Månadsarkiv: juni 2015

Att blicka ut genom fönster från en annan tid, och sedan ta sig i kragen och öppna sitt dokument

Jag sitter i mitt gamla klassrum från högstadiet. Två bänkrader framför min gamla plats, där jag var bänkkompis med en kille som jag flörtade hämningslöst med, på mitt nybörjarsätt.

Egentligen är det inte ett klassrum längre utan Rävlandas bibliotek facklitteraturavdelning, med arbetsplatser vid fönstren. Bara träpanelerna, fönsterhakarna och elementen påminner om klassrummet.

Jag har cyklat hit för att byta skrivarmiljö. Mitt skrivardokument är öppet men tröskeln känns hög, det var ett tag sedan jag befann mig i mitt eget skrivande. Jag längtar in till det men känner mig ändå nervös, som att jag inte vet om jag kan längre. En bekant känsla.
Det här blogginlägget är ett verktyg för att smyga ingång skrivandet. Just nu skriver jag ju inte, jag bara tänker med ord. Det bara råkar bli en text och jag skriver den, läser den, ändrar något litet, skriver om någon rad. Processen är misstänkt lik ett skrivande. Helt plötsligt kommer jag känna mig redo att klicka ner bloggen och ta upp mitt worddokument.

Min blick söker sig ut genom fönstret, kanske söker den efter orden.
Allt skrivande handlar ju om att välja ord. Eller, att lyssna efter orden, se vilka det är som träder fram. Att låta blicken vandra iväg, bort från skärm och papper tror jag är ett sätt att lyssna. Koppla bort hjärnan och ta in kroppen.
Utanför fönstret: Kyrkan, vägen, lönnarnas grönska.
Det är något med den här vinkeln, något med fönsterhakarna, med spröjsen, elementen, som tar mig tillbaka till klassrummet. Även om rummet är bibliotek nu är utsikten densamma. Exakt densamma.

bibblan rävlanda blogg

Det är ett kroppsminne. Att sitta just här, se ut genom dessa fönster, mot kyrkan i just den här vinkeln.

Längtan kommer tillbaka av gammal vana. Som att det verkligen finns något därutanför som går att längta till. Något som skapar förväntan. Jag vet inte om det kan vara sommarlov. Grönskan, solen. Kroppen tror att det är slutet av maj.
Jag undrar om min femtonåring kunde tänka så långt fram i tiden som till 2015. Tjugonio år. Om hon gjorde det vet jag att hon hade helt orimliga föreställningar om vad hon skulle ha hunnit göra på de åren.

På min senaste kurs avslutade vi med att alla fick skriva några ord om sitt eget skrivande och sedan läsa upp något. De fick ett gäng startmeningar av mig:

Skrivandet är…..
Jag skriver för att…..
När skrivandet känns svårt brukar jag….

Efteråt fick de läsa upp en bit. Det var många vackra, vindlande formuleringar om text och kropp, frihet, fantasi och skrivandet som ett sätt att tänka. Men under rundan lästes också den här raden upp:

När skrivandet känns svårt brukar jag ge upp.

Även om hon var ensam om att formulerat orden var igenkänningen stor i rummet.
När det blir svårt ger man upp, släpper texten, gör nåt annat.
Slutar.
Vi funderade tillsammans på hur man skulle göra för att komma vidare, tycka det är roligt igen. Någon tipsade om miljöombyte.

Det är det jag har gjort idag. Jag har gett mig själv ett miljöombyte för att komma igång igen. För att kunna fokusera och rikta tanken.

bibblan2
Nu ska jag klicka upp mitt worddokument och släppa klassrumskänslan. Egentligen trivs jag mycket bättre med nuet, då det här rummet är bibliotek. Att det är en plats där det är möjligt att hitta ett utrensat exemplar av Muminpappans memoarer för en krona och få  med sig Folkessons Kalmars jägarinnor hem.

Nu publicerar jag det här, precis så nyskrivet som det är.

Nu.

Nu.

Om att lyssna till gruppen, rummet, dagen

Tisdagskväll. Knotten biter oss när vi löslongerar hästen på ridbanan. Kvällssolen. Dimman på ängen. Pionerna som snart slår ut.

sommar15

Det är den kvällen ikväll. Det här blogginlägget är från en annan dag, och fått ligga till sig en tid på datorn.

Vi förflyttar oss nu till söndagen, 14 juni, då jag hade en heldagskurs med en deltagare. Efter den dagen var jag tvungen att gå hem och skriva om det och det blev två blogginlägg, det förra och det här.
Det var en glad dag som väckte många funderingar. Inte minst om min roll som pedagog.
Vad behövde den situationen av mig, ur en pedagogisk vinkel? På vilket sätt skiljer sig en träff med en deltagare åt från en träff med två, med fem, med tio?

För mig handlar undervisning mer och mer om att dra fram rätt sida av sin pedagog, eller av hela sin person, i rätt sammanhang. Man kan inte vara på ett sätt som pedagog, utan måste våga flytta sig mellan olika roller.

Vi befinner oss alltså vid fikabordet i Positivparken i Frölunda, Göteborg. Gräsmattan fuktig efter nattens regn. Den 14 juni, en lite blåsig sommardag då man har på sig en tjock tröja och hoppas solen ska komma fram lite senare.

Dagen innan var det två på kursen, idag är det bara en. När vi väntat en stund på vår förlorade vän bestämmer jag att vi kör igång ändå. Både min deltagare och jag är lite fnissiga över situationen, att jag ska styra över henne som att hon är en hel grupp.

Och visst är det något oerhört underligt i det. Att leka att en person är en grupp.
Ni förstår ju att det inte gick att vara samma pedagog med en deltagare som med två, eller åtta.
Olika grupper kräver olika pedagogroller. Vi måste lägga örat mot gruppen, mot dagen, mot rummet och lyssna. Vad kräver just den här situationen av mig idag?
Det är bara då ett ärligt samtal och en trygg skrivmiljö kan bli till.

I Positivparken, söndagen den 14 juni skriver både jag övningarna tillsammans med min deltagare. Vi blir vi skrivarvänner för dagen.
Första övningen är att skriva en kort stund (fyra minuter) om ett ord. Efter fyra minuter kommer det ett nytt ord och det blir en ny text kring det ordet.

Skeppskatt                                         Viskningar                                         Cappuccino.

Orden kommer, minuterna går. Vi läser upp. Bubblan som sluts om varje skrivarsällskap växer omkring oss och därinne finns det tid att lyssna, det finns fokus, det finns trygghet och koncentration. Vi funderar tillsammans på texterna, känner in dem, skrattar, provar en annan textingång.
Skriver.

För mig har det tidigare aldrig varit ett alternativ att jag skulle läsa upp tillsammans med mina kursdeltagare. Den här gången kändes det som en självklarhet.
Det var så fascinerande, hur det kunde kännas så självklart. Men det var just det som den situationen krävde, om det skulle vara möjligt för kreativiteten att kliva in i rummet. 

Söndagen den 14 juni var en skrivande dag. Min skrivarvän och jag lämnade snart parken och gick in i Frölundabibliotekets sagorum. Ett rum där allt känns mjukt, till och med luften, och väggarna är täckta av åkrar, berg, fåglar och en ensam människa med armarna mot skyn. I himmelstaket hänger lampor som kan vara lysande moln, eller möjligtvis stekta ägg som hänger upp och ner.

Vi satt på det mjuka golvet och skrev.

Ni vet, det där ilande glada som blir i kroppen när man lyfter blicken och ser sin skrivarvän fylla raderna med ord. Så hade jag det den här söndagen. I ett mjukt sagorum med små hemliga fönster ut mot verkligheten.

Om det hade varit fler deltagare hade det blivit en annan sorts dag, med andra texter, andra samtal och andra övningar. Det hade varit tvunget, eftersom gruppen hade varit annorlunda, och jag hade tagit en annan pedagogroll.

Läraren påverkar gruppen och gruppen påverkar läraren. Det går inte att säga vad det ena slutar och det andra tar vid. Deltagarna och läraren bildar tillsammans en helhet, de delar rummets energi och kreativiteten som uppstår i rummet är en komplex sammansättning av alla kropparna och vad de bär med sig från tidigare dagar. Varje skrivarträff blir på det sättet unik.

Det kräver lyhördhet. Det är det jag vill säga. Att herregud vad roligt vi kan har om vi låter oss vara lyhörda gentemot gruppen, rummet, dagen.

Anledningar till att inte komma på en skrivarträff

Det är heta sommardagar nu. Dagar jag tillbringar på uteplatsen, framför datorn eller i sjön.
En eftermiddag då uteplatsen var för varm för att sitta på tog jag mitt skrivblock och gick ner till bryggan.
Ljudet av vatten. Det hade kunnat vara en skrivövning. Skriv om vattenljud.
Kluckandet mot bryggan.
Små små vågor mot stenstranden.
Människorna i ekan.
Fötterna i vattnet.
Armbågarna mot bryggans trä, pennan mot pappret. Att titta upp och ha sjön där. 

Jag hörde av mig till Joakim. Det också. Att alltså till på köpet ha en kollegavän att höra sig till!

skrivarsjön

Det är fina dagar, sommardagarna. Också dagar som fylls av mycket tankar på skrivpedagogiken. Att varje ny form av kurs kräver att vi tar fram andra sidor av våra pedagoger. Att vi vrider aningen på våra kalejdoskop.

Jag hade min första sommarkurs i helgen. En gratis utomhuskurs för unga. Jag önskar att jag kunde skriva att det var en pangsuccé….

Äh, jag skriver det. Det var en pangsuccé, åtminstone för den av de båda anmälda som kom till båda träffarna.

Jag har grunnat på om jag ska skriva det här, att jag hade en kurs med två deltagare och tappade hälften av dem på vägen. Har frågat mig själv om jag inte borde skämmas lite, hålla tyst om det?

Men naturligtvis inte. Naturligtvis ska jag skriva om det, också! För (tydligen) är det sådant som händer, att vi får två anmälningar, en av dem hoppar av och vi bestämmer oss för att köra ändå, och det blir jättebra.
Kanske blir det bästa kurstillfället någonsin (mer om det i nästa inlägg…)

Vi måste ju skriva om de stunder då anmälningarna uteblir, då folk hoppar av och vi har slut på självförtroende och inspiration. Det är ju en del av det hela.

Här kan jag inte låta bli att göra en parallell till matbilder på sociala medier. Ni vet vilka jag menar. Det äts så mycket vällagad, fräsch, mysig och härlig mat på sociala medier och aldrig att det dyker upp bilder på falukorv och makaroner eller fiskpinnar och potatismos.

Som att folk inte äter det!
Som att inte det är en del av livet, det med.

Jag har funderat på varför jag inte blir osäker och ledsen när mina kursdeltagare droppar av kursen längs med vägen. Innan jag började hålla kurser trodde jag att det skulle få mig att bryta ihop. Men det gör jag inte, inte ens i närheten.

Jag tror det har att göra med alla de deltagare som stannar kvar. Deras iver och längtan efter att få skriva och läsa och prata om text väger mycket tyngre än de deltagare som av någon anledning inte kan eller vill slutfölja kursen.
Dessutom tror jag att alla diskussioner på universitetet om hur livet och lärande samspelar har en liten del i att jag kan hantera de avhoppen som kommer.

För många av deltagarna är min kurs bara är en liten del av deras liv. Om man hade gjort ett cirkeldiagram över deras liv skulle min kurs vara en av de mindre delarna i cirkeln. Den största platsen skulle fyllas av familj, jobb, skola, och en eller flera personliga problematiker av den där typen som vi alla dealar med.
För några av deltagarna växer skrivandet del i cirkeldiagrammet under kursens gång. Det är bland det finaste som finns, att vara med när cirkeldiagrammet omfördelas.

Det finns så många sätt för en kurs att komma på fel tid i livet. Deltagarna kommer till skrivarträffen med hela sina liv i bagaget, och hela gårdagen i kroppen, med allt vad den har innehållit (eller inte innehållit). Vi måste minnas det, som pedagoger. Att varken vi eller skrivandet är ensamma i deltagarnas liv.

Kanske har de haft en sömnlös natt, kanske behövde deras bästa vän någon att prata med, kanske har migränen slagit till, eller stressen, eller oron, eller motivationsbristen, eller värken, eller inspirationen till att äntligen virka klart den där sjalen.

Kanske tyckte de att det var konstigt att skriva i grupp.
Kanske förstod de inte kursledarens sätt att prata om text på.

Det är tråkigt de gånger som människor lämnar. Men tänk alla de som stannar kvar! Alla de som växer i skrivarkursens mylla. Tänk att få se dem lämna kursen med rakare ryggar och högre röst!
Att den där elektriciteten av skapande kan uppstå mellan människor som man knappt känner.

Tänk den tanken.

Tänk att det kan uppstå en sådan värme mellan människor på några timmar, det är ju så att man får dåndimpen.

Att man kan få samla in utvärderingar som bär på så mycket kärlek.