Månadsarkiv: oktober 2017

The fallen Knausgård

För några veckor sedan vaknade jag runt 03.00 flera nätter i rad. En av dessa nätter gick jag upp och tänkte skriva, som en annan Knausgård. Men det dröjde inte många minuter innan jag satte på en brittisk tv-serie istället. Där fanns ju ingen skärpt tanke att tala om. Och vad gör väl det, inte ska jag börja med skrivpass mitt i natten.

Den här gången kom rubriken före texten. När jag gick och la mig igen runt 04.00, alltså efter ett avsnitt med ”Scott & Bailey”, då kom känslan av att ha fallit i något av de första skrivstegen. Så långt ifrån den disciplin man har läst om hos Knausgård. En författare som använder tiden när familjen sover.

Den här gången fanns nästan ingen text, utöver en slags motfråga; men när så, när är – min skrivtid? Frågan om när följer mig i hösten och … får sina svar. Morgonpendlingen med tåg, som är ett utkast värt. Hemfärdens fråga om att skriva om. Vill du se? Nej, det vill jag inte. Det känns som en för tungt packad ryggsäck till förfrågan. Skrivandet är mig inte så kärt. Eller skrivandet är mig kärt på andra vis.

Som när jag glömde min dagbok på kontoret inför en långhelg. Det blev en kännbar affär. Jäklar vad jag kan längta efter möjligheten att få läsa om och skriva vidare, när en viss text inte finns till hands.

Annat fanns. Och det är så mitt skrivande ska finnas: en uppsättning, en solfjäder; några förgreningar att räkna med. Mitt barns dagbok. En gemensam diktbok med en vän. Mitt huvudprojekt. Att ta turen när det åter blivit min tur att skriva brev i ett dialogiskt projekt med en annan vän. Eller att skriva om en diktsvit som jag nyligen fick respons på av Jenny. Und so weiter.

Det finns en kliande fråga om när, som jag har svårt att ta i. Men fallet, det är flerfaldigt.

 

Synopsis i semesterstil

20067028_341045432993274_4218578682710589440_n(1)

Det var den 15 juli, lördagen efter
årets sommarkurs. Det var
svårt att ta sig upp,
urlakad,

lycklig
och lyckad, beslutsam om
att inte göra annat
än att läsa ut Vänd dig
inte om 
av Tove Alsterdal.

Sänglägets förmiddag. Där,
plötsligt denna
lilla skiss
på handryggen.

Där, en bild för vad jag önskade
(av) mig själv
med en nyköpt kolonistuga:
ett analogt varv
med det diktmanus jag skriver på;

från dator till skrivmaskin. Till fots.
I boden. I skymningen
eller gryningen, ark för ark, ord
för ord
i en annan ton

Nej, nu blev det inte så, inte sommaren
2017. Nu blev det av vad som låg
närmare.

En skrivmaskin kom till slut på plats
och skrivplatsen känns
i kroppen
när jag skriver det här, men,
fruktträdens långsamhet
och transkriptionens långsamhet
har ännu kvar: att.

Semantiska pinnar (IV)

Mera pappa!

Det finns något så hjärtligt i det här utropet. Om jag till exempel reser mig
upp ur soffan och Silas önskar att jag ska stanna: Mera pappa! Ja, han vill att
jag ska stanna kvar. Stanna. Närvara. Vara kvar, där, nära. Dröja.

Men det finns också blickar från presumtiva framtider, i vilka det inte längre
finns så mycket kvar av ett sjungande Mera pappa!

Jag kan som minnas smaken i munnen när min pappa talade om mig i tredje
person. När jag stod bredvid. En smak av att tappas på rösten. Eller, kanske, en
missriktad välvilja. Eller egenintresset: ”Joakim är duktig i skolan.”

Ordet duktig har jag särskilt svårt för. Jag använder det givetvis själv, det trillar
säkert ur min mun oftare än jag förstår. Så var det inte första … sex månaderna?
Min sambo och jag hade läst barnpsykologen Malin Bergströms tankar om ordet
och fått stöd i vår ovilja till det. Det var väl klart, kände vi, att man vill variera vad
man säger; att det inte finns någon rimlighet i att en människa som vi formar vill
vara en sak hela tiden. Dessutom en sak som går ut på att det blir rätt (att det
presteras).

Jag har den här veckan tänkt mycket på hur jag slutade säga pappa och ville börja
tilltala honom vid förnamn. Vilket inte uppskattades. Mera pappa. Skulle det vara.
Jag tänker på hur det handlade om närvaro och frånvaro. Att pappavarelsen töms
på blod av sig själv – genom frånvaro.

Och det hela är inte så anmärkningsvärt. Någons pappa Hans – var Hans mest hela
tiden. Från början. Det var en generation av pappor som önskade närvara, utan att
för den skull fråga om hur det gick med den saken.

Livet med Lundberg (II)

Med hösten brukar Kristian Lundberg komma åter i mitt liv.
Han är något av en ”årstidsdiktare” för mig – och hösten är min favorittid.

Träden avlövas längs gatorna och sidorna; ännu ett Malmö
läggs till alla våra Malmö. Och hur bekant
mörkret sänker sig över Värnhemstorget, kanalvattnet
och Kungsparken. Allt som fattas oss.

Men det handlar inte om hösten, nej, Kristian Lundberg kommer åter
när Kristian Lundberg kommer åter. Jag tar vad som helst
som intäkt på att det är dags.
Som när det vankas Nobelpris i litteratur, och raggen reser sig –
för jag måste plötsligt läsa sådant som är personligt för mig. Det blir liksom
brått med det. Eller om senvintern inför den frusna säden (som om jag
stod vid en åker särskilt ofta). Eller om sommaren
med det smått idiomatiska uttrycket ”juni, juli, augusti” i luften,
vilket kan få mig att känna det som att jag behöver
få läsa hans uppräkning
av de månaderna.
Äsch.
Han återkommer. Det är saken här. Och nu är han närvarande igen
och det kommer kanske en serie blogg-texter
ur denna återkomst.

*

Först ut är ett minne, om vilket jag skrev en dikt för cirka fem år sedan:

november 2009, kanske
oktober, jag vet inte när, inte mer precist
bara kroppsminnet av att ta emot
skvalpet
kilon, styre
gummiband tider i trappor tider
och det som bryter
av gör sitt
bestämt hans
hej över avstånds vita
fält där schäferns höga snösteg

Jag letade fram den ur gömmorna. Det hade talats om vikten av att heja
i min närhet (ex vis på jobbet) och så kom det där minnet.

Jag jobbade på Citymail och den första snön hade lagt sig. Cykeln var
överlastad. Dagen lång. Västra Hamnen öde. Plötsligt steg en röst emot
mig som från ingenstans. Jag hittade först inte adressaten. Men strax,
långt ut på det vida fältet syntes en gestalt som vinkade. Kristian Lundberg.

Det är märkligt för en läsare; att få sin diktares hej över nejden.

Oombett. Svarande något inom en.

 

”Även en sjukdag … ”

Den här texten skrev jag utan att trycka på ”Publicera”. Den var tänkt som bloggens allra första inlägg, men eftersom jag aldrig blev nöjd fick Jenny – till slut – tuffa igång och agera draglok istället. Här kommer texten tre år senare.

*  

Det första Jenny och jag säger till varandra om det här bloggskrivandet: utgå ifrån din dag, skriv ur det som händer och vad du tänker om det, för vad skulle det här skrivandet vara värt annars?

Jag ligger nerbäddad, jag längtar ut, jag önskar mig en enda klar tanke. Det händer: vi slår upp porten till den här bloggen, det är den 26 augusti, 2014. I Malmö spelar solljuset över blad och fasader. Tung värme skär rakt igenom den tidiga hösten. Ett smekfullt kraftspel, den vackraste av årstider. Vi går i den tid som snart tar ett hastigt kliv in i hösten. Men ännu går det bra att dra av sig sin långärmade tröja i parken (får jag hoppas). Kroppen får vara med, framme, i spel, på vädring. Men här ligger jag bakom glas. Utgå ifrån dag…

Sol, årstid, åtråord. Jag ser solen spela över bladen på innergården, kan inte känna dofterna, ljuden, stadens puls. Med ojämna mellanrum tar jag en Ipren. Helst i krossat format, då jag, genant nog, är dålig på att svälja tabletter. Det är ett ljud i min dag: kniven som krossar tablettkroppen. Skrivövning: tag en tablett och skriv under den tid du uppfattar tabletter som verkande. Nej, men ta någon slags humor till hjälp.

Händer, tänker: större delen av dagen har jag min dator i knät. I flödet på Facebook återkommer trådar där människor försvarar polisens övervåld i Limhamn. Det här är en blogg som vill beröra frågor om skrivandets villkor och ändå törs jag knappt ställa den givna frågan: vilka roller kan det skönlitterära skrivandet och läsandet spela i dagens politiska läge?

Frågan är för klumpig.

För långt ifrån en människa bostad. Nej, min bostad. Från min bostad.

Tänker, och tror, att Jenny och jag kommer att skriva texter utifrån frågor. Både frågor som vi ställer oss i skrivandet, frågor till varandra (för att sätta igång skrivandet), och frågor om skrivande som många har ställt före oss. Till den sista kategorin av frågor, de allmänna, rungande existentiella, de blödande, de kallande, hör frågan om hur skönlitteratur kan vara en politisk kraft. Om. Eller hur.

 

Pensionering av maskot

Under en herrans massa år hade jag en maskot. Den stod och tittade på mig från ett hörn på skrivbordet, den reste med till alla klassrum jag undervisade i; den var som en maskot ska vara, en följeslagare.

Vid ett tillfälle tog jag en bild som jag har funderat på från och till sedan dess.

11049258_701233649988088_439203985_n

Jag kom tillbaka från en rast på eftermiddagen, när jag fann pingvinen omhuldad. Några deltagare på kursen ”Det skrivande rummet” (Västerbergs Folkhögskola, våren 15) hade gjort en slags metakommentar: de ville inte ha rast, men jag hade tvingade dem. Argumentet, från min sida, var att hjärnan måste ha syre. Mycket typiskt mig att påstå, tyckte nog de vid det laget.

Ett skäl till att jag har tänkt på deras ömma handling/kommentar och det här fotot – rör att jag någon timme senare ”tappade det”. Ironiskt nog, apropå det där syret. Det är den enda gång jag har tappat kontrollen över mitt eget agerande i undervisningssammanhang.

Det var en distanskurs och jag blev frustrerad över ett ifrågasättande av den längre skrivövning vi hade gjort under hela dagen. Många hade rest tämligen långt för två dagars undervisning på plats – och att någon skulle snacka bort tid från andras dyrbara minuter av skrivande – nej – jag fixade inte det, inte just då. Jag tog mina väskor och bara drog, alldeles för hastigt.

Pingvinen tjänade ju annars – ofta – som en ”stämningslättare”. Med en ny grupp tyckte jag om att fråga vad deltagarna tänkte om den; varför var den med? Hade den ett namn? Den ena gissning snirkligare än den andra – alltid lika roligt att få lyssna till. Likaså att få min okunskap om min egen maskot kastad i ansiktet: ”Fast den där är ingen vinterpingvin. Den lever i sand. Kan det var en Humboldt?”

Men så, i somras, efter alla dessa äventyr, var det som att all meningsfullhet hade runnit av vår relation. På årets sommarkurs på Skurups Folkhögskola var den plötsligt överflödig. Hörde snarare till ett barns djurpark hemma i lägenheten.