Månadsarkiv: februari 2018

Dikt en januarikväll

Du har en vän, en enda,
från Afghanistan
som gör vad han kan
för att inte lägga sitt mörka
hos dig

Det är inte svårt, du har ditt
och du bjuder inte in, nog,
det går en vinter

En eftermiddag hör din vän av sig
för att fråga om ditt pendlarkort, ska
till en annan stad för att hjälpa
en annan afghan, översätta
avslag, lindra

Innan han vänder, med kortet
i handen,
redan i tanken borta
tar du upp att läget förvärrats, att
fler dör

Din vän säger att han har vänner,
som säger det
Att de dör för dem – som är här
Och att det är hemskt att tänka
så, det gör honom förargad

Den sista som borde känna
skuld, den första att göra det

Din pappa hade två frågor
när han fick veta
om din vän, att din vän
nu fanns

Den ena monetär, den andra juridisk
Får du betalt? Är han här lagligt?

Semantiska pinnar (XVII)

23595705_348161232319921_268038519417470976_n

Det fanns en text jag ville skriva om den här bilden. Den skulle handla om min naiva tanke på att spara ”reserv-grisen” till en dag då Silas står på en av trösklarna till vuxenlivet, kanske hans 18-årsdag eller studenten. Bilden är från november förra året.

Jag tänkte att det skulle finnas humor och allvar i det där, i att ta fram en ”okänd kusin” till Manne, hans barndoms favoritgris. Idén fann ingen förtröstan varken hos min sambo, min mamma eller min syster. Skulle han tycka att det var roligt? Nej, kanske inte det. Kanske inte. Men vem skulle kunna veta.

I fredagskväll försvann Manne i mörkret medan vi for omkring på en lekplats här i Kirseberg. Vi rörde oss i en vid cirkel en bit ifrån cyklarna och troligen tog några händer den kära grisen från cykelstolen/marken. En hunds mun, ja lika tänkbart. I vida, lätta cirklar: söka den bästa pinnen bakom buskgränsen, upptäcka att en gunga lät som en elefant, springa i livet.

Idag söndag tänker jag att det inte var märkligt – inte ett varsel – att jag sneglade mot cyklarna; Manne kunde ju ha varit önskad i leken. Manne var ju alltid för att vara med. Bitande ironiskt, för försvinnandet, är att jag satte grisen i cykelstolen delvis på grund av att Silas hade trampat på Manne på vägen till lekplatsen.

”Jag har tänkt på Amanda”, viskade Stina mellan cyklarna när vi närmade oss hemmet i mörkret. Ett namnförlag, ett ljudande någorlunda nära Manne. När vi kom upp i lägenheten var Stina och jag mer förkrossade än Silas – som hade gått in i något slags ”undanträngande”.

”Silas, det är någon som har kommit på besök … ”. Fram ur garderoben gled ”reserven”.  Manne! Ja, lättnaden när han benämner reserven vid det enda ersättningsnamn som kan vara rätt, i det första skedet. Inte Manne! som kom fem sekunder senare.

Lördag. Ingen enkel dag för kärleken, anknytningen, familjesystemet. I praktiken rörde inte Silas vid ”Manne 2” frivilligt. Vi placerade den nya grisen i händerna på honom. Den sjönk ner som en bortstött filt mot hans fötter i vagnen.

Lördagens naiva tanke var – givetvis – att hoppas på ett mentalt skred där inget skred kunde finnas. Som på morgonen, när den nya grisen kallades för Lilla Manne av Silas. Eller när hans hand oeftertänksamt vilade mot den när vi åkte buss, vilket jag direkt ville koda som ett insjunket ja.

27894478_454066468342134_7593774098002477056_n(1)

Lördag kväll. Jag tittade in på sovrummet bara för att få se honom. På den första bädden låg ”Manne 2”. Mot väggen, på den andra bädden, låg Silas. Det såg ut som att han höll sig demonstrativt ifrån den nya. Inte tog han i grisen när han somnade heller. Att somna utan Manne, med en fejk vid sin sida; bäst att hålla om sitt hjärta själv.

När Stina kom hem från jobbet vid 22 hade jag varit ledsen. Över Manne, och vad det handlar om; att få syn på vårt barn, vårt liv, erfarandet av barndomens gång. Med ett ord från en dikt i januari: bryrselåkommor.

Det handlar inte bara om att Manne satt med och åt ett år, borstade Silas tänder, hängde i fönstret och rapporterade vad som syntes i fönstret (på bussen, tåget, bilen, … ), dansade, grävde, ramlade, var ”kramspöke”, och så vidare. Det handlar inte bara om att Manne var levandegjord in absurdum av Stina och mig och vidare i släktleden. Det handlar om så mycket mer. Och det skulle ju ha räckt med detta att den kära grisen var just levandegjord in absurdum för att hjärtat skulle värka för Silas.

Söndag förmiddag. Vi ska ut och handla. Jag ställer fram ”Manne 2” på byrån i hallen. Silas tittar tyst på den från vagnen. Jag flyttar över den till vagnen och vi går ut till hissen. Silas vänder sig om och säger Manne stanna hemma? Du menar gamla Manne, frågar ja. Han svarar ja, och jag lutar mig över honom och säger att Manne är borta. Kommer du ihåg? Han vänder sig framåt, säger inget.

Vi rullar ut från huset och han tittar ner på den ljusa, irriterande rena grisen som ligger över hans knän: Glad Manne?! Nya Manne ser glad ut? Ja! En stund håller Silas sedan sina händer i grisen och vi är tysta i kylan och solen. I butiken puttar han undan den och somnar.

Semantiska pinnar (XVI)

Idag blev jag påmind om hur jag har längtat efter att Silas ska ”rätta” mig, om världen, i världen. Vi var på cykeln på väg till lekplatsen efter att jag hade hämtat på förskolan. När vi rullade in i Kirseberg mötte vi hund efter hund på cykel- och gångbanan. En större hund skällde ivrigt på andra hundar (bakom och framför).

– Äller, pappa!
– Hunden skäller, ja. Den är nog lite arg.
– Nääj. Hunden glad, pappa.
– Är den inte arg?
– Nääj.
– Okej.
– Pappa också glad.
– Ja, pappa är glad. Är du glad?
– Jaa.
– Vad bra!
– Manne också glad.
– Då är alla glada.
– Jaa.
– Men är du säker på att hunden var glad?
– Jaa, pappa.

Jag förknippar denna korrigeringslängtan mycket med en känsla som växte till sig när jag läste socialpsykologi i Lund hösten 2002. Det var något kapitel av Tomas Johansson, tror jag, som handlade om att förstå hur barn ska lära vuxna (snarare än tvärtom). Det hade ju varit ett annat liv om man hade haft koll på antingen litteraturreferensen eller på blocket från den hösten. Nu får minnet dra förbi bara. Vagt, men nog i sig.

 

 

Metoderna (Att skriva på fyra saker samtidigt)

Öronmärkning:
För dig
som
tror dig behöva
ett tiotal år
på dig
för att komma till ro
med en metod

 

Våren 2013.
Jag dröjer kvar i Lund. Tar svängen förbi stadsbiblioteket, slår mig ned med några tidskrifter. I någon av dem står en intervju med Kristian Lundberg att finna. Se där, så typiskt; det är vår, vart ska man ta vägen, varför inte skjuta på det egna skrivandet och läsa om andras istället.

Men det blev en viktig eftermiddagsläsning.
I den där intervjun berättar Lundberg att han alltid skriver på fyra saker samtidigt för att aldrig kunna säga (lura sig ) att han inte har någonting att skriva på. En metod för att säkerställa att det rullar. Om jag minns rätt sa han ungefär att han bara klickar upp ett annat fönster – och testar en annan text – om han har fastnat.

Jag har funnit förtröstan i att försöka med något liknande under de senaste åren. Istället för att resignera – re-orientera. Några ord sätter sig alltid i rörelse, någonstans, i något som hjärtat visar sig vilja.

Sedan, om det är två, tre, fyra eller fem texter som ska räknas som att de alltid finns, samtidigt, för just mig, det håller jag för osagt.

 

En bok en tanke (Oavslutade dikter)

ungdomens ände, dess utdragna ändande, världen av noll
kommer
, där

var vår och vi gick fram
och tillbaka i det ljusa rummet och läste, om och
om igen, och äntligen var det att inte förstå
det som fick hjärtat att slå, hårt,
det

att inte förstå,

bara gå med käft och hjärta, tassa
fram och tillbaka i ett soldammande rum i Värnamo,
kanske pimplades folköl

till Sonnevis negationsvälde:

Vilar i tidens
progression av noll
i rymden av noll
Rösterna har sedan länge utplånats
(…)
Allt är av noll
Som fullständig ljuvhet

Semantiska pinnar (XIV)

Februari. Söndag. Första dagen tillsammans den veckan. Vi har varit förbi vårt lokala Coop och handlat både lasagneplattor och semlor. Här står en lång middag för dörren, vill vi tro.

En timme innan middagen serveras har jag ändå vikit ner mig och det har serverats semla i förväg i soffan:  Lite fika, lite mys.

När lasagnen nalkas försöker vi pedagogiskt kalla den för ”pastatårta”. Som om det räckte till. Allt Silas ser är väl spår av något grönt över pastan. Vi äter mer eller mindre upp innan han har börjat äta.

Plötsligt står han bakom Stina i kökssoffan med ett lurigt leende. Och så brister han ut i en ny sång med orden ”Pastatårta, fy fan”. Melodin till detta nya verk hämtas från något av de spår som går kväll efter kväll här hemma just nu: Madicken, Alfons eller … vad det var, för jag minns inte vilken. Jag minns bara genidraget att besjunga något i världen och ta kontroll med humorn som smörjmedel.