Silas, vet du vad? Så här funkar en jordfräs – som sedan följdes av illustrerande kittel. Och Stina tror sig länge ha sagt Vet du vad? Jag älskar dig vid nattning.     

När det till helgen blir semester …

ska jag fira in – och ut – genom att köpa och läsa nya numret av Provins. Gud, vad jag ser fram emot att hålla i det fysiska numret. Kanske ligga på mage i gräset. Med armbågarna i, med så där halvskönt sträckta biceps. Läsa t.ex. följande (vad det verkar) glimrande texter:

”Poeten och litteraturvetaren Sofia Pulls ifrågasätter även hon det ständiga idealiserandet av självständighet i sin essä ”Skrivande händer” och tar som exempel akademins krav på forskare och författarens fåfänga jakt efter en egen röst. Genom samtal med en skrivvän betonar Pulls istället vår osjälvständighet i världen: ”Man borde som forskare inte lära sig uppvisa intellektuell självständighet, utan intellektuell ödmjukhet. Att se sig själv bland andra”, skriver hon.

Hur ett skrivande liv uppstår i en gemenskap framgår också tydligt i Anita Salomonssons självbiografiska text ”Den tålmodiga pennstumpen” om hennes tillblivande som författare: ”Ta lärdom måste ju människan och förhålla sig till omgivningen” är en av de handfasta kunskaper hon bär med sig från barndomens byagemenskap via en snårig, men till synes oundviklig väg fram till det egna skrivandet. Den andäktiga samvaron med en skrivvän spelar en stor roll även här, men i Salomonssons fall finns dessutom syskonskapet i skrivandet med brodern Kurt.

Pulls och Salomonssons texter kan läsas som bidrag till en sorts skrivvännernas eller syskonskapets poetik; ett omkullvältande av det självtillräckliga som ideal. Besläktade erkännanden av vårt beroende av varandra går även att spåra i flera av de skönlitterära bidragen till numret.”

Om hela numret:

http://www.tidskriftenprovins.se/nummer/nr-22018/

 

Metoder (Den lyckliga mängden; det att erfara skrivanden)

16 april.

Det finns en rödmarkering som irriterar mig lite extra i Word eller, för all del, här i WordPress. Det är pluralformen för skrivande. Det förväntas tydligen inte finnas skrivanden. Och skarpare blir det om man tänker på det så här: en människa förväntas inte förväntas ha skrivanden.

Om ordet var etablerat skulle det kanske handla om en ande för skrivandet. Ja, i bestämd form då. En gudom. Högst omodern. Tanken på en sådan ande skrev en kursdeltagare om på ett intressant sätt för några år sedan. (Mer om den andetanken en annan gång.)

För mig är det viktigt att det finns skrivanden. Alltså i plural, som olika praktiker. Det finns skrivande för ens höga nöjes skull. Det finns skrivande för någon annans skull. För ens framtid. För mitt barns framtid. För det framtidslösa. Det finns skrivande för att få erfara livets allvar. Det finns drömmar om böcker som gör skrivande. Det finns skrivande som gör ogjort, eller som avgör, eller som förgör …

Och stundom, (tänk dig gärna att ”skrivom” inte rödmarkerades, tänk dig en skrivtillvaro där det var fullt av lexikala ord för skrivanden), stundom finns det skrivanden som är varandra behjälpliga. Det finns dagböcker och drömmar om både det ena och det andra (fria från böckers normerande gravitation). Det finns läsande skrivande. Det finns människoansikten.

Brevskrivandet är ett skrivande som inget annat. Politiskt klotter. Vinden. Rötterna som flyger ur skottkärran på vägen till slänget. Dikter som växer fram genom meddelanden. Skrivanden förutsätter på olika sätt varandra, vill jag tro, som jag känner det. Vinden. Vattnet. Bläcket. Vintern, våren, sommaren. Eller i en annan komposition, för alltid; skrivom kastar om.

Och jag tänkte på det här, igen, häromveckan, när det kom ett nytt brev från min vän Carola. Vi har ett utbyte, vilket handlar om skrivandet men även om skrivanden. I sitt brev skrev hon om att ha berättat om sina många projekt för en klass på Författarskolan i Lund. Hon skrev att hon kom till 17 projekt när det räknades upp och ut.

Det var en lektion på vilken deltagarna skrev om sina projekt, och Carola skrev samtidigt om sina.

Ja, projekt är en stor, förgrenande sak. Skrivanden, är ändå en större sakfråga. Nej, nu låter det bara pompöst och trampar vatten det här …


3 juni.

Det var så många skrivanden som rann mig ur händerna denna vår; så typiskt så.

Och jag sneglar på utkastet ovan – som aldrig tycktes lämna april – men nu står mig vid.