Månadsarkiv: januari 2018

Väntextgruppen (II)

 

IMG_20170526_143620

Senast Jenny och jag hade ett textsamtal live var i ett prunkande maj förra året. Det över- allt-svämmande ljuset som då var nytt, manade till kvällspromenader, och som vi nu har några månader kvar till. Det svider lite att tänka på. Vi kan ropa bäst vi vill, first we will have to take February.

Nu står ett nytt samtal för dörren nästa vecka. Åter igen i Stockholm. Inte ända ute vid Ropsten (där Jenny bor), utan någonstans centralt, på min väg till några utbildningsdagar på Tollare Folkhögskola. Ja, det blir ett textsamtal på vägen.

Jenny flaggade för att hon skulle lämna in en längre novell – ”Nu får du att bita i,J!” – och jag kontrade med att ”Jag lämnar in ett jäkligt konstigt projekt nu, J” på vilket Jenny en dag senare återkom med ett ”Jag synar med en LÅNG, OFÄRDIG och KONSTIG novell!”.

Vi enades den 15 januari under förhoppningens flagg: det här ska bli ett fnissigt samtal.

Semantiska pinnar (XII)

Onsdagen den 24 januari är ännu inte länge sedan.

Ni hade varit ”Gurra och hans pappa” efter förskolan. Någon av er hade skymtat några lastpallar på håll och ni traskade direkt över Celsiusgatan till byggarbetsplatsen. Stina tog fram mackor och frukt. Upphöjda försjönk ni i platsen. Om hon hade lämnat dig där i en varselväst hade du nog klarat dig bra i några timmar, tänkte hon.

Stanna hemma, hade du sagt när det var tid att hoppa ner. Alltså stanna på bygget, stanna där du var hemma. Där du är, där är hemma. Det finns något rörande i detta. Och en strut med privilegierar. Staden som du lär känna som din. Som famnen av hemma.

I boken Gurra och grävskopan står det en man med händerna bakom ryggen på den första bilden. Det finns ingen text om honom, så det har jag lagt till i vår läsning. Något i stil med: Bredvid Gurra står det en gubbe med händerna bakom ryggen. Han tycker också om att titta när de gräver. Händerna bakom ryggen, vilket Silas ibland härmar i sängen när vi passerar honom i läsningen.

Att försöka skriva om ett barns blivande, att försöka dröja med blicken vid det mimetiska verket, att själv vilja förlänga det hela en stund till. Och för all del, att själv vilja förändra ett barns blivande, lägga sig i det mimetiska verket, rubba stunderna.

Den där äldre mannen som är nyfiken på grävmaskinen behövdes efter oräkneliga läsningar eftersom Gurras pappa är en tristergök som bara säger ”Aah, vad kul” på ett blaséartat (eller utmattat) sätt. Gurras pappa vill bara gå hem, han vill inte vinka till föraren Rosie. För att få stanna och kolla på bygget ordnar Gurra till det för pappan: tidning att läsa, kaka, handduk att sitta på. Sedan en tid tillbaka knackar Silas på boken och säger ”Vinka, pappa!”.

26872814_543202696063566_9192396359053869056_n

Semantiska pinnar (XI)

Vinjetten, ordens härkomst.

En septemberdag stod Silas inte att finna på förskolans gård. Det var då en gård som mer såg ut som en byggarbetsplats. Kraftigt beskuren av tillfälliga staket. Under uppbyggnad. Synen, i sig, väckte inga behagliga associationer. Synen, när jag eftersökte mitt barn i det stränga, slutna, förstärkte den där isande känslan i magen som man får när man inte får syn på sitt barn. Det är som tomt och fyllt i blicken samtidigt, allt är allt annat än ditt barn. En erfarenhet man inte kommer runt och känner att man ska stå inuti, igen.

Jag gick in till hans avdelning igen, men de sa att han visst skulle vara ute. Till slut såg jag någon form av ”uthus” nere i ett hörn, bakom några stängselgrupper, och bestämde mig för att kolla där. När jag gick runt knuten hördes ljudet av pinnar som slogs slappt mot varandra.

Silas och T hade det nog så bra, men visste inte riktigt vad de skulle göra nu när lekens magi var bruten. För en gångs skull fick jag locka på mitt barn. Han kom snart, men kvar stod T som inte ville följa med tillbaka. Honom fick istället Silas locka på.

På cykeln hem tänkte jag på orden ”semantiska pinnar” och försökte minnas några rader ur en dikt av Birgitta Lillpers:

när de hittat pinnar
kan vad som helst hända,
så långa saker kan de inte hantera,
de studerar sitt eget centrum och vet sällan
när deras handlingar och tillhyggen
ger dem utökad räckvidd så att saker
slås ner vid horisonten
när en av dem vänder sig och gäspar

Livet med Lundberg (III)

Januaris första dagar.

Ymnigt regn, tjockt över bussens fönster. Vi kliver av vid Stadsbiblioteket. Upp med var sitt paraply. Du har på bussen berättat om när du dagen innan stannade till tjugo minuter på Värnhemstorget i hopp om att få se duvorna lyfta i formation, en gång till. Men så går det inte till. Du gick vidare mot havet. Hög, klar luft. Jag ber dig säga samma sak om duvor på tyska. Under var sitt paraply berättar jag för dig att Malmös mest emblematiska författare satt långt bak i bussen med munnen nere i jackan. Armarna i kors. Inför regnet. Tankarna. Hur han troligen skulle ha uppskattat att höra dig berätta om hur Värnhemstorget blev Malmö för dig igår. Hur Värnhemstorget är Malmö för honom. Hur han kanske kom därifrån, bara för att, denna dag.

En bok en tanke (En liten historia)

påståendet är att kärlek inte tar slut, det går som en söm genom verket, genom det som kallas för en bredvidkärlek, genom den kärlek som aldrig reduceras genom att de bedragnas perspektiv får solka, kasta skugga; ej heller ett slut på historien kan komma in och bryta sömmens tid, hur liten historien än var – så förblir den – ett dröjsmål; för ditt hjärta till –

påståendet lunkar som någon runt en göl i september, hängig, kanske med en klängig sol, men som någon, inte något; må så vara att kärleken är en fantasiskapelse, den blir på grundvalen av allt som kändes

Semantiska pinnar (X)

Vi har utbytt en särskild blick som jag har uppskattat så mycket, men kanske tynar den nu; de sociala behoven håller på att växlas ut.

Så här var det ofta när vi åt mat med andra: Silas tittade upp, men kanske inte helt, pannan hängde fortfarande lite framåt, och så sa han det lågt och stilla: Äsch.
Det pågick i månader.

Sista dagarna i september var han med till jobbet i Skurup då han inte var kry nog för en hel dag i förskolan. Vi var på väg tillbaka från lunchen och gick i den stora stentrappan i ”Höga huset”. Silas ville inte äta något särskilt i den välfyllda, sorliga matsalen, men nu hade han sagt ja till banan iallafall.
Han gick uppför stentrappan, mumsande, nynnande, men så föll den ur handen. Han vände sig om och såg den på trappsteget bakom sig. Tittade på mig storögt och sa det: Äsch.

Att tappa och äscha bort det.

Det här kommer jag sakna så mycket. Och egocentrin, som finns inne i denna saknad. Utifrån vem han är har det hänt att jag har tänkt att detta (lilla flarn i tiden) är något av det bästa som jag har gett honom: ett avdramatiserande litet läte.

Väntextgruppen (I)

När någon tidigare kursdeltagare hör av sig till mig – alltid lika trevligt! – är det en fråga som återkommer i mejlen. Den rör Textgruppen. Hur går det med Textgruppen? kan det heta.

Efter Skrivpedagoglinjen skapade Jenny och jag en textgrupp tillsammans med S från klassen. Vi mötte hösten 2014 med rak rygg: låt oss skicka en text i mitten av månaden, för att sedan ha textsamtal vid efterföljande månadsskifte. Låt oss göra detta varje månad. Låt oss helt enkelt kalla det för ”Textgruppen” och skriva in dess dagar i våra kalendrar.

Vi hittade en gratis ”konferenstjänst” för flersamtal via ett enkelt googlande. När vi sista söndagen varje månad ringde det omständliga numret möttes vi av en automatisk röst: För att skapa en konferens: tryck in er 6-siffriga kod. När det var min tur att föreslå kod brukade jag säga 130811 som stod för datumet då vår gemensamma utbildning började.

Fast det började inte där.
Jenny och S hade haft en egen grupp på tu man hand redan under vårt utbildningsår. De var en förtrupp, utbytte texter bortom kursens obligatoriska uppgifter.

Fast det började kanske inte där heller. Kanske började det med att Jenny och jag fann varandra och samtalade om nyttan av att läsa varandras texter. Vem vet.

Hur som helst. Jenny och S hade en duo med ett textutbyte som blev en trio med mig. Efter ett år behövde vi en förändring. In kom K, som också hade gått i vår klass. Nu rullade hösten 2015 ut sin textmatta. Den 15 varje månad – det att lämna text till gruppen. Sista söndagen i månaden, dags för konferens: tryck in er 6-siffriga kod.

Att vara fyra innebar delikata problem: nu hann vi inte prata så länge om varje text. Det var angenämt att få mer, varierad respons, men ohjälpligt störande med långa konferenser på söndagskvällarna. Vi försökte begränsa oss. Vi gick över till en ”snabbrespons”-metod. Ut genom dörren försvann känslan av mer djupnande läsningar. Hmm, svårt läge.

När formen för samtalet var sprängd och vi satt med stumparna, vilka vi både tyckte om och var trötta på (tror jag), föreslog S en kväll att vi skulle ta in även Å, och se, även hon gick i vår forna klass. Nu var vi fem och det hade hunnit bli 2016. Oklarheten över vilken typ av respons vi skulle ge – den ökade. Problemet att hinna med konferensen likaså. Då hörde Jenny av sig och sa att hon i vilket fall behövde få ha skrivandet mer för sig själv. Hon tog en paus.

Så var vi fyra igen. Och så rullade det på i två-tre månader. Sedan tog sommaren 2016 över och vi kom aldrig tillbaka till konferenstjänsten.

Numera finns inte ”Textgruppen”, men väl ”Väntextgruppen”. Det är bara Jenny och jag som utbyter text i nuläget. Varje månad. Utan undantag. Ibland skickar vi längre texter, ibland något hafsigt, ibland återbrukar vi något från de första årens utbyten.

Formen på responsen/samtalet byter vi allteftersom infallen kommer. Just nu har vi kommit till några månader där vi kör ”omvänd ordning”; vi ger snarare respons på vår egen text än den andras. Uppå nervända världen, egentligen, eftersom respons nästan alltid handlar om att få en läsning av någon annan. Men näh, inte nu. Inte för oss. Nu ska vi ge oss fan på att lära oss att läsa vår egen text väl inför samtalen.

Här finns en av de mest komiska bitarna från åren med Textgruppen/Väntextgruppen: jag har varit bra på att skriva ut de andras texter, men urusel på att skriva ut (och läsa) min egen inför samtalet. Hallå, liksom.

Idag är det den 16 och igår levererade vi båda en längre text. Vi har sagt att vi ska ha ett fritt samtal nästa gång. Vad vi vet är mest bara att det kommer bli fnissigt – för vi vet inte riktigt vad texterna vi har lämnat in ska bli – samt att vi får skrivskjuts så att det räcker en månad till.

Det finns någonting särskilt i orden ”fritt samtal”, som jag tror är svårt att … få fram. Allt förarbete som har lett fram till ett fritt samtal, det syns inte. Det har vi i oss och med oss.