Ikväll lämnar vi Bastuskär, med en viss motvillighet. Vi är inte helt redo att återvända.
Den här tillvaron i lugnet som börjat anta en rytm. Köket är vårt centrum och vi rör oss kring frukost, skrivande, lunch, utflykt, skrivande, mat, samtal, lite virkning (det är mest jag som står för virkningen).
Jag har längtat hit. Jag kommer sakna det. Att låta skrivandet vara dagarnas nav. Att gå barfota ner till vattnet. Att vara tysta tillsammans och sen bolla idéer tillsammans. Äta blåbärspaj tillsammans.

Tillsammans.

Att ha sin kreativa process tillsammans.

Förutom att spåna loss på romanen har jag skrivit en novell som jag är glad för. Den känns ny för mig på många sätt, både när det gäller språk och genre. Det har varit lite som en lek, att få testa nåt nytt och att lyxen att få säga att en text på sex sidor är färdig. På så många sätt långt ifrån min vanliga romanvärld.

Imorgon far jag söderut, mot Stockholm och vännernas soffor. Det känns just nu som ett våldsamt miljöombyte, att byta mossan, havet och skogen mot storstaden. Men det ingår. Det är den sortens resa jag är ute på.

Tack Bastuskär. Tack Mina. Tack Micke.

Jenny