Månadsarkiv: april 2018

Semantiska pinnar (XXVI)

Häromkvällen skulle Stina laga mat med Silas omkring sig. Hon berättade efteråt om hur han sökt efter något som var spännande nog för att lura henne ut ur hennes önskade göromålsbubbla. Han hävde sig upp i fönstret och ropade ut fantasier som skulle bringa henne till honom:

– Kommer rosa sopbil!

– Den är lik pappa!

– Förskolan brinner!

Semantiska pinnar (XXV)

Purple car.

Nu har vi börjat med engelska. På kvällarna har Silas förhört oss i sängen: Vad heter sopbil? Vad heter brandbil? Vad heter glassbil? Somliga färger föredrar han att de inte översätts, andra ska översättas. ”Green garbage truck” går bra, medan ”blue car” inte tycks låta lika bra som ”blå bil”.

Kanske har det att göra med den – tidigare – fäblessen för att svara ”blå” hela tiden på frågan om ”vilken färg har … ?”.

Det här ”intresset” för engelska kommer sig inte minst av filmer på Youtube. Oftast är det räkne- eller färgfilmer han tittar på. Bilar och andra fordon åker ner i ett färgbad och vid sitt uppstigande ur badet benämns objektet: Purple car.

Förra helgens påskägg adderade en komisk dimension.
Den lilla gula kycklingen som fanns däri kallade  han för ”Yellow School Bus” och den lila kycklingen för ”Purple Car”. Det här gav mycket vatten på Stinas gamla kvarn: fordon är mer som ”personer” (än fordon) för Silas. Och det är bra fantastiskt ändå, hur det är mer väsen än fordon i alla dessa förbaskade fordon.

Eller, om man så vill, hur det är mer språk än väsen och öppet för nya lekar.

 

Väntextgruppen

3 april.

Vi har ett handslag. Innan vi reste oss från Nybergs Konditori nära Odenplan tog vi i hand och utlovade: bara omskrivna texter, fram till jul.

Resultatet av planeringsmötet blev mycket konkret.

6 april.

Jag har en dryg vecka på mig till deadline. Har jag bestämt mig för vilken text jag ska arbeta med?

Jag tror att det var bestämt redan innan förra inlämningen. Det var bara det att jag, på ett alltför bekant sätt, avvek från planen och istället skrev en ny text. Das ist nun verboten.

Konsekvens av handslag: öppna bara gamla dokument. Det finns inga nya dokument att skriva i. Nya dokument skapas bara för att klistra över till, vid inlämningen.

Semantiska pinnar (XXIV)

Jag färdas genom ett snöigt Småland, på väg mot utbildningsdagar i trakten kring Stockholm. Kikar i dagboksanteckningarna från igår förmiddag. Anteckningarna slutar med de namn som står Silas närmast, då han dikterade vad jag skulle skriva.

Vi satt i soffan efter att ha varit ute på cykelexpedition till parken. Silas lutade sig över min bok, kanske övervägande om han skulle ge mig ett tidigt Nu räcker det, pappa, vilket han har börjat säga när han anser att jag har läst/skrivit klart. Jag får väl ofta 3-4 minuter, skulle jag tro. Men det kom inget sådant.

Istället fick jag berätta vad jag skrev: Jag skriver om när du cyklade i parken och upptäckte spår efter traktorn i gräset. Nästan direkt ville han diktera: Uuute på leeekplatsen … (tankepaus). Men sedan kom en förväntad vändning: Skriv Silas! Skriv Stina! Skriv Jo-Kim! Och så vidare. I namnande, skrivande.