Månadsarkiv: augusti 2014

Att ta sig an ett nytt projekt.

Den sista tiden har jag skrivit lite löst på något som (kanske eventuellt) är ett nytt romanprojekt. (Åh herre gud att jag skrev så!)
Imorse satte jag mig med mitt kaffe och tänkte ta en skrivarstund. Skriva lite om mina nya tjejer och se vad som skulle hända, vilka vägar de skulle välja idag.

Men när jag tog upp dokumentet kunde jag inte ta mig an texten på det där enkla sättet. Det kändes det som att det hade jäst över sina breddar och börjat bli ohanterligt.

Så satt jag där och tänkte ”Jaha. Är det den dagen idag. Dagen då Planering ska komma in. Dagen då jag måste peka ut en väg och en framtid för min historia. I korta konkreta ordalag förklara mina tjejers relation till omvärlden och deras funderingar.

Men nej, så blev det inte. Jag vågade inte ta steget från planlöst lustskrivande till Planering.

Mitt första romanprojekt föddes ur en novell. Det var ett kaotiskt skrivande, det där första. Helt styrt av vad jag kände för att jobba med för stunden. Det var skitkul att skriva, men panikartat och ångestfyllt när jag skulle få ihop det till en hel och hållen text.
Men den blev klar (så klart det nu kan kännas när det inte blir utgivet) och jag tänkte att nästa projekt skulle skrivas systematiskt med en tydlig plan från början.
Att ha en (nästan) färdig planering redan från start gjorde skrivandet maskinellt och helt utan överraskningar. Dessutom blev inte texten lika bra.

Nu, när jag står inför ett tredje projekt funderar jag mycket över balans mellan planering och det där spontana skrivandet.

Hittills har jag låtit karaktärer födas fram i nåt som nästan är flödesskrivning. Utforskat deras relationer genom att se vad som kommer ut på pappret. Det är roligt, det är organiskt och det är liv i texten. Jag märker att det som kommer fram är det jag verkligen tycker om att skriva om.

Jag tror mig ha förstått om mig själv att jag behöver det organiska skrivandet för att hålla liv i relationen med skrivandet och för att texten ska bli mustig.

Men när ska dosen planering komma in? Att planera är att erkänna att texten inte bara är en tillfällig historia. Det är att erkänna att det här är något jag vill spendera tid med. Det känns stort och läskigt. Som att i augusti vara helt nykär och planera att åka till Goa över nyår tillsammans. Jag är inte riktigt redo än.

Jag har fått kämpa lite för att komma in i skrivlusten efter sommarens icke-skrivande. Kanske måste jag fortfarande odla en bredare glädjegrund innan jag ser min text i ögonen och säger:

JA! Det är du och jag nu. Du är mitt Projekt. Du och jag funkar så bra ihop att vi kan umgås intensivt, och bråka på kvällen och ändå skoja vid frukostbordet nästa dag. Det är du och jag som ska hänga hela julhelgen, och på nyår ska vi se varandra djupt i ögonen, och  skåla för våren vi har framför oss.

Ja, jag vet då inte alls. Jag brukar gilla att kasta mig in långvariga textförhållanden, förstår inte riktigt varför det känns skrämmande nu… Har jag blivit bränd av mitt gamla romanprojekt kanske? Blev jag besviken på nåt sätt?

Hm. Hm.
Kanske betyder ett organiskt skrivande att jag skapar mig en helvetisk redigeringsfas, men förhoppningsvis betyder det också att texten doftar skrivgädje.

Just nu: LUSTEN framför allt.

Några tankar kring vatten och tystnader

Jag har precis kommit hem från att ha tagit ett dopp i sjön.

Kanske var det här sommarens sista bad. Jag behövde säga hej då till sommaren, till sjön. Säga till mina tår att nu får ni inte känna den här sandbotten förrän nästa sommar.

Jag gick ut i sjön. Det var rätt kallt men jag hade bestämt mig, det skulle badas. Jag ville ner i vattnet. Men när jag hade vatten upp till låren stannade jag.
När man har vatten upp till låren kan man inte vända upp till land igen. Det är för sent. Det finns bara en väg och det är ut i sjön, ner i vattnet. Jag visste ju det, ändå stannade jag.

Att slänga ner kroppen i sjön kräver närvaro. Det kräver att man kopplar bort annat.
Kanske var det därför jag var så badsugen idag. För att jag ville tvinga mig till koncentration och närvaro i kroppen, i just den här eftermiddagen. Det var också därför jag stannade halvvägs. Jag var helt enkelt inte tillräckligt närvarande för att sjunka helt ner i vattnet.

I skrivande stund tänker jag att jag längtar efter skrivandet av samma anledning som jag idag längtade efter att bada, för att jag vill tvinga mig till den där totala närvaron som skrivandet kräver.

Jag tänker på hur det är att sitta med andra skrivande människor under en stund då alla skriver sig in i rummet, i stunden. Då en skrivstund avslutas och vi alla lägger ifrån oss pennorna, lyfter blicken och möter varandra. Tystnaden. Andningen som djupnat. Närvaron. Den påtagliga förändringen i rummet som skett under skrivandet. Vi ler mot varandra, nickar lite. Det är en tyst fascination över vad skrivandet ger oss. Det är intimt, det är att vara varandra nära.

Det är de där stunderna jag vill att mina egna kurser ska fyllas med.

Som pedagog kämpar jag för att inte bryta den där närvaron, det intima, som uppstår i en skrivande grupp. Jag har en tendens att prata för fort, prata för mycket. Det är något jag jobbar med. Att inte fylla ut tystnaden utan låta den vara i fred. Låta den ligga där och vara just tyst.
När jag själv sitter i en skrivargrupp upplever jag inte tystnader som särskilt tysta. I alla fall inte inuti mig. Jag använder de stunderna till att ta till mig det lästa, det skrivna, det sagda.
Jag jobbar för att minnas det när jag sitter framför en skrivargrupp. Anstränger mig för att låta tystnaderna verka. Vara närvarande i STUNDEN och inte bara tänka FRAMÅT i planeringen. Försöker känna av rummet. Bli en del av den där intimiteten och inte hamna för långt utanför det där goda som uppstår i rummet.

I mitt eget skrivande märker jag hur den där närvaron som skrivandet ger (och kräver) blir en allt större del av min skrivarglädje. Skrivandet för mig tillbaka till mig själv, det är ett sätt att hantera min vardag. Jag vill att mina kursdeltagare ska märka att skrivandet är inte bara texten, det är också jag och vi i den skrivande stunden.
Det är också något som tystnaderna gör. De låter oss märka av hur det är att skriva, vad skrivandet gör med oss.

Japp. Och nu, när jag skrivit mig till närvaro och koncentration, ska jag öppna mitt word-dokument och skriva lite på en helt annan sorts text…….

 

 

Jenny

Vid ett skrivbord

Utgå från vårt nu. Det är så vi har pratat om den här bloggen, Joakim och jag. Att den kan användas som en länk in till skrivandet och tillbaka, från skrivandet ut till världen. Vi har talat om det skrivande sammanhanget. Om det omöjliga med isoleringen. Vi har talat om att låta skrivandet ta plats. Om att ge det plats.

Idag har det kommit ett nygammalt skrivbord till min lägenhet. Ett skrivbord jag hade när jag var barn. Egentligen är det ett skåp med utdragsskiva som doftar lite sjuttiotal. Mamma målade det till min tioårsdag. Det första min bror gjorde när han fick sitta vid mitt nya skrivbord var att klottra ett monster på skrivbordsskivan. Jag skrubbade hårt för att få bort det, så hårt att också lite av målarfärgen försvann.
Det har gått arton år. Färgen är fortfarande borta från den där fläcken, och man kan ana min brors klotter på skivan. Det är stunder som sitter kvar i träet.

Vid det här skrivbordet skrev jag mina första texter och upplevde det där ruset som skrivandet ger. Då man sugs in i texten, orden, bilderna och inte riktigt hittar ut. Här har jag suttit uppe till sent och pillat med ord, lyssnat på kassettböcker och ritat av djur från bilderböcker.

I jakten efter skrivmöbel önskade jag mig ett som doftade kreativitet. En möbel som sugit åt sig av någons skaparglädje. Det var så jag tänkte mig min skrivarvardag hösten 2014- Att få lyfta pennan där någon annan lade den ifrån sig.

Det är faktiskt lite konstigt att jag var tvungen att bläddra igenom så många internetannonser med andras skrivarmöbler, innan tankarna gick till min egen historia, mitt eget skapande.

Augusti är ett nyår. Här sker det riktiga årsskiftet för oss som delar in livet i terminer. Den här bloggen är ett slags nyårslöfte. Ett år av skrivande och delande. Av möten och samtal. Jag, vi, (om jag kan skriva för oss båda??) önskar oss en tid då skrivandet lämnar de låsta rummen och blir något gemensamt. Då texter får komma ur möten och dess efterskalv (som om de någonsin kommer någon annanstans ifrån…?).

En bit av min tioåring sitter kvar i den här skrivbordsskivan. Det känns lite som ett möte. Som att återse hon som började forma mig till en skrivande varelse. Samma formande som sker nu. Här. En kväll i augusti 2014.

 

Jenny