Månadsarkiv: mars 2018

Anteckningar om Annorstädes

”Den digitala hägringen på stationsväggarna är förföriskt skön, men konstgjord.”

Jag läser i boken ATTRAKTION – Konsten i Citytunneln: ”Den digitala hägringen … ”

*

Ibland är tillfälligheterna på ens sida.
Sommaren 2016 funderade jag mycket på konsten i Malmös Citytunnel. Den sommaren gick min blick främst genom Triangelns station, mitt barn och verket ”Spårsken”. Vi bodde nära den stationen, så det var därifrån vi for. Och, vilket är viktigare för den här serien med texter, det var där vi väntade på perrongen: Hur kommer vi att prata om det här om några år? Vad kommer mitt barn kalla de här färgerna som rör sig över väggarna?

En julidag sommaren 16 var Silas kvar i stugan med sin farmor och faster. Stina och jag tog bilen till Laholm. Vid torget med fontänen ligger Bokhandeln. I Bokhandeln finns en ansenlig REA-källare. I en hylla fann jag ATTRAKTION. När jag kom hem till Malmö igen fantiserade jag om att ta fram den om några år, för att samtala om verken.

*

Numera pendlar jag från Malmö C till jobbet i Skurup. Och de här texterna kommer framför allt handla om det verk som finns där, på Malmö C Nedre: ”Annorstädes” av Tania Ruiz Gutiérrez.

Jag vet inte när, eller hur, intresset väcktes för mig.
Det kan mycket väl ha börjat med en förbiglidande plats som liknade en annan (i mitt minne). Om så, och låt oss säga det för en stund, drogs jag in på det sätt som verket sägs önska: här ska vi få illusionen av en annan plats. Stilla på perrongen glider andra reser – från 40 olika länder – förbi över betongen.

Men det kan ha börjat hur som helst egentligen. Videoinstallationen ”Annorstädes”, där ”1200 sammanfogade filmsekvenser svävar på väggarna”, är inte ett verk i en konsthall, så jag minns inte första gången jag såg det. Kanske sprang jag till ett tåg och hann knappt ta in verket. Som så ofta med ett illusionsverk, det handlar i någon mån om upprepning. Över väggen projiceras videofilm, och plötsligt – ett inkommande tåg kommer emellan. Där står du, väntar kanske på nästa tåg.

*

Låt oss säga att det började med att också jag betraktade verket som en (global) utblick snarare än en inblick (lokalt). Den här serien texter kommer ofta handla om hur verket numera intresserar mig som något lokalt (i brist på bättre ord). Ja, hur verket eventuellt kan sägas handla om Malmö.

Igår Skärtorsdag.
Jag hade mycket (barn)fri tid och tog bussen till stationen för att titta på verket. Jag tänkte skissa vidare på en dikt utifrån namnet, ”Annorstädes”. Men verket var nere. Eller borta. Eller man vet inte. Nervositeten, ja.

Jag har gjort vissa efterforskningar sista veckorna, och jag har läst i gamla tidningsartiklar att projektorerna måste rengöras. Och att det är kostsamt. Men det var väl bara en gång per år?

IMAG0545
Skärtorsdag.

*

Mitt generella, och aktuella, förhållande till verket låter sig beskrivas.
I väntan på morgontåget brukar jag ta några minuter till umgänge. Jag går då längs grannperrongen, 1b, där man finner en av verkets projektionsväggar. Oftast söker jag en bild utan att ta en. En för det inre, för stunden. I väntan på dånet när grannperrongens tåg mot Köpenhamn dundrar in bara någon minut före mitt tåg mot Ystad. Köpenhamnståget som då täcker för. Ljus som rinner längs ledningarna, på vagnarnas tak.

Det är en vardaglig rutin. Ett bildbegär som inte riktigt handlar om ”en bild”. Kanske mer en puls med hjälp av videons rörelse.

En rutin, men inte bara på ett enskilt plan. Det är ju inte ”mitt” tåg jag väntar på. Jag är inte ensam om att – dag efter dag – dra mig längst bak på perrongen, till vagnen med tyst avdelning. Några numera välbekanta ansikten iakttar mig i rutinen. Ibland utbyter vi ett snett leende. En sådan här serie med texter kan mycket väl få mig att tala med dem om verket. En morgon.

Det här är den första texten i en serie om konstverket ”Annorstädes” på Malmö C Nedre.

Semantiska pinnar (XXIII)

23 mars.

Denna vill inte glömma tåget.

Det handlar om min mössa. Den enda tjocka jag har. Som jag trodde var glömd på tåget, en dag innan all snö kom. Vilket jag hann berätta för Silas, på glömskans dag, när jag hämtade på förskolan. Han satt i soffan med en bok i knät, jag hukade, och fick berätta innan han skuttade upp och ut.

Men den var inte var glömd på tåget. Den låg i ett klassrum. För Silas förblev den däremot glömd på tåget. När jag sätter på mig mössan tittar han allvarligt från vagnen och säger: Denna vill inte glömma tåget.

Syftningen svajar när meningarna blir längre.

Det har varit många kortare meningar om mössan på vägen till denna svajande bro. Det har varit: Inte glömma tåget, pappa. Pappa glömma tåget. Inte glömma mössan tåget. Det är som klosslikt, om man så vill. Eller Vide. Gulnader. Växtsäsonger. Byggsats utan tillhörande ask. Ask för vide. En tjäle som går ur marken.

Och behovet av fler hjälpverb, äro akut. Allt som nu inte vill. Det var mars det: Pottan vill inte, Manne vill inte, Pappa vill inte, gurkan vill inte. Men ett får har skjutits till. Silas får mera fil. Finns fil. Silas får fil. Troligen ”vill Silas får fil”, i det närmaste.

För att syftningen ska bli lyhörd krävs det att hjälpverben kommer samman. Det smärtar lite i föräldrakroppen, själva språkets under. Kan jag få mera fil? Så heter det väl först i maj. Hur det nu än är möjligt för oss att kunna bli lyhörda. Hur vi nu än får nå dit. Ja, hit.

Tips: Ylva Eggehorn i samtal med Daniel Sjölin

Jag hör vad du säger, och detta är ju nytta på kort sikt. Jag talar istället för det fria skrivandet som någonting långsamt; ett långsamt verkande gift som kan förändra, som är farligt

säger Ylva Eggehorn i ett samtal med Daniel Sjölin. Man kan nog, utan att ta i, säga att de två möts i en syn på livet som finner vår samtids rådande syn befängd. ”Inställningen att vi till varje pris ska må bra är ju också en narkotisk flykt från smärta”,  säger Eggehorn lite senare i samtalet.

Dogmer för livet smittar såklart av sig på förutsättningarna för det skrivande livet. Och skrivandet, det kräver något slags space som kan hysa allvar. Jag uppskattar sådana här berättelser om … förr, som Eggehorn drar; hur vanliga arbetare förväntades vilja lära sig ett ord som ”imponderabilia”.  Om inte för annat, lyssna till samtalet för att ge det ordet en chans i livet.

 

Dikt en februarikväll

 

Allt levande

språk

Allt levande har

språk

Allt levande som

har språk, allt av

språk, rent

faktiskt

berövas, bebyggas, upp

i eller runt eller med

eller

i stigande grad sjunkande

tid, eller allteftersom

det står: ”Man förändrar inte

verkligheten. Man förändrar

istället språket som skall

beskriva verkligheten.” och det

stämmer inte, inte

om man

med man menar

det levande

menar verkligheten och

med verkligheten det levande

som späds, undfaller

stigande

spänns ut förändrat, vid kungspingviner

vars öde hotas, spätt eller spett

eller inget ord men förkunnas förkunnad

eller dra förbi

allt levande

som mellanförfarande, ett

utanför-foret

inuti

som former

för berättande växt, icke, inte

siffrorna för försvinnande

arter, allt åter-

stående

av

språk

som vore

Väntextgruppen

21 mars.

Jodå, både Jenny och jag lämnade in text till deadlinen den 15 mars. Det skulle vara fullt möjligt att färdas tryggt tillbakalutade mot nästa textsamtal. Sedan parkera, slå oss nerpå rastplatsen, lägga en halvtimme på var text. Nu blir det inte så, för vi viker av på färden.

Ett par dagar efter deadline skickar Jenny ett sms:
”Texten är nu en annan. Annan miljö, annan gestaltning, annat fokus. Funderar på om vi ska ha planeringssamtal istället för textsamtal. Texters framtid och planering osv … ? Vad säger J om det?”

Jag svarade ett rungande ja till det. Det är hög tid för ett planeringssamtal snarare än ett rutinmässigt, pliktskyldigt textsamtal. Vart är vi på väg? I våra enskildheter. I våra projekt.

Jennys omläggande av vägen fick mig att minnas ett samtal vi hade i ”Textgruppen”, när K och S ännu var med. I december 2015 bestämde vi oss för att alla skulle skriva ett ”författarbrev”. Utifrån dessa brev skulle vi sedan hålla vårt samtal.

Jag letade nu fram min text från den 30 december 2015. Typiskt mig med ett långt brev – av det slaget. Jag lyfter ut ett stort parti i mitten och lägger här ned början och slutet:

 

Kära textgrupp,

 

Nu har jag slagit mig ner på Doffeln. Det är ett ”fik på vägen” i bokstavlig mening, för här köper pendlarna sitt kaffe innan de tar rulltrappan ner till Triangelns station alldeles intill. Även jag, som pendlare till Skurup, sticker i all hast in mitt huvud här om morgnarna.

     Utöver pendlarkaffe erbjuder Doffeln även ett paradoxalt lugn för ”ensamsittande”. Här får man inga ”du borde gå snart”-blickar. Det här är ett ställe att skriva på. I alla fall kortare pass.

     Idag är jag så sakteliga på väg till simhallen. Kockumsbadet. Ja, stadens historia finns i namnen. (Även Doffeln har en genuin historia, men den kommer jag inte ihåg i detta nu. Kockums historia har ni nog ett hum om allihop i gruppen.)

     Ja, jag är på väg. Mellanlandningens text. Varför?

(…)

Så?

     En svit av sviter?

     Låt oss hoppas att jag kan pin-point:a några DETALJER nu. Sammanhangsmässiga detaljer. Alger som göder havet (och den oöverblickbara helheten).

     Utifrån tre frågor:

  1. Finns det en startsvit? I så fall varför?
  2. Vad brinner jag för att skriva?
  3. Hur brinner jag för att bli läst?

På 1 svarar jag Ja, det är en dikt från vårt år ihop på utbildningen. Det är dikten som börjar:

får

och får känna

stilla

och som du

får

och får kännas

härifrån

Där är duet dels läsaren och dels en älskande. Det är poetiken. Det är ingången eftersom 2. Jag brinner egentligen alltid för samma SKÄL. Ett kontaktsökande. Så banal vill jag vara? Ja, jag tror det. 2. Jag brinner för att skriva en kontakt med ett du. Läsaren, den konkreta, och det gudomligt-onåbara.

      I dikterna är duet ”ambulent”: det är ibland en kär, ibland en främling, (numera) ofta mitt barn, min älskade, min far, osv. 

      På 3. svarar jag – att jag ens ställer den frågan. Den säger bara att jag är hemskt långt ifrån att vara textnära i mitt liv med mina egna texter. Den generella frågan är … strunt.

      Gå till texten. Texterna. Ord för ord. Hoppas jag att jag kommer göra innan vårt kommande samtal – med anledning av ATT vi kommer att ha samtal. Om skrivprocesserna våra.

Kram på er!

Mot cykeln och simhallen och 2016.

/Joakim

Nej, den där inledande sviten är borta sedan länge. Omläggningarna äro många med åren.

Bloggens sjätte gäst: Lena de Veen

Om att skriva

Det fanns inte många böcker i vår bokhylla när jag var barn. Trots att vi läste mycket i min familj och berättandet hade stor betydelse. De var kanske ett tiotal och fick plats på en av hyllorna. Det var några böcker av Sigge Stark, några av Bernard Nordh, någon ordbok och en uppslagsbok. Jag minns den hyllan tydligt. Hur den mörka teakhyllan ramade in bokryggarna, varav några var rosa med ett ingraverat hjärta av guld på framsidan som jag brukade dra fingret över.

I bokhyllan fanns också den bok jag var mest intresserad av, en tummad skrivbok med svart omslag som låg halvt gömd bland några papper bakom skjutdörren i skåpet längst ner. Pappas dagbok från tiden som soldat på Java. Det fanns inget uttalat förbud om att jag inte fick röra den, ändå såg jag mig över axeln innan jag smög in i vardagsrummet och mycket försiktigt sköt skåpdörren åt sidan. Jag förstod ingenting av det jag såg när jag bläddrade bland de tätt skrivna sidorna – jag var ännu för liten för att läsa och även om jag kunnat hade jag inte förstått språket. Dagboken var skriven på holländska, i en tid när Holland slogs för att behålla kolonialmakten över Indonesien och pappa inte hade den minsta aning om att han några år senare skulle flytta till Sverige där han skulle komma att leva resten av sitt liv.

Kanske anade jag något om det, om magin i livets oväntade överraskningar, där jag satt med boken i knäet. Kanske kände jag med ett barns intuition att här fanns spännande berättelser. Kanske var det den snirkliga handstilen, orden som var tätt sammanfogade eller lukten av papper och bläck. Kanske var det där som kärleken till skrivandet uppstod, en källa som sprang fram. Jag vet inte, men någonting var det med den där skrivboken som lockade trots att det enda jag visste om den var att den skrivits i ett land långt borta där pappa varit soldat. Men visste jag ens vad soldat var? Jag tvivlar på det.

Jag satt där på golvet och bläddrade bland sidorna, fram och tillbaka, tills pappa plötsligt klev innanför tröskeln och mullrade ett högt och förvånat och lätt irriterat men på samma gång roat: ”Vad gör du?” Med en liten paus mellan varje ord. Och så plockade han boken ur händerna på mig medan jag protesterade och sträckte mig efter den, frågade vad det var för något, försökte få honom att berätta. Eftersom jag snabbt uppfattade att det fanns starka känslor tillhörande den där boken växte bara fascinationen och nyfikenheten av att den togs ifrån mig. Men han mumlade någonting om att jag var för liten och att det var ju ändå skrivet på holländska som jag inte förstod och faktiskt en dagbok och såna fick man hur som helst inte läsa för det var privat men – att jag kanske kunde få läsa den när jag blev större och faktiskt förstod mer.

Jag fortsatte naturligtvis smyga in i vardagsrummet för att bläddra i boken. Ibland kom pappa på mig och proceduren upprepades. Ibland inte. Så småningom fick den svarta dagboken från Java ligga i fred där inne i skåpet. Det blev aldrig så att jag fick läsa den. Inte heller att pappa översatte den för mig. Överhuvudtaget var det sällsynt att pappa pratade om tiden på Java. Han sa sällan något om den, annat än om delfinerna som hoppade bredvid fartyget eller om flygfiskarna som ibland landade på däck under resan dit. Först som vuxen förstod jag att hans motstånd helt enkelt berodde på att han inte ville att vi skulle veta mer än så. Krigsskildringar lämpar sig inte för barn. Han ville skona mig och mina systrar.

Det var först under hans sista levnadsår som det började sippra fram. När tiden fanns och minnena fick ta plats kom de, någon enstaka först. Det kunde vara små detaljer – och stora – som satte igång associationerna, en skogsrand som påminde om djungeln, ett blånande berg som påminde om en vulkan, en krigsscen i en film på tv. Så blev de fler och fler. Och sedan kom de, som en vårflod; berättelserna från Java.

Lena de Veen läste kurserna ”Det skrivande rummet” samt ”Skriv på ditt projekt” för Joakim Andersson på Västerbergs folkhögskola 2015.

Semantiska pinnar (XXII)

Torsdag, 23 juni, 2016.

Förmiddag.

Jag har sovit. Stina har låtit mig sova.

Jag har drömt. Jag drömde om att vara på resa med Silas. 
Vi kom till
en storstad (södra Europa) och letade efter huset vi skulle bo i. Kväll
eller natt. Insektssvärmar högt upp på fasaderna. Andra letade också
på de små gatorna. (Flyktkonnotation.)

Huset var fint, men så snart vi kom upp på ovanvåningen fick jag panik
på väg till sovrummet. Det var en stor glipa vid väggen … Silas skulle
kunna trilla ner.

Vi lägger oss … och genast är Silas borta … jag springer upp för att leta och
hör hur han går in på toan … jag springer med blicken i glipan … lättnad i
varje sekund som han inte ligger där nere … på toan är det mörkt … han
står i ett hörn och kissar. Jag vet först inte om jag ska skratta eller gråta,
då det visar sig att det är en barn-toastol där. Du växer upp, du går snart.

Det här var fjärde natten i rad som jag drömde om dig. Nu slappnar jag av
(från mycket som varit med tidigare).