Månadsarkiv: januari 2015

Med text i kroppen

Med skrivandet i kroppen lämnar jag sommaren i texten och går ut i vintern. Klockan är åtta men mörkare än såhär blir det inte.
Kroppen känns som den gör efter en dag med skrivande. Alla mina delar i takt. En känsla som inget annat ger mig. Tänker igen att jag ska minnas det när det går trögt. Att jag behöver skriva. Minnas sambandet mellan glädje och skrivande.
Min nya textvärld, mina nya människor, börjar hitta en form. Människorna rör sig runt varandra, möts, förhåller sig till varandra. Det är ett sökande, ett famlande. Ingenting är självklart. Försöker låta det vara så. Tänker på Elisabeth Rynell och försöker lägg örat till historien och lyssna. Tycker att jag blir bättre på att höra dem, se deras rörelse mot varandra. Deras längtan. Att det får handla om den.

Snön är tung över träden och jag dras mot herrgården vid vattnet. För det mesta ser den öde ut men på kvällarna lyser ett fönster. Aldrig något ljud, aldrig någon rörelse. Bara det ensamma fönstret bland en lång rad mörka.

Bakom herrgården finns en liten skogsremsa som man kan gå in i, om man är en sån som söker sig till träden. Det är bara några meter från vägen, ändå är tystnaden drabbande. Snön orörd, och träden högre än man tänker sig att träd blir. Under granarnas grenverk finns det ett utrymme som ett sovrum. Min rygg mot stammen, tänker på människor som stått där före mig, att de också tänk på trädet, och på sina hemligheter.

Jag går genom granrummen, kliver över det nedfallna. Herrgårdens fruktträdgård skymtar genom grenarna, fönstret som lyser. Inget teveljus utan bara varma lampor. Äppelträden täckta av snö men sommaren känns igenom snötäcket. Gräsmattan är en plats att ligga och läsa på, få gräsränder på magen, på armarna. Att ligga där med de största granarna ovanför och sjön. Vattnet att gå ner till. Se ut över.

Jag går ner till vattnet, ser ut över. Ikväll är det dimma och jag kan inte skilja land från sjö. Tystnaden, bara snön under fötterna, andetagen. Mina egna.

Bilarna som kör förbi ser mig inte. Jag kliver bland trädens grenar, jag snubblar inte. Står bara stilla och låter kroppen finnas till. Känner den här texten pulsera genom min kropp. Vet att jag ska gå hem och skriva den. Vet att den inte kommer leva upp till idén om texten, men ändå. Bara det att den blir skriven.

Bakom de tätaste granarna hör jag människor komma. De pratar, kommer närmare. Jag vill inte gå fram. Vill inte vara synlig. Står kvar, hukar mig i snön. Tänker att jag är en gran, en gren, en snöklump, en skugga. Deras röster klara i natten. En av dem har fått ett sms av sitt ex. Han berättar en invecklad relationshistoria. Deras röster försvinner bort.

Jag kommer ut ur trädvärlden. Går över vägen och hem. Fem minuter då jag nästan hinner glömma bort att skriva den här texten.

Källarbacken  Ett foto taget en annan dag, men samma vinter.

Jenny

En vit Volvo i januarisnön

Jag sitter här och längtar efter att skriva. Istället läser jag. Läser flera böcker samtidigt på ett sätt som jag inte gjort sedan mellanstadiet. Kastar mig mellan texterna. In i dem. Tänker att det också är att att skriva. En annan sida. Kanske är det det. Kanske är det ett sätt att lura mig själv, slippa undan koncentrationen det kräver att sätta sig med sin egen text. Mitt sinne är splittrat. Jag kan inte samla mig för att öppna mitt textdokument. Vet att jag hade blivit samlad om jag öppnade dokumentet. Skjuter ändå på det, fastän jag har genomskådat mig själv.

Utanför mitt fönster ligger snön. Den har snart legat ett dygn nu. Töandet som ett hot i luften men skymningen känns mildare mot trädkropparna.
En Volvo har kört fram och tillbaka på vägen. En sån vi hade när jag var liten. Gasen i botten i kurvan, motorn varvas. Däcken som sladdar och sen tillbaka, samma väg och farten genom kurvan. Ikväll är jag glad att jag inte har katt.

Jag sitter här och skriver och längtar efter att skriva. Det är skönt att låta orden rinna ut över dokumentet. Nästan så att det inte spelar någon roll vad det blir för text, som att det är det mentala jag är ute efter. Lugnet. Ordningen. Fokuserandet. Att få mig själv att kliva in mot det som håller ihop mig.
På kvällarna nu, när jag ska sova, brukar jag hålla mig vaken med olika planeringstankar inför skrivarkurserna. Det är en energi rinner till nu. Jag längtar till biblioteket, läsesalen, möblera om de ensamma små skrivborden så de blir en ring.
Mejlen droppar in, människor anmäler sig och vill skriva. De längtar också, det känns genom deras mejl, även de korta. Vår gemensamma förväntan, förhoppning.
Alla dessa namn som snart ska få människor, ansikten. Leenden som ska utbytas. Ord som ska väljas, sättas samman.

Någon sa en gång att responssamtalen är lite som Så mycket bättre. Att få se sin text med andras blickar, höra orden genom andras munnar. Bli läst precis så genomgående som man hade hoppats på att bli läst. Det kan vara så himlans vackert.

Jag skrev just en hemtenta till skolan som blev lite av ett brandtal för responsens möjligheter att öppna upp människors blickar för text och för varandra.
Att läsa varandras texter och få sin text läst kan betyda att människor verkligen förstår vad de har att ge varandra. Människor som kanske knappt känner varandra kan få betyda något för varandra. Men då måste också responsen som fenomen, eller som genre, få möjlighet att tränga innanför huden på de som ska läsa och bli lästa. Så att den kunna ta plats och växa. Först då kan en läsare våga visa upp sin läsning för en grupp. Hålla fram den och säga Det här har jag sett.

Inte riktigt så skrev jag på tentan, men nästan. Tänkte, att om det emellanåt är möjligt för mina cirklar att sammanfogas måste jag ta den chansen. Kroppen vill trots allt sitta ihop, vara en helhet.

Och nu har jag skrivit idag också, trots allt. Ibland vet man alltför väl vad man behöver.

Jenny

Mot januarimötet

Andra halvan av 2014 har präglats av tvivel kring skrivandet. Avsaknaden av skrivglädje har varit en bristsjukdom i kroppen. I svaga stunder har jag till och med tänkt, att det här tar jag mig inte upp ur.

Men så kom augusti och några soliga sensommardagar i Hällingsjö satt jag och Joakim och mittemot varandra vid köksbordet och skrev. Vi vred upp äggklockan och fyllde våra ark. Läste upp. Skrev. Drack kaffe. Gick till sjön i tystnad. Gick hem och skrev. Skrev lite till.
Jag var i stort behov av att ha en skrivarvän mitt emot mig. Det var nödvändigt. Det är nödvändigt. Den där skrivaren på andra sidan bordet, texterna som får bli till, får vara som de är. Och samtalen, samtalen.

Efter att han åkt hem till Malmö skapade jag en mapp på datorn som heter ”Kom igång med skriv hösten 2014”. Där hamnade texter som fick vara som de blev. Skuggor människor, scener, dagboksanteckningar. Vissa satte jag ihop, andra har jag aldrig återgått till. Vitsen med dem var att de överhuvudtaget skulle bli skrivna.
Långsamt kom njutningen i textarbetet tillbaka. Blanka rader är nu, januari 2014, något att längta efter.

Det har varit en höst då jag varit tvungen att minnas varför jag envisas. Minnas att skrivandet är ett sätt att må bra.
Ibland måste man bli påmind. Ibland behöver man en annan skrivare mitt emot sig som säger

Ta det lugnt.
Varje text är en text.
Skriv dina pass.
Gå en promenad.
Skriv.
Skriv ut.
Ät god mat på kafé.
Läs din text.
Kladda rejält.
Drick ditt kaffe.

Idag har jag ätit god mat på kafé och läst min text. Fnulat på omskrivningar och flyttat rader, skrivit till, tagit bort.
När jag gick ut i eftermiddagen var det med energi i stegen.

Det är 2015 och på fredag bär det av mot Malmö, Joakim och januarimöte. Igen ska sitta mitt emot varandra och ställa klockan. Vi ska skriva saker som aldrig skrivits förut. Vi ska göra det för att det är ett sätt att ta hand om livet.

Jenny