Månadsarkiv: september 2014

Fundering kring samtalen utanför dörren

Jag bor på landet nu. Inte vilket land som helst utan landet där jag växte upp.
Ja. Man kan säga att jag flyttat hem.

Här har grannen en EPA-traktor med skylten ”0-30 på 15 sekunder” på bakrutan. Jag använder mina foppatofflor hela tiden. Det börjar kännas nödvändigt att småprata med de man träffar i affären. Jag plockar äpplen och kokar mos. På morgonen ligger dimman över ängarna och över vattnet.  Skogen är djup nog att försvinna i.
När jag klipper gräs kommer en man ut och småpratar. Efter en kvart säger han att han på sjuttiotalet hade affär i lägenheten där jag bor nu. Han nämner folk vid efternamn och jag vet faktiskt vilka han pratar om. Det här är också min plats.

Jag vet inte hur men på något sätt har detta med skrivandet att göra.
Antagligen handlar det om ensamheten och om att kunna välja bort den.
Eller så handlar det om tillhörighet.

Att gå utanför min nya ytterdörr här på landet är inte ensamt. Därute finns något gemensamt. Människor ser mig. De säger hej. De säger att det är fint väder.
Eller att det är kallt.
De säger att jag har fina blommor.
Att de ser att jag klippt gräset.
Eller att de vet vilka mina föräldrar är.
Att deras teve äntligen fungerar.
Eller att de en gång hade en röjarfest där de eldade upp möbler på fyllan.
Eller så är det jag som säger något av de där sakerna.

Det handlar om de där mötena.

Tanterna, gubbarna, bönderna, ängarna, moppegänget, travbanan, galna gubbens hus, 
portföljmannen, sjön, hunddamerna, kvarnhuset, fritidsbarnen. Gräsklipparen, blåsorna 
på mina studenthänder. Grusvägen utan gatubelysning. 
Mörkret och tystnaden på natten.

Det går inte att skriva i ett vakuum. Skrivandet är inte bara skrivandet. Det är också det som måste till däremellan.
Mitt skrivande klarar inte av dagar av ensamhet med pappret och pennan. För mig är det något orättvist i det, något nästan våldsamt. Som att ignorera att skrivandet behöver liv och gemensamhet för att komma till.
Även om texten bara kan komma fram genom tiden jag sitter vid datorn, måste jag få veta att min dator inte är världen.
Om det ska bli liv i texten måste det finnas liv runtomkring mig. Men stillhet vid min skrivplats.

Jenny

Ny kortlek i bokhyllan!

Det har droppat in en skrivuppgifts-kortlek i min brevlåda!

Skriv så hjärtat blöder! av Lo Söllgård. Beställd på nätet för sjuttio spänn. 63 skrivövningar på kort.
Lite olika grader av inspiration och skrivlusta, där finns definitivt guldklimpar.

Här ser ni hur den ser ut, och får ett litet smakprov på en av de korten jag gick igång mest på: 

Skrivkortlek Skriv så hjärtat blöder!


Liten skrivövning

 

 

 

 

 

Jenny

Livet med skrivandet

Skolstart igen och jag känner mig lika träffad av reklamen för nya skrivhäften, stiftpennor och pennskrin nu som i lågstadiet. Glädjen i att markera nystarten men också nervositeten inför det nya. 

Igår gick jag mellan humanisten och pedagogen här i Göteborg. Avenyn var sol och höstluft. Två timmar in på terminen var jag redan stressad och orolig och arg över alla böcker, alla seminarier och poängen som ska samlas.
Framför allt var jag orolig över skrivandet. Det var ett obehag som genomsyrade hela kroppen: Ingenting av det som kommer in i min höst nu har med skrivandet att göra.

Och jag tänkte
Hur kommer det skrivande livet gå ihop? När jag redan vid lunch känner mig utmattad, hur ska den här kroppen kunna vara en skrivande kropp ikväll? Imorgon kväll? Hur kommer livet med skrivandet bli egentligen?

Hur det kommer bli. Som att livet med skrivandet ligger i framtiden. Som att det inte är här och nu.

I att vara människa ingår att våndas, att oroa sig, att hoppas och längta. Det får vi tillåta oss. Men igår, mitt i solen och oron, tvingade jag mig till att tänka i presens.

NU. Det är nu vi har det skrivande livet. Det har redan pågått ett bra tag och kommer pågå ett bra tag till.
Hur det kommer gå ihop framöver tar rimligen avstamp i hur vi lyckas nu, och hur vi har lyckats förr.
Skriver vi nu och får det att gå ihop, så finner vi oss vägar även sen.

Det måste vi tro: Att vi är såpass skrivande att vi ser till att finna oss vägar.

Det är det vi har varandra till. Vi ska påminna varandra om vägarna in i skrivandet, om att  vi vill prioritera skrivandet.
Efter våra utsvävningar av oro ska vi återgå till nuet. Fånga in blicken och placera den här, i rummet, på skrivbordet.
Skriver vi? Jo. Vi skriver.

Om vi inte skriver, hur blir vi skrivande igen? Behöver vi varandra för att komma igång?
Ja. Vi behöver varandra.

Måste vi skriva för att vara de vi är?
Ja, vi måste skriva. 

Mellan Valand och Grönsakstorget igår bestämde jag att mina universitetstudier faktiskt får anpassa sig efter det skrivande livet.

Jenny