Månadsarkiv: april 2015

En skrivövning, eftersom vi inte är självtillräckliga

Eftersom jag är lärarstudent får jag emellanåt (som dessa veckor) vara ute på en gymnasieskola och göra praktik. Det är en glädje att se med vilken naturlighet det kollegiala delandet sker på skolan. De hjälper varandra så mycket de kan med uppgifter, idéer och böcker. De sambedömer, bollar sina tankar, sina orosmoment, och vet när de ska peppa, när de ska avlasta och när det är tid att glädjas med varandra.

Som skrivpedagog är det lite tunt med det där kollegiala, trots värdefulla telefonsamtal, fikor och fredagsölande, facebookgrupper, bloggar och handböcker. Jag saknar det dagliga. Saknar att träffa er andra skrivpedagoger i ett rum innan och efter undervisningen. Jag hade behövt en kollega som såg min undervisning, sade till när jag är för självkritisk, hjälpte mig se vad som är bra och vad som kunde göras annorlunda.

Det är svårt att vara självtillräcklig, helt enkelt.

Men även om vi inte har fikarum och gemensamma kontor, så har vi internet. Vi har bloggforumen.

Så här kommer en skrivövning, en av de jag har kommit på själv, (i den mån som en nu kan säga att någonting kommer från en själv.) Den kräver viss förberedelse, men sen går den att använda om och om igen!

Vi kallar den:
Prylar och platser

Förberedelse:
Skriv ner prylar på lappar. (exempel: Fotografi, Bibel, dagbok, USB-minne, död katt, armband, ring, telefonnummer, plånbok, påse med frön.. etc)
Vik ihop lapparna och lägg i en ask.
Skriv ner platser på andra lappar och lägg dem i en annan ask (exempel: På farstutrappan, i en bar, på bussen, på vinden, i garderoben, bakom gardinen, i vattnet…)

1: Alla skrivare drar en pryl och tänker sig att den här prylen har av någon anledning varit mycket viktig för någon (person A). Viktig och betydelsefull. Skriv varför.

2: Skrivarna drar en plats. Uppgiften blir nu att tänka sig att prylen upphittas på den här platsen av någon (person B). Hur den kommit dit, vad den gör där och var person B gör med prylen är upp till skribenten!

Det har alltid varit en rolig övning, oavsett ålder på skrivarna! Dels är det ofta uppskattat att få hålla på med lappar och askar, samtidigt som kombinationerna av pryl och plats är skojiga och tvingande. Sist hade vi drömkombinationen ”Död katt på farstutrappan”.

Prylar och platser

När jag gjorde den här övningen med gymnasieeleverna följde jag upp genom att prata lite kring att berättelser kan vävas både framåt och bakåt. En text kan röra sig kring vad som hänt innan prylen hamnade på den där platsen, eller vad som händer efter att den upphittas.
Det är kanske något självklart, men skrivarna upplevde det som ett användbart tankeverktyg, att fundera kring vilken balans det finns mellan bakåtberättande och framåtberättande i deras egna texter.

Och:
TACK alla för att ni emellanåt lägger ut era skrivövningar på nätet! Vi behöver ju det, behöver höra varandras arbetssätt. Bygga lite kollegial stämning.

Jag tar ordet ”liv” istället

I mitt förra inlägg skrev jag ordet ”intrig” en gång. Det kändes fel redan då, men jag orkade inte nysta i det. Men nu har jag gått och tänkt lite på det, och vill säga att jag inte tycker om det, ordet.
”Intrig”

Det passar inte alls in på mitt skrivande, eller på litteratur överhuvudtaget. I mina öron låter det platt och förenklat, som att texten vill berätta en liten sensationell skvallerhistoria.
Det får mig att tänka på skitsnack i korridorer, hemliga lappar på raster, vassa blickar genom rummen.

När vi sätter oss ner och skriver vill vi berätta om människor. Om hur det är att vara människa. När vi gör det, då kommer hemligheterna, önskningarna, begären, oron, sorgen. De följer med mänskligheten eftersom de ligger i våra kroppar, i våra händer, magar. I vårt språk. Det är ingenting som ska ”läggas till” i texten. När vi är ärliga mot våra karaktärer, då följer allt det där med dem.

När jag skriver och texten känns grå och innehållslös, ser jag det som ett tecken på att jag inte känner min karaktär tillräckligt. Att människan inte har släppt in mig. Kanske har jag inte visat tillräckligt med intresse för att förtjäna att få det förtroendet, eller så är det någon som vill hålla något hemligt.
Det brukar lösa sig, när jag ger människan tid. Då öppnar det sig och genom texten kommer det där som är att vara människa. Det som jag inte vill kalla ”intrig” utan…… liv. Jag tar ordet ”liv.”

När vi känner våra karaktärer, då kommer livet ut genom texten, ner på pappret.

I den lilla fantastiska boken Skrivandets sinne (s 19) skriver Elisabeth Rynell:

”Att skriva, att dikta en sann berättelse (sic!) handlar inte om att hitta på, som många tror. Det handlar om att hitta berättelsen. [….] Och det är bara innan man börjat berätta som man som författare kan känna sig fri och allsmäktig. För varje skriven mening blir ens rörelsefrihet beskuren, till slut måste man ligga platt orörlig på mage och bara lyssna, lyssna med hela kroppen. Det är som en rytm, en klang, en ton. Eller som att blundande med händerna, fingrarna, känna sig fram över en skulptur. Att det handlar om uppmärksamhet, känslighet.”

Jenny

Att känna sig som en författare

Idag känner jag mig som en författare.

Åtminstone
Idag
Ikväll
Nu

Jag känner mig som en författare för jag har tagit tag i strukturfrågan som jag skjutit framför mig. Jag har klistrat upp kapitellappar på garderoben, färgkodat dem efter vilken karaktär de fokuserar på. Mitt manus är nu en del av mitt rum. Att omge sig med texten.

Det är att säga:
Jag har text som ska bli en bok.
Jag småskriver inte bara lite hit och dit.
Jag har ett mål.

Tidigare har jag sagt och trott att jag ”alltid” har en genomgång av min text efter ungefär 70-100 sidor. Att det är en kritisk gräns för mig.
Den här gången har jag dragit ut på processen till nästan 150 sidor. Men jag har känt behovet av den här genomgången de sista 50 sidorna. Det har ibland känts som att jag fuskat, eller försökt komma undan något välbehövligt. Men så är det också ett manus som är svårfångat. Texten försöker få tag på människor med integritet.

Mitt manus har än så länge 28 kapitel av mycket varierande kvalitet.
På väggen sitter 28 lappar fasttryckta på garderoben med häftmassa så att jag ska kunna flytta omkring dem, fördela berättelserna i en dynamisk ordning.
På väggen sitter fyra liv. Genom dem ska ett femte skymta fram.

författare1redJag har dragit mig för att göra det här. Jag har varit rädd att upptäcka att jag har mycket text som inte går att använda, eller att det på något sätt skulle vara jobbigt att se vad jag faktiskt skrivit, vad jag inte skrivit.

Det blev tvärtom.

Nu ser jag att jag kommit längre än jag trodde. Texten är inte bättre än jag trodde, men det är användbart, redigeringsbart.

Det är också fint att se hur jag genom texten provat olika tilltal, olika språk, för att till slut landa i något jag känner mig bekväm med. Början är väldigt annorlunda på hur det senaste är, men det kommer inte bli svårt att skriva om de andra kapitlen. Det känns roligt att få gå tillbaka och skriva början igen men utifrån ett perspektiv där jag är mina karaktärer nära.

Tvättlinetekniken, har jag för mig att tidningen Skriva kallade det (får reservera mig lite, kanske minns jag fel..) och jag kände mig träffad.

Tvättlinetekniken (som jag minns den): När man skriver lite här och där i sitt manus och senare möblerar om bland kapitlen genom att placera ut dem på en rad och flytta omkring dem. Det lämpar sig inte för mer avancerade intriger, sa tidningen.
Jag kände mig träffad igen.

Nu ska jag läsa. Gå från en text till en annan.

Jenny

Texten som självbevarelsedrift

Det har varit en helg med sol och jag har suttit på min uteplats så mycket det gått. Kisat mot datorskärmen, skrivit mejl, redigerat text. Tagit fram dagboken, bryggt kaffe, ätit banankaka, läst en skönlitterär bok, pratat med grannen, hämtat en skolbok. Det känns som att jag gör så många olika saker, har så mycket olika projekt igång. När en ser närmare på det är ord och text. Hela tiden text i olika former.

Alldeles nyss skrev jag en kortare text om vikten om att välja. Jag hade då en tydlig känsla av att livet måste formas genom aktiva val, att det är endast då som en sakta kan närma sig att bli den en vill vara. Att det som är farligt är när vi inte väljer utan bara tillåter oss att driva med.

Men så sitter jag här och har texten som grund för livet. På ett eller annat sätt har det lyckats bli så. Det är så himla rätt och självklart. Men jag undrar om det har blivit så på grund av aktiva val. Har jag behövt välja, eller har det varit så självklart att det har gått av sig självt? Fanns det något alternativ?

Jag vill gärna skriva att det inte fanns alternativ, men det vore inte sant. Klart att det fanns alternativ. Det hade kunnat bli hursomhelst. Egentligen.

Så jag har väl valt då. Eller lyssnat, är kanske ett bättre ord. För visst har jag lyckats ha text och skrivande omkring mig eftersom jag strävar efter just det. Samtidigt känns texten som ett deafult-val. Som att texten väljs på grund av min egen självbevarelsedrift.

Jag tänkte först att jag inte kunde minnas något som jag egentligen aktivt valt bort för att välja skrivandet. Men så rättar jag mig. För visst finns det sådant jag står över. Visst har det funnits gånger då jag velat välja nåt annat men sen tänkt, att jag ångrar mig om jag inte väljer skrivandet.

Saker som försakats:
Jag har aldrig gått en buggkurs.
Jag ser inte särskilt mycket film.
Jag har nästan aldrig jobbat extra vid sidan av studierna.
Jag reser inte särskilt mycket.
Jag har ingen hund (men den grejen har jag inte gett upp!)
Jag syr inte särskilt mycket, fastän jag skulle vilja.
Jag stänger ibland av telefonen när den gör för mycket ljud, för att få vara ifred med texten.

Ibland tänker jag att jag kanske missar något. Men känslan av att ha förlorat något infinner sig nästan bara när jag misslyckas med att prioritera skrivandet. Bara när det läggs tid mellan mig och texterna kommer den där missnöjda rastlösheten och fladdrar runt i mig.

För mig är skrivandet ett sätt att stanna kvar inom mig själv. Fokusera inåt och stänga ute det andra, bruset. Det som stör, sliter och drar i min uppmärksamhet och gör att jag inte tar in världen i kroppen. Skrivandet för samman mig med omgivningen. Det är att förstå att jag hör hit. Skrivandet som en länk mellan den egna kroppen och världen.

I icke-skrivande perioder blir är det ett tittande, ett pratande och ett görande som är helt utan förankring i mig. Det går inte in, lämnar inga bestående avtryck eftersom jag inte låter världen vandra genom mig och ut i ord. Då försvinner kopplingen till mellan mig och omvärlden.

Boken jag tagit mig an i påsk är Och allt ska vara kärlek, av Kristian Lundberg. Precis innan jag gick in och skrev det här blogginlägget satt jag ute i kvällssolen, halvfrös och läste:

”Om jag inte varje dag får fästa och fånga in världen på ett ark papper, så är det som om den inte existerade alls, som om jag inte fanns.” (sid 113)

En vän vände på begreppen och sa att skrivandet för honom var att kliva ut ur sig själv och befinna sig i världen istället för att vara instängd i sig själv.

Det stora är att skrivandet kan föra mig in i mig själv och ta honom ut ur sig själv.

Nu skulle jag vilja skriva något om skrivandets bredd, möjligheter och nödvändigheter. Hur det hjälper oss att vara de vi vill vara. Skrivandet som verktyg, som medel för att finnas till.
Men herregud, det blir ju nästan för pretentiöst, även för mig.

Igår målade jag naglarna härligt rosa med glitter. Jag minns inte sist mina naglar gjorde mig så glad. Kanske i Salamanca. I tentaperioden, när det var som mest hektiskt. Då lämnade jag hemmet och satt på kaféer, skrev och läste Simon och ekarna. Återigen: Detta att ha texten som ett sätt att finnas till. Att inte sugas upp i allt det andra.

Ni får ett Spanienminne:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA