Månadsarkiv: september 2017

Semantiska pinnar (II)

Hejdå lilla mamma!

En julimorgon gör vi oss klara för att ta tåget till min mammas stuga, eller, till hans farmor, för att komma så semantiskt nära verkligheten som möjligt.

Silas förstår både att vi ska ta tåget, att vi blir borta över natten (det märks på hur han packar sina grejer i väskan), samt att hans mamma inte ska med.

Den sista delen, att Stina, hans mamma, ska vara kvar i Malmö märks på sättet som han tar avsked från henne. När han har packat det han tycker ska med vill han upp i vagnen. Väl i vagnen hör jag honom ropa Hejdå lilla mamma, om och om igen.

När jag kikar ut från köket ser jag honom vinka till de två små teckningar som Stina har satt upp på väggen. Det är hon som har målat, vilket Silas vet. På vägen bort från henne blir teckningarna ”mamma”. Jag tycker att det är fascinerande att tänka på hur målandet skrivs ihop med Stina, likaväl som att våra konstartefakter skrivs ihop med betydelsen av avsked. Hur mycket tecken det finns i rummen.

Jag skriver en del till mitt barn. Jag skriver somligt genom mitt barn. Ibland känns det som att jag skriver med mitt barn (om han får teckna med en penna på samma papper). Både Stina och jag vill gärna göra honom medskapande i låtar (om det egna lilla livet) som vi skapar.

Det där morgonminnet gäckar mig. Hur han vinkar och lyssnar till sig själv när han ropar: Hejdå lilla mamma. Detta att tänka på hur skapandet – kanske, troligen – kommer att förknippas med hans tidiga år; lagras i minnet, bli till ved, för senare tider …

Bloggens fjärde gäst: Sven-Anders Svensson

Efter årets sommarkurs i Skurup fick jag ett mejl från Sven-Anders Svensson. Han gick kursen för att få handledning på ett deckarmanus – därför överraskade innehållet mig en glad smula:

Hej Joakim och än en gång tack för en fantastiskt bra kurs. För mig var den en hit. Jag fick tillbaka tron på min story och lusten att skriva. Har funderat lite mer på det där jag sa om att poesi är som balett, fast med ord. Det stämmer inte alls har jag kommit fram till. Poesi kan självklart vara så mycket mer. Det kan vara som, en virvlande polska på logen, en magdans vid Nilen, en head-bang på hårdrockklubben, en samba i Rio, en breakdance i Harlem, eller ett vackert fotbollsmål om man nu vill blanda in fotboll också. Ja du fattar säkert vad jag menar ändå. Hur som helst råkade jag läsa en grej jag skrev för fem år sedan, som jag faktiskt fortfarande tycker om. En dikt i typ Shakespeares sonettform, som handlar om just poesi. Jag är säker på att jag kommer uppleva precis det som huvudpersonen i dikten beskriver om jag börjar läsa dikter på allvar. Om du vill får du använda sonetten i din blogg. Man kanske kan kalla den ”Hyllningssång till poesin, särskilt sonetter” eller något ditåt. Ha det gott!

Jag levde förr i okunskap och dimma
Sinnet det var stängt av fördomar och strunt
Det var suspekt med folk som ville rimma
Att läsa vers var fånigt och inte sunt
Vi skulle ändå läsa, så var det sagt
Jag läste dikter av många skilda slag
Och jag fann skönhet i ord, i diktens prakt
Det fanns tröst i poesins arkipelag
Nu läste jag allt som korsade mitt spår
Och det var många som såg mig som besatt
Jag tänkte tyst, det är konsten som består
Och ville läsa mer från diktens skatt
För jag hade funnit poesins magi
Och jag lovar den ger kraft och energi